Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash

Företaget Botnik Studios har låtit programmet Predictive Keyboard läsa alla sju böckerna om Harry Potter för att sedan få denna robot att skriva ett eget kapitel om vår favorit-trollkarlsvärld. Resultatet är högst förvirrande men ändå det fantastiskt underhållande Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash. J.K. Rowling har länge sagt att hon aldrig mer tänker skriva en bok om Harry och det verkar tyvärr som att det dröjer innan en robot kan göra jobbet åt henne. Men tills den dagen kommer kan vi åtminstone fnissa åt detta. Som The Guardian skrev: "Bot tries to write Harry Potter book and fails in magic ways." För det här är hysteriskt roligt på sätt som inte går att förklara för icke invigda. Jag skrattade tills jag grät när jag läste det här på jobbet medan min kollega som inte ger ett vitten för vare sig fantasy eller Harry Potter misslyckades med att se det lustiga. Några av mina favoritmeningar är:

“They looked at the door, screaming about how closed it was and asking it to be replaced with a small orb. The password was ‘BEEF WOMEN,’ Hermione cried.”

"Voldemort, you're a very bad and mean wizard, Harry savagely said. Hermoine nodded encouragingly. The tall Death Eater was wearing a shirt that said 'Hermoine Has Forgotten How To Dance', so Hermoine dipped his face in mud."

Gå in här och läs själva!

The Girl with the Lower Back Tattoo, av Amy Schumer

Jag har aldrig sett Amy Schumer framföra ståuppkomik live eller ens på Youtube och jag har inte sett den film hon skrev och och spelade huvudrollen i, Trainwreck. Så det här var en helt ny bekantskap för mig. Hon berättar i The Girl with the Lower Back Tattoo om sin uppväxt, sitt liv, och hur det var när hon blev ståuppkomiker. Ofta är det roligt, väldigt roligt till och med, jag har skrattat högt på bussen när jag lyssnat. Men somligt av humorn bottnar i en avgrundsdjup tragik och trots att det ofta är tvära kast så älskar jag att hon ändå tar upp mycket av det hon gör. Som att hon har en komplicerad relation till sin mamma, hon vågar ge sig in på minerad mark och erkänner att där inte finns några enkla svar, inget avslut. Det. Är. Jobbigt. Punkt. Och de jobbar på det. Även hennes pappas MS kommer upp vid flera tillfällen, en sjukdom som handikappat honom svårt. Ibland är hon motsägelsefull, som när hon berättar att hon inte längre bryr sig om sin vikt, att hon äter vad hon vill, men i nästa andetag att hon tog det som en förolämpning när någon påpekade att hon är småtjock. Hon slåss för allas rätt att få vara sig själva men har inte helt skakat av sig samhällets syn på hur en Kvinna ska vara. Hon har rätt i så mycket men når inte alltid hela vägen fram. Boken hade vunnit på att bli hårdare redigerad, någon borde ha sett till att det fanns en tillstymmelse av röd tråd, att placera ut alla stycken bättre och framförallt: hindra Schumer från att ta med delen när hon av någon outgrundlig anledning räknar upp alla gosedjur hon äger. Men jag gillar Amy. Oj, vad jag gillar Amy.

Familjen Weird, av Andrew Kaufman

Tidigare har jag läst Kaufmans böcker, The Tiny Wife och All My Friends Are Superheroes, varav den första jag hyllade och den andra blev jag väldigt besviken av. Författaren har onekligen ett väldigt speciellt sätt att skriva. Familjen Weird är ganska mycket längre än de nyss nämnda böckerna men det är ändå ingen tegelsten med sina knappa tvåhundra sidor. Berättelsen börjar när syskonen Weirds farmor förklarar att hon ligger på sin dödsbädd och vill ha alla sina barnbarn där vid sin sida när det är dags att gå över till den andra sidan. Hon förklarar även att hon vid varje barnbarns födelse gav dem vad hon trodde var en välsignelse men som har visat sig vara en förbannelse. Eller, en "försingnelse", som de nu vuxna barnbarnen snabbt börjar kalla det. En av dem kan till exempel aldrig gå vilse, en annan förlåter allt inom några minuter. Om de alla kommer till sin farmor och är där när hon dör så har hon lovat att lyfta försignelserna. Det mesta i den här boken sker på resande fot och det är tvära kast mellan vad man tror är sant och vad som verkligen är det. 

Som vanligt så är min fascination för författarens sätt att skriva enorm och det håller nästan hela vägen fram. Men. Någonstans mot slutet så blir det ändå lite tröttsamt. Det är långt ifrån att förstöra hela boken! Det kommer när det endast är några få sidor kvar och kanske borde jag tagit boken i ett enda svep, kanske borde jag tagit en paus, jag vet faktiskt inte. Det är otroligt intressant att försöka analysera varför det jag gillar extra mycket till en början sedan blir till något jag nästan retar mig på. Är det jag som tröttnar på boken eller boken som tröttnar på mig? Om jag skulle tvingas ge Familjen Weird ett helhetsbetyg så skulle det bli högt men jag vill ändå påpeka att det kan vara svårt att läsa för mycket av Kaufman på en gång. 

Fast ändå, det galna är fantastiskt och det fantastiska är hisnande. Jag kan ändå inte göra annat än rekommendera den här boken.

