Boken om Joe, av Jonathan Tropper

Precis som Sju jävligt långa dagar så handlar Boken om Joe  om döden. Om allt man gör i dess skugga men kanske framförallt det man underlåter att göra. Vilka man väljer att förlåta och vilka lögner man hårdnackat håller fast vid. 

Joe har skrivit en bästsäljare om sin uppväxt i Bush Falls, en utelämnande historia där långt ifrån alla inblandade är överens om sanningshalten. När Joe tvingas återvända till den lilla staden för att hans pappa fått en stroke så möts han av en bror han knappt längre känner, ilskna gamla klasskamrater, ett förorättat basketboll-lag och sitt livs stora kärlek. Nu måste han börja hantera det som han undvikit under de sjutton år som passerat sedan han flydde till New York. Och det är mycket som kommer rusande emot honom i samma hastighet som en skenande lastbil.

Tropper är fantastisk på att skriva om livets svåra händelser på ett halsbrytande roligt sätt. Man skrattar högt, ofta med lite gråt i halsen. Men annars har jag samma invändningar som jag hade efter Sju jävligt långa dagar, nämligen att saker blir för tillrättalagda mot slutet och att alla beskrivs efter utseende. Fast man måste komma ihåg att detta är en feelgood-bok och som just detta fungerar den mycket väl: några timmars förströelse i fnissets och gråtens tecken.

Sju jävligt långa dagar, av Jonathan Tropper

Judd har det inte lätt. Inte nog med att han nyligen har kommit på frun i sängen med en annan man (Judds egen chef), dessutom har hans pappa har precis gått bort och han måste sitta shiva med sin högst dysfunktionella familj. I föräldrahemmet väntar mamman, tre syskon med respektive, ett par syskonbarn, grannar och vänner. Tillsammans ska de sörja i sju dagar men mycket snart börjar gammalt groll, pågående livssorger och tidigare kärlekshistorier ta fokus från den döde fadern.

Sju jävligt långa dagar är en hysterisk bok, jag skrattade högt flera gånger under läsningen då det finns många fantastiskt roliga scener. Den där Judd upptäcker sin frus otrohet är så genomskärande sorglig men ändå beskriven med så mycket humor att det är nästan omöjligt att inte ge efter för skrattet. Men boken är även fullpepprad med klichéer och ibland blir det hysteriska bara väntat och jobbigt. Man kan gissa nästan exakt hur allt kommer att lösa sig och mot slutet så läggs det mesta till rätta. Lite trist då boken har så många bra ingredienser med bland annat ofrivillig barnlöshet, otrohet och syskonkonflikter. Jag menar inte att jag vill att allt ska skita sig för alla inblandade men hade nog bättre gillat en historia med lite fler nyanser. Sedan verkar författaren enbart kunna beskriva sina karaktärer med hjälp av utseende: de är tjocka och därmed fula, eller så är de gamla och har äckliga åderbråck, eller så har de stora sexiga tuttar. Men om man kan bortse från det förutsägbara och vissa fasta mallar så har man en till stora delar riktigt rolig och fin bok framför sig.