Hur fina är inte de nya Harry Potter-omslagen?

Jag fullkomligt älskar de nya Harry Potter-omslagen och kommer helt klart köpa allihopa igen, trots att jag redan äger dem i flera olika utgåvor, på både svenska och engelska. De mjuka banden med mer stilrena bilder ska tilltala äldre läsare och inte de nio till tolvåringar som var den primära målgruppen en gång i tiden. Bokserien har som bekant överskridit alla åldersgränser och rekommendationer, och har blivit något för alla med ett fantasy-hjärta. Det är den brittiske formgivaren Olly Moss som har skapat de nya, mindre lekfulla och mörkare omslagen. Och jag älskar dem alla med hela mitt Harry Potter-hjärta.

Kulturkollos veckoutmaning: bokomslag

Veckans utmaning är att visa tre favoritbokomslag och berätta varför just de är favoriter. Då jag är dålig på att komma ihåg omslag, förmodligen för att de inte är så viktiga för mig, så är åtminstone två av dem relativt nya bekantskaper för mig. Den tredje är en Favorit För Resten Av Livet. 

1. Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft

Fria Ligan Förlags smärtsamt vackra illustrerade utgåva ligger sedan en månad tillbaka på bordet bredvid läsfåtöljen. Jag kan inte riktigt sluta ta upp den och försvinna in i bilderna och tappar nästan andan av bokens omslag.

2. We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson

Jag vet inte hur många gånger jag stod med den här boken i handen på Pocketshop och var på väg att köpa men sedan ändå bangade i sista sekunden. För omslaget är magiskt med flickorna och den kolsvarta katten. Att jag länge inte visste så mycket om vare sig boken eller författaren spelade inte så stor roll, det var själva känslan som omslaget gav mig som var det viktiga. 

3. Harry Potter och De Vises Sten av J.K. Rowling

Jag har skrivit om det här omslaget så många gånger, men så är det också min stora favorit. Fortfarande fylls jag av så många känslor när jag håller i mitt slitna, sönderlästa exemplar. Det innebär ett löfte om tillträde till en magisk värld. Det är en port till Potter-verse samt så hisnande myllrande och fint att jag fortfarande inte riktigt kan se mig mätt på det.

Nevermoor - Jessica Townsend

Morrigan Crow hade oturen att bli född på Mörkerafton, vilket betyder att hon är drabbad av en förbannelse och sprider otur omkring sig. Hon spenderar stor del av sina dagar med att skriva ursäktsbrev till invånarna i staden, för att de förlorat jobbet eller brutit ett ben. Men värst av allt: det betyder att hon kommer dö på sin elvaårsdag. Fast när den fruktade dagen faktiskt infaller blir Morrigan istället hämtad av Jupiter North, en hotellägare som meddelar att Morrigan blivit utvald som kandidat till Wundersamfundet, Nevermoors mest svåråtkomliga skola. Där ska hon få ställa upp i fyra utmaningar tillsammans med hundratals andra barn, samtliga utrustade med en talang utöver det vanliga. Fast vad är Morrigans talang? Hon vet inte ens själv och allt eftersom prövningarna närmar sig blir hon mer och mer skräckslagen. För om hon inte klarar uttagningen blir hon utslängd ur Nevermoor, vilket skulle betyda att döden kommer ifatt henne.

Nevermoor balanserar hela tiden på en väldigt fin magisk gräns, det riskerar då och då att bli fantastiskt för sakens egen skull och det blir ibland till en uppräkning av otroliga saker istället för magi invävd i en fin berättelse. Men allra oftast är det fantasifullt och roligt på riktigt. Jag skrattade högt när jag läste den här boken! Ett mycket bra betyg. Men det är inte bara solsken och sockervadd, hemskheterna som presenteras är otäcka på riktigt och man är aldrig helt säker på att allt kommer gå bra. En viktig ingrediens, för jag älskar när man inte underskattar barn i slukaråldern. Det ska givetvis komma fler böcker i serien och jag ser fram emot att läsa dem. 

