TV-serielördag: Star Trek Discovery

Jag säger bara: wow! Det här är en serie som verkligen är i framkant vad gäller feminism och allmän jämställdhet. Kvinnorna får göra mer och vara mer än bara företräda könet kvinna. De får vara modiga, dumdristiga, smarta, försiktiga och elaka samt alla andra saker som manliga rollinnehavare fått vara sedan tv.s begynnelse och där man förr gärna petade in en kjol för sakens skull. Då ofta en person vars roll var att förkroppsliga "den sexiga" eller "modersfiguren" (för något annat gick inte att tänka sig av en kvinna) men hon var aldrig menad att vara en fullvärdig del av gruppen. Star Trek Discovery bevisar att vi inte längre enbart är bärare av bröst. Vi är komplexa, vi är människor. Vi är precis som alla andra killar. 

Det är ledsamt hur få trovärdiga kvinnliga roller det i allmänhet fortfarande finns även om det på senare år har blivit mycket bättre. Därför blir bristen extra tydlig är när man äntligen får det serverat så fint som man gjort det i Star Trek Discovery, när man får leva i den här jämställda världen för en stund. När man sedan dessutom förstår att de här kvinnorna inte nödvändigtvis måste vara vita så blir det ännu bättre. Revolutionen är här, systrar! Star Trek har en svart kvinnlig huvudrollsinnehavare, i verkligheten heter hon Sonequa Martin-Green och hon är fantastisk. Smaka på den meningen, för det är så frihet smakar. Men att inkludera komplexa kvinnliga karaktärer utesluter inte manliga dito för vi kan få alltihopa! Jag fullkomligt älskar Jason Isaacs (mest känd som Lucius Malfoy i Harry Potter) som kapten Gabriel Lorca. Ännu en positiv sak med serien är att vi inte blir överösta med en massa romantik, åtminstone inte initialt. Inget ständigt flirtande som ofta pågår i serier just för att bekräfta och befästa könsroller. Vi har kommit ända till avsnitt fem innan kärleken visar sig för första gången och det är långt ifrån en flirt utan en trygg relation mellan två män. Jag tycker så mycket om vad skaparna av den här serien gör för jämställdheten i världen, med till synes små medel skapar de något rasande vackert och stort. För det kan vara så här "enkelt" att skapa en tv-serie där alla får plats: män och kvinnor, av alla hudfärger och sexuella preferenser. Jisses, det finns till och med plats för klingons. 

I övrigt så är det exakt såsom Star Trek ska vara: rymd, tighta kläder och en ständig strid mellan känslor och vad som är logiskt.

Bad Feminist, av Roxane Gay

Åh vad det här är efterlängtat! Smarta essäer om kvinnlighet, sexualiserat våld, rasism och populärkultur. Hur kan jag inte ha läst något av Roxane Gay tidigare? Jag älskar när hon lekande lätt plockar isär böcker, filmer och framförallt tv-serier. Många av strukturerna hon pekar på har jag sett tidigare men mycket annat har gått mig helt förbi. Och jag skäms för att jag inte vetat, för att jag inte förstått. Det är så mycket i den kultur som vi sväljer med hull och hår varje dag som är gräsligt, urgamla mallar som vi inte tycks kunna rita utanför. Som att våld mot kvinnor är regel snarare än undantag. Hur många avsnitt av de mest populära tv-deckarna börjar inte med det obligatoriska tortyrmordet på en ung lättklädd kvinna? Jag har väldigt svårt att se på Criminal Minds nuförtiden. 

Det är genuint roligt att läsa någon som älskar film, böcker och serier lika mycket som jag gör för det är inte så ofta jag får spegla mig i en person som ser världen på ett liknande sätt. Somliga av texterna är inte lika självklara som de andra, kanske beror det på att jag inte känner till det hon skriver om, men desto viktigare känns det då att läsa dem. Att boken sedan är den snyggaste jag sett på mycket länge gör att den får en fullpoängare!

Historiskan

Ny tidning som inköptes strax före helgen! Historiskan är Sveriges första (och enda) kvinnohistoriska tidning. En snabb bläddring fick mig intresserad av i stort sett alla artiklarna, men speciellt den om kvinnorna i spanska inbördeskriget och den om suffragetterna.

