Tidigare har jag läst Kaufmans böcker, The Tiny Wife och All My Friends Are Superheroes, varav den första jag hyllade och den andra blev jag väldigt besviken av. Författaren har onekligen ett väldigt speciellt sätt att skriva. Familjen Weird är ganska mycket längre än de nyss nämnda böckerna men det är ändå ingen tegelsten med sina knappa tvåhundra sidor. Berättelsen börjar när syskonen Weirds farmor förklarar att hon ligger på sin dödsbädd och vill ha alla sina barnbarn där vid sin sida när det är dags att gå över till den andra sidan. Hon förklarar även att hon vid varje barnbarns födelse gav dem vad hon trodde var en välsignelse men som har visat sig vara en förbannelse. Eller, en "försingnelse", som de nu vuxna barnbarnen snabbt börjar kalla det. En av dem kan till exempel aldrig gå vilse, en annan förlåter allt inom några minuter. Om de alla kommer till sin farmor och är där när hon dör så har hon lovat att lyfta försignelserna. Det mesta i den här boken sker på resande fot och det är tvära kast mellan vad man tror är sant och vad som verkligen är det.
Som vanligt så är min fascination för författarens sätt att skriva enorm och det håller nästan hela vägen fram. Men. Någonstans mot slutet så blir det ändå lite tröttsamt. Det är långt ifrån att förstöra hela boken! Det kommer när det endast är några få sidor kvar och kanske borde jag tagit boken i ett enda svep, kanske borde jag tagit en paus, jag vet faktiskt inte. Det är otroligt intressant att försöka analysera varför det jag gillar extra mycket till en början sedan blir till något jag nästan retar mig på. Är det jag som tröttnar på boken eller boken som tröttnar på mig? Om jag skulle tvingas ge Familjen Weird ett helhetsbetyg så skulle det bli högt men jag vill ändå påpeka att det kan vara svårt att läsa för mycket av Kaufman på en gång.
Fast ändå, det galna är fantastiskt och det fantastiska är hisnande. Jag kan ändå inte göra annat än rekommendera den här boken.