Se tre exempel på de fina omslagen den här boken har fått!

Självklart har den svenska utgåvan (omslaget i mitten) fått den obligatoriska Harry Potter-märkningen i en blurb på baksidan, något jag ogillar starkt. Snälla, varför kan vi inte skriva och ge ut barn- och ungdomsböcker utan att utnämna dem till nästa Harry Potter, lik Harry Potter, eller som Harry Potter. För inget är någonsin nästa Harry Potter, inget kommer heller att bli det. Nästa stora grej kommer falla ut av sig självt och dessutom bli något helt självständigt och unikt som inte behöver den björntjänst som märkningen innebär. Det målar enbart upp förväntningar som böckerna aldrig kan leva upp till.

Kulturkollos veckoutmaning - det snyggaste bokomslaget

Jag är dålig på snygga omslag. De går mig liksom förbi och jag köper sällan böcker (enbart) tack vare dem. Snarare retar jag mig på extremt oattraktiva omslag. Så det här var en svår utmaning. Jag drog ut bok efter bok ur de överfyllda bokhyllorna och kom inte på en enda som, bildligt talat, stack ut. Förrän jag kom till bokstaven R och J.K. Rowling. Harry Potter så klart! För det finns ett helt otroligt detaljrikt omslag som lockade mig att vända på boken i fråga och läsa på baksidan. Som i sin tur fick mig att slå upp den första sidan och sluka första kapitlet där i bokhandeln. Som fick mig att sjunka ner på golvet och fortsätta läsa, för jag inte ville att det skulle ta slut. En enda blick på ett fantasifullt omslag med oerhörd detaljrikedom gav mig en av mina största läsupplevelser, en som fortfarande pågår, och som förhoppningsvis aldrig tar slut. Jag är skyldig det här omslaget så mycket.

"Det spelar liksom ingen roll hur bra texten är när framsidan ser ut så där!"

Stod bredvid ett par äldre damer som på Akademibokhandeln ondgjorde sig över ett omslag. Fy så hemskt! Vilken äcklig bild. När det ser ut så där så vill jag absolut INTE läsa boken. Det spelar liksom ingen roll hur bra texten är när framsidan ser ut så där! Och så vidare, och så vidare. Vilken bok de talade om? Glaskroppar av Erik Axl Sund. Efter att ha läst på baksidan så kände jag att det här absolut kunde vara något för mig. Ville nästan gå efter kvinnorna och förklara vad de kan missa om de enbart väljer böcker på fina framsidor men orkade inte just då.

Omslaget till Doctor Sleep, fortsättningen på The Shining

Vad tycks? Jag är helt hypnotiserad av hur snyggt det är. Boken kommer i september.

Nytt Harry Potter-omslag

Scholastic har släppt hur den första Harry Potter-bokens nya omslag (av Kazu Kibuishi) kommer att se ut från och med september. Vad tycker ni? Jag tycker det är riktigt, riktigt fint. En varm och välkomnande bild med många detaljer. Måste man nu alltså köpa ännu en omgång av serien bara för de fina omslagens skull?

Okej då.

Varför gillar vi inte filmomslag?

I mitt förra inlägg om vad jag köpte för vinsten hos Feuerzeug så började jag fundera på vad som gör att man (jag) inte är så förtjust i filmomslag på böcker. Tänkte fortsätta lite på det spåret. För när jag började tänka på varför det är så kom jag inte på något bättre argument än: därför. Bafatt liksom, som man i stockholmsområdet sa när jag var i tonåren.

Är det den där lite överlägsna känslan man vill åt? Det där: ha! jag tyckte om den här boken lååångt innan de flesta andra, innan den blev film och därför skulle jag aldrig röra det nya omslaget? Eller vill man bara behålla de ansikten och personligheter man själv målade upp i sitt inre istället för att invaderas av hollywoodskådespelarnas? Eller är det så enkelt att det är ohjälpligt trist med bilder på just skådespelarna istället för något konstnärligt?

Vad tror ni?