Sommarplaner

Jag är jättebra på att göra upp läsplaner, ja planer över huvud taget, och sedan är jag ännu grymmare på att i slutändan göra tvärtom. Fast det är lite av grejen med att planera tycker jag, att man vid behov får ändra sig någonstans i mitten. Att bara göra saker för sakens skull har aldrig varit min grej. Förra sommaren hade jag storslagna tankar om att läsa Strindbergs Röda rummet som helt gick åt pipsvängen. Jag hade även tänkt åka till Moa Martinsons torp som ligger enbart ett par kilometer från där jag bor men trots att jag inte fick kalendern fullbokad med annat så gjorde jag inte det heller. Så. I år tonar vi ner de storslagna löftena och satsar på några få istället. Som jag skrev igår så ligger Kerstin Ekmans Händelser vid vatten mig varmt om hjärtat och då den tydligen ska bli tv-serie känns det som att det är dags för omläsning. Och så slänger vi in Moas torp också. Så får vi se hur det går.

Kungens rosor, av Moa Martinson

Detta är den tredje delen i Moa Martinsons självbiografiska serie om flickan Mias uppväxt i början av nittonhundratalet. Hon har hunnit bli femton år och står nu på egna ben i arbetslivet. När jag läste de första fyrtio sidorna trodde jag först att jag förflyttats till en roman av Maria Gripe för här finns en prostgård, guvernanter, en enorm barnaskara, en viktig tavla och inte minst spökerier. Miljöchocken var total från den arbetarmiljö som de två tidigare böckerna skildrade men snart kände jag åter igen mig när Mia slutade på prostgården och tog arbete på Norrköpingsutställningen. Hon är som sagt enbart femton år men ändå går hon inte hem till mamma när allt blir övermäktigt, för hon är vuxen nu. Ska klara sig själv. Snacka om att tvingas växa upp fort! När hon väl får en ledig dag och letar upp mamman och styvfaderns nya hyrda skyffe så blir det inte den triumfanta återkomst hon tänkt sig.

Som vanligt blir jag så ledsen över fattigdomen och eländet vilket nästan blir än mer synligt i den här boken än de tidigare då det ställs mot de rika restaurangbesökarna på sommarutställningen, till och med kungen själv kommer och äter där Mia arbetar. Men mest upprörd blir jag av arbetarklassens självförnekelse, hur Mia och de andra ofta trycker ner sig själva mer än arbetsgivarna och besökarna. Fattigdomen och dess mödor ska gömmas, man skäms.

Boken är tankens barn, som är anledningen till denna underbara omläsning, tyckte inte så jättebra om den här sista delen, bland annat för att berättarperspektivet har ändrats från jag-form till tredje person. Och till en början måste jag erkänna att även jag irriterade mig något på det men snart accepterade jag detta nya. Kanske var det något som måste till då vi inte enbart får uppleva saker genom Mia? Det är ett myller av människor som alla får berätta hur de ser på världen, hade vi kunnat resa ut till Sonjas skärgård eller få en inblick i Adas verklighet utan det? Ada, ja. Den där lilla lesbiska twisten hade jag helt glömt bort! Hur fint som helst. Jag gillade verkligen Kungens rosor även om den inte var lika bra som den andra delen: Kyrkbröllop.

Titta gärna in hos Boken är tankens barn och läs hennes inlägg om Moa Martinson!

Kvinnor och äppelträd
Livets fest
Mor gifter sig
Kyrkbröllop
Kungens rosor

Kyrkbröllop, av Moa Martinson

Jag fortsätter med min Moa Martinson-omläsning inspirerad av Boken är tankens barn. Turen har nu kommit till Kyrkbröllop, den självbiografiska fortsättningen på Mor gifter sig. Huvudpersonen Mia är åtta år när boken börjar och fyller femton vid dess slut och däremellan får man följa med i hennes familjeliv med mamma, styvfar och farmor på många olika adresser runtom i Norrköping och Kolmården. Liksom i den första boken är det fattigt, styvpappan har inte direkt blivit bättre på att hålla i slantarna eller ta det lugnt med brännvinet. Väldigt ofta blir jag rasande arg på honom, speciellt när han på fyllan blir oresonligt svartsjuk, har sönder de få fina saker de faktiskt äger eller försvinner med andra kvinnor.

Jag vet att jag sagt det tidigare men det tål att upprepas: jag har mycket svårt att förstå att det här har hänt på riktigt. Det är en naken beskrivning av en fruktansvärd misär: de går ofta hungriga, blir vräkta, spädbarnen dör och allt är så tröstlöst. Men det som i den första boken (och även i Kvinnor och äppeträd) kunde bli en enda lång uppräkning av elände och därmed riskerade att göra det för tungt att läsa är här bättre disponerat och det finns med avsnitt där Martinson gör små uppehåll och ser allt ifrån sitt vuxna perspektiv istället från barnets. Det både märks och känns att hon blivit en mycket bättre författare här. Och trots att det ofta är hemskt så är det ändå en bok med hopp och framtidstro, den här andra delen är mycket bättre än jag mindes den. Följande stycke tycker jag väldigt mycket om.

Det finnes inte en människa så fattig att hon tycker hon inte är något.

(---)

Till varje pris ville jag vara jag. Känna som jag, sjunga som jag, ha en mor som jag.

(---)

Det var annars högst sällan jag var avundsjuk när jag växte upp. Avundsjukan var i så fall på saker som egentligen inte var något med. En tillfällig grannlåt som tjusat ögat och gjort hjärtat hett av längtan och någon gång rent av förledde till stjälandets svåra konst. Men barn begär inte orimligheter. Inte barn i min samhällsklass. De låter sig fort övertygas av fakta. Ibland kan fakta bli för pressande för en nioåring, och man skulle vilja att det ändrades lite grand, åtminstone för stunden. Fakta kan ha många järnhårda stunder.

Så måste jag slutligen dela med mig av (min) mammas fina utgåva från 1974 med (Mias) moster Charlotts bröllopsblommor på både fram- och baksidan.