Purpurfärgen, av Alice Walker

Celie är bara tonåring när hon blir bortgift med Mister A, en äldre man med fyra barn som inte alls gillar sin nya styvmamma. De två barn hon fick med sin egen pappa togs ifrån henne efter bara ett par månader och nu vet hon inte var de finns. När även Celies syster Nettie försvinner utan att höra av sig känner Celie att hon vill börja få svar på sina frågor så hon börjar skriva brev till Gud. "Säg det aldrig till nån utom Gud. Morsan skulle dö." Inte långt efter det påtvingade giftermålet träffar hon bluessångerskan Shug Avery och där någonstans börjar Celies liv att förändras till det bättre.

Jag har sett filmen Purpurfärgen flera gånger, och nu kommer jag nog att se den igen så fort jag bara kan, men det här var första gången jag läste boken. Har velat göra det ända sedan jag för några månader sedan såg en dokumentär om författaren Alice Walker på SVT. Boken var kontroversiell när den kom ut i USA då den av många ansågs vara onödigt kritisk mot svarta män men även röster till fördel för boken höjdes. Lagom till filmpremiären berättade en kvinna som växte upp i Sunflower County, Mississippi, att hon, hennes mamma och mostrar (ja, alla kvinnor de kände) hade råkat ut för de sakerna som Celie beskriver i boken och sade:

"- Black women should not be sacrificed for Black men's pride. Let the film roll."

En sorts förtryck ursäktar inte ett annat. Tidvis är detta en enormt tung bok med orättvisor, barnbrudar och våldtäkter. Fast grundtonen är ändå hoppfull. Allt är skrivet i ganska korta kapitel och därmed lättas texten upp. Celie börjar i helvetet och de första stegen uppåt känns oöverstigliga men det finns hopp. Mycket hopp till och med! Och kärlek. Purpurfärgen är för mig en bok om just kärleken och om förlåtelsens makt. Som någon sade en gång: det är lätt att förlåta, det måste man bara göra en gång. Hat är något man bestämmer sig för, om och om igen.

Konsten att vara kvinna, av Caitlin Moran

Jag köpte den här boken måndag kväll efter jobbet och två dygn senare var den utläst. Jag släpade den med mig trots att den var för stor för att få plats i handväskan och skrämde barnfamiljer på pendeltåget när jag skrattade så jag knappt fick luft och snörvlande fick avbryta läsningen för att fiska upp en näsduk ur väskan. Det var länge sedan jag läste något så roligt!

Caitlin Moran går igenom viktiga stunder i sitt liv som tjej och kvinna: när hon får sin första mens, när hon blir kär, när hon får barn, när hon gifter sig, och hela tiden med feminismen som spegel och beröringspunkt. Hon ifrågasätter hela tiden varför hon måste göra saker på ett visst sätt bara för att hon är kvinna, saker som männen inte måste och skulle titta förvånat på en om man föreslog det. Som det här med det ständiga piffandet, rakandet och klädvalet som kvinnor förväntas sysselsätta sig med när förväntningarna på männen inte ens ligger i närheten. Att kvinnor alltid bedöms efter sitt utseende, männen efter vad de utför. Hon nämner flera kvinnliga programledare på BBC som fått sparken efter 55 medan männen sitter kvar och mumifieras i rutan långt efter att de fyllt 70 och jag skulle kunna fylla hela det här inlägget med smarta citat om just det ämnet.

Visst, det finns saker jag inte helt håller med om, som beskrivningar av samhället och hur hon tänker vad gäller somliga saker. Kanske har vi ändå kommit snäppet längre än i England? Och hon generaliserar även hon, som när hon säger att alla kvinnor har femtioelva par skor i garderoben som de aldrig använt mer än en gång och att det ligger lite i vår natur att göra så. Stämmer inte alls på mig (alla mina, lågklackade, skor får plats på det minimala skostället i hallen). Men givetvis måste hon skriva ur en personlig synvinkel och ta upp de saker som hon gör och känner. Fast jag tror att det här är en viktig bok ändå för mycket av det som skrivs i den handlar om tabun som vi sällan talar om: stripklubbar, mens, kvinnor som inte vill ha barn och abort. Viktigt, viktigt, viktigt.

Men mer än något annat så är detta en av de absolut roligaste böckerna jag någonsin läst. Scenen när hon på ett bröllop får en fladdermus i ansiktet fick mig att bryta ihop totalt, jag läste den tre gånger och varje gång sprutade tårarna. Kan faktiskt inte komma på när jag senast läste en bok som fick mig att skratta så hjärtligt och mycket. Avslutar med Morans snabbtest om du är osäker på om du är feminist:

”Stick ner handen i byxorna. A) Har du en slida? och B) Vill du bestämma över den själv? Om svaret på båda dessa frågor är ja: Grattis! Du är feminist.”