Min kamp 2, av Karl Ove Knausgård

Det var ganska trögt till en början men jag tog mig, tro det eller ej, igenom även den här boken!

Knausgård berättar i del två av Min kamp om när han lämnade Norge för Stockholm, när han träffade den blivande frun Linda och hur de fick tre barn i rask takt. Han skriver om kämpiga småbarnsår i storstaden, konflikter med svärföräldrar, middagar med vänner och pusslandet med att kunna vara författare mitt i allt. Som jag skrev i en delrapport efter att ha läst enbart några sidor så ger delar av den här boken mig enorm ångest. Det är något med all den där detaljrikedomen som mest bara är listade fakta som får det att krypa i mig. Varför skriva ner varenda vara på shoppinglistan från mataffären? Varför nämna precis allt man ser när man är ute och går? Knausgård är lik en känslig tonåring som överanalyserar allt andra människor gör, säger och visar. Som om allt handlar om honom. När jag var i tonåren gick det en sitcom på tv vars namn jag glömt men som givetvis handlade om någon lycklig kärnfamilj med lagom stora problem. I ett avsnitt var sonen hemma från skolan och var sjuk när han insåg att alla andras liv fortsatte trots att han inte var där, att skolan inte stängde utan att saker fortfarande hände, saker fortfarande blev sagda. Den självupptagna tonåringen tänker jag på när jag läser Knausgård. Tror inte alls han lever i samma villfarelse men jag får ändå den känslan när jag läser hans böcker som jag fick av det avsnittet av den serien. Varför skulle jag vilja läsa om varenda liten kopp te han dricker, varje skitig blöjpåse som Linda underlåtit att slänga, varje mening någon av dem någonsin sagt? Uppenbarligen finns dessa människor, Knausgård säljer som bara attan, men jag är inte en av dem. Jag förstår inte meningen med att skåda så djupt i någon annans navel.

Sedan kan jag verkligen uppskatta hans utbrott på Sverige som land, att kvinnorna bälgar i sig vatten tills de blir inkontinenta, att barnkalasen delar ut godispåsar innehållande russin och nötter. Där bränner det till, jag känner något. Känner igen mig. Men sen faller han återigen in i detaljerna kring alla promenader han någonsin gått och jag vill, liksom Cinnamonbooks, dunka huvudet i väggen.

Så, blir det någon trea? Ytterst tveksamt.

Zicksackläsning

Jag brukar inte ha några problem med att läsa många böcker samtidigt, det ligger alltid ett tiotal olika titlar på mitt nattduksbord. Sen kanske jag inte läser alla aktivt hela tiden men att ha åtminstone tre igång har inte alls varit svårt. Tills nu. Har haft en tung vecka på jobbet där jag kommit tidigt varje morgon med förhoppningen att kunna smita tidigt på eftermiddagen men varje dag har förvandlats till nio- och tiotimmarspass och jag har fått halvsova mig hem på pendeln utan att orka gå förbi affären och köpa nödvändigheter som toalettpapper och mjölk. Sedan har jag somnat på soffan, släpat mig vidare till sängen vid elvatiden där jag läst kanske två sidor i någon bok. Inte så underligt att Karl Ove Knausgårds Min kamp 2 har blandats ihop med Anna Kerubis science fiction (?) Karma Boulevard (som jag läser för Swedish Zombie) och Sophie Adolfssons Det känns konstigt att vakna i sin egen säng. Till slut grälade, knullade och jagade alla karaktärerna runt i en enda stor röra i mitt huvud. Tror att den förkylning som gått runt på jobbet nu till slut har nått även mig, det är liksom tungt ovanför ögonen och tröttheten försvinner inte. Förmodligen kommer jag somna efter ett glas vin på AW ikväll.

Får man åka hem till soffa, filt, katter och te snart?

Dagens Knausgård

" - Varför det? Vad fan är det för en fråga? Hur ska jag kunna veta det? Jag känner det jag känner, det går ju inte att sätta ord på varenda liten svängning i själen, om det är det du tror.
 - Är det inte det du försörjer dig på, då?
 - Nej. Jag försörjer mig på att skriva om minsta lilla pinsamhet jag har varit med om. Det är något annat."

Touché.