Kvinnan som gick till sängs i ett år, av Sue Townsend

När Evas två barn börjar på universitetet och därmed flyttar till en annan stad så lägger hon sig i sängen och vägrar gå upp. Hon tänker faktiskt inte stiga upp förrän om ett år. Evas man Brian vet inte riktigt vad han ska ta sig till och eftersom han aldrig tidigare tagit hand om hushållet och mest spenderat tid med sin älskarinna så får han det minst sagt knivigt. Vem ska nu laga julmiddagen och köpa alla presenter? Han tror att Eva bara vill ha uppmärksamhet och funderar på om det är möjligt att ha förlossningsdepression i sjutton år. Men ryktet om Evas sängliggande sprider sig snart och folk börjar vallfärda för att ta del av hennes visdom, de ser henne som en ängel eller helgon. Innan familjen vet ordet av är huset belägrat av människor som vill ha privata audienser hos kvinnan i sängen. 

Jag har fortfarande lite svårt att förstå att Sue Townsend är borta och att det inte kommer komma fler underfundiga och hysteriskt roliga romaner från hennes penna. Att läsa denna sista  bok var både underbart och sorgligt. Satiren är lika vass här som den en gång var i Adrian Moles dagböcker. Precis allt får en släng av sleven: familjelivet, singellivet, att ha en älskarinna, att gå på universitetet. Riktigt länge är det riktigt bra. Men så kommer vi till det berömda men:et. Jag tycker att somligt dras alldeles för långt. Tvillingarnas "vän" Poppy är en av dem. Hon är fullblodspsykopat men beskrivs som jobbig och en aning quirky. Sedan vill jag inte spoila men det som händer med tvillingarna förstår jag inte alls, glömdes ett eller ett par kapitel bort? Det är alldeles för mycket prat om hur alla ser ut, hur vackra eller fula de är och huvudpersonen Eva är givetvis vackrast av dem alla. Detta påpekas om och om igen. Efter ett tag vill jag skrika att jag skiter i hur snygg hon är! Fullkomligt ointressant. Slutet känns som ett hastverk, som att författaren kom på att hon närmade sig fyrahundra sidor och var tvungen att knyta ihop säcken. Men fram tills att det var ca femtio till åttio sidor kvar så njöt jag stort av den här romanen, jag till och med skrattade högt flera gånger. Humorn blandas med ett mörker som gör att det känns väldigt verkligt.

Boken om Joe, av Jonathan Tropper

Precis som Sju jävligt långa dagar så handlar Boken om Joe  om döden. Om allt man gör i dess skugga men kanske framförallt det man underlåter att göra. Vilka man väljer att förlåta och vilka lögner man hårdnackat håller fast vid. 

Joe har skrivit en bästsäljare om sin uppväxt i Bush Falls, en utelämnande historia där långt ifrån alla inblandade är överens om sanningshalten. När Joe tvingas återvända till den lilla staden för att hans pappa fått en stroke så möts han av en bror han knappt längre känner, ilskna gamla klasskamrater, ett förorättat basketboll-lag och sitt livs stora kärlek. Nu måste han börja hantera det som han undvikit under de sjutton år som passerat sedan han flydde till New York. Och det är mycket som kommer rusande emot honom i samma hastighet som en skenande lastbil.

Tropper är fantastisk på att skriva om livets svåra händelser på ett halsbrytande roligt sätt. Man skrattar högt, ofta med lite gråt i halsen. Men annars har jag samma invändningar som jag hade efter Sju jävligt långa dagar, nämligen att saker blir för tillrättalagda mot slutet och att alla beskrivs efter utseende. Fast man måste komma ihåg att detta är en feelgood-bok och som just detta fungerar den mycket väl: några timmars förströelse i fnissets och gråtens tecken.

Sju jävligt långa dagar, av Jonathan Tropper

Judd har det inte lätt. Inte nog med att han nyligen har kommit på frun i sängen med en annan man (Judds egen chef), dessutom har hans pappa har precis gått bort och han måste sitta shiva med sin högst dysfunktionella familj. I föräldrahemmet väntar mamman, tre syskon med respektive, ett par syskonbarn, grannar och vänner. Tillsammans ska de sörja i sju dagar men mycket snart börjar gammalt groll, pågående livssorger och tidigare kärlekshistorier ta fokus från den döde fadern.

Sju jävligt långa dagar är en hysterisk bok, jag skrattade högt flera gånger under läsningen då det finns många fantastiskt roliga scener. Den där Judd upptäcker sin frus otrohet är så genomskärande sorglig men ändå beskriven med så mycket humor att det är nästan omöjligt att inte ge efter för skrattet. Men boken är även fullpepprad med klichéer och ibland blir det hysteriska bara väntat och jobbigt. Man kan gissa nästan exakt hur allt kommer att lösa sig och mot slutet så läggs det mesta till rätta. Lite trist då boken har så många bra ingredienser med bland annat ofrivillig barnlöshet, otrohet och syskonkonflikter. Jag menar inte att jag vill att allt ska skita sig för alla inblandade men hade nog bättre gillat en historia med lite fler nyanser. Sedan verkar författaren enbart kunna beskriva sina karaktärer med hjälp av utseende: de är tjocka och därmed fula, eller så är de gamla och har äckliga åderbråck, eller så har de stora sexiga tuttar. Men om man kan bortse från det förutsägbara och vissa fasta mallar så har man en till stora delar riktigt rolig och fin bok framför sig.