Purpurfärgen, av Alice Walker

Celie är bara tonåring när hon blir bortgift med Mister A, en äldre man med fyra barn som inte alls gillar sin nya styvmamma. De två barn hon fick med sin egen pappa togs ifrån henne efter bara ett par månader och nu vet hon inte var de finns. När även Celies syster Nettie försvinner utan att höra av sig känner Celie att hon vill börja få svar på sina frågor så hon börjar skriva brev till Gud. "Säg det aldrig till nån utom Gud. Morsan skulle dö." Inte långt efter det påtvingade giftermålet träffar hon bluessångerskan Shug Avery och där någonstans börjar Celies liv att förändras till det bättre.

Jag har sett filmen Purpurfärgen flera gånger, och nu kommer jag nog att se den igen så fort jag bara kan, men det här var första gången jag läste boken. Har velat göra det ända sedan jag för några månader sedan såg en dokumentär om författaren Alice Walker på SVT. Boken var kontroversiell när den kom ut i USA då den av många ansågs vara onödigt kritisk mot svarta män men även röster till fördel för boken höjdes. Lagom till filmpremiären berättade en kvinna som växte upp i Sunflower County, Mississippi, att hon, hennes mamma och mostrar (ja, alla kvinnor de kände) hade råkat ut för de sakerna som Celie beskriver i boken och sade:

"- Black women should not be sacrificed for Black men's pride. Let the film roll."

En sorts förtryck ursäktar inte ett annat. Tidvis är detta en enormt tung bok med orättvisor, barnbrudar och våldtäkter. Fast grundtonen är ändå hoppfull. Allt är skrivet i ganska korta kapitel och därmed lättas texten upp. Celie börjar i helvetet och de första stegen uppåt känns oöverstigliga men det finns hopp. Mycket hopp till och med! Och kärlek. Purpurfärgen är för mig en bok om just kärleken och om förlåtelsens makt. Som någon sade en gång: det är lätt att förlåta, det måste man bara göra en gång. Hat är något man bestämmer sig för, om och om igen.