Jag kämpar vidare med Knausgård

Jag öppnar Min kamp 2 och efter endast några sidor vill jag hellre osthyvla av mig huden på låren än att läsa vidare. Ångesten som griper tag i mig när Knausgård med familj är på ett slags "sagoland" är stark, föräldrarna grälar, barnen kinkar, det är outhärdligt varmt, maten är fadd och alla aktiviteter är solkiga och ledsamma. Jag har lust att slänga bokfan i soporna. Alla de där millimeterbeskrivningarna driver mig snabbt till vansinne, jag fastnar i hans tankar, får klaustrofobi inuti hans huvud och krafsar vilt för att få komma ut. Han fyller tiotals sidor med varenda meningslös händelse på ett barnkalas där han snabbt dömer ut alla besökande (vuxna som barn) och lägger egna betydelser i deras blickar och gester. Ingenting leder någonsin någonstans, han trampar vatten. Och då har jag nästan sexhundra sidor kvar av boken… Knausgård är så förbaskat ängslig men förmodligen inte så väldigt mycket mer ängslig än andra människor men de flesta andra ältar heller inte sina trista, grälande liv i flera tusen sidor.

Kommer nog inte klara av hela den här boken utan att få ventilera lite då och då så vänta er korta delrapporter de närmaste dagarna.

En inbunden och en pocket

Jag fick för mig att jag behövde muntras upp och åkte till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan där jag gav mig själv tillåtelse att köpa en inbunden och en pocket. Gick länge och bar runt på Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg men sen kunde jag inte längre motstå att lyfta upp Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Har nämligen under en lång tid undvikit den med flit för att jag vetat att sekunden jag slog upp den och började slöläsa så skulle jag vara fast och mycket riktigt: ett par sidor senare lade jag ifrån mig Rosenberg. Den ska också läsas, bara inte just nu. Behöver fnisset mer än undergången. Har läst enbart ett femtiotal sidor i Morans bok men har skrattat högt flera gånger, älskar hennes lillasyster Caz som ville byta sina fortplantningsorgan mot ett par extralungor som skulle komma till hands när hon började röka. Och avsnittet om porr är baske mig genialiskt!

 

Beslutade mig som synes även för att ge Karl Ove Knausgård en pocketchans, så långt som till inbundet tänker jag inte gå med tvåan förrän den förtrollar mig. Om det nu sker.

Bestämde mig just för att skita i tredagarsdisken som väller fram över diskbänken till förmån för bok, soffa och katt. Kanske slänger jag in en kopp te också.

Min kamp del 1, av Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård har i en dryg vecka stirrat på mig från Vi Läsers framsida där tidningen ligger i badrummet och för varje gång jag passerat så har uppmaningen att plocka upp Min kamp blivit starkare och starkare. Jag önskade mig den första delen i present direkt när den kom ut på svenska men sen blev den stående i bokhyllan, vet faktiskt inte riktigt varför. Så i lördags blev det till slut ändå av att jag började och idag på förmiddag var den utläst.

Det är väldigt svårt att beskriva den här bokens handling och då många redan läst den behövs det förmodligen inte så många ord om just det. Knausgård berättar om sin uppväxt, om en dominerande fader och de vanliga tonårsfunderingarna angående alkohol och sex men i bokens andra del övergår det till att handla om pappans död och hur Karl Ove tillsammans med sin bror Yngve städar upp i huset där pappan levde sina sista år och gick bort.

Allt är så omständligt skrivet, det är lite som om han berättar en historia på fyllan: börjar i en ände, kommer på villovägar och sluter (om man har tur) upp trettio sidor senare när jag helt tappat bort vart han började. Det går ofta för långsamt för mig, det är ändlösa sidor när absolut ingenting händer, han vandrar fram och tillbaka och beskriver omgivningarna in i minsta irriterande detalj. Men när det bränner till gör det så ordentligt, den här boken innehåller några extremt vackra och slående formuleringar och passager. Och jag känner igen mig i så mycket, att man är känslokall, att de rätta reaktionerna låter vänta på sig. Att man stöter människor ifrån sig och att man blir tokig om man inte får ett visst mått av ensamhet.

Knausgårds pappas död är även min pappas död och inte blir det lättare av att författaren på alla bilder är väldigt lik min pappa. Våra berättelser glider in i varandra och till slut vet jag inte vad som är mitt och vad som är hans. Jag vet inte vem som är vem. En vän har sagt att jag, kanske, kommer förstå den här seriens storhet i bok tre men frågan är om jag tar mig så långt. Får se om jag ens tar mig an bok två. Precis som så många gånger förut så blir jag inte berörd och som Karl Ove själv så undrar jag vad som är fel på mig.