Den obesvarade kärleken. Hur hanterar man den med hedern i behåll? När man agerar såsom känslorna dikterar, det som hela kroppen skriker är det rätta, så gräver man sig enbart djupare ner i elände. Och att göra ingenting är att göra våld mot jaget. Poeten Ester kan inte förstå hur Hugo låg med henne några gånger för att sedan vända sig bort. