Precis som Sju jävligt långa dagar så handlar Boken om Joe om döden. Om allt man gör i dess skugga men kanske framförallt det man underlåter att göra. Vilka man väljer att förlåta och vilka lögner man hårdnackat håller fast vid.
Joe har skrivit en bästsäljare om sin uppväxt i Bush Falls, en utelämnande historia där långt ifrån alla inblandade är överens om sanningshalten. När Joe tvingas återvända till den lilla staden för att hans pappa fått en stroke så möts han av en bror han knappt längre känner, ilskna gamla klasskamrater, ett förorättat basketboll-lag och sitt livs stora kärlek. Nu måste han börja hantera det som han undvikit under de sjutton år som passerat sedan han flydde till New York. Och det är mycket som kommer rusande emot honom i samma hastighet som en skenande lastbil.
Tropper är fantastisk på att skriva om livets svåra händelser på ett halsbrytande roligt sätt. Man skrattar högt, ofta med lite gråt i halsen. Men annars har jag samma invändningar som jag hade efter Sju jävligt långa dagar, nämligen att saker blir för tillrättalagda mot slutet och att alla beskrivs efter utseende. Fast man måste komma ihåg att detta är en feelgood-bok och som just detta fungerar den mycket väl: några timmars förströelse i fnissets och gråtens tecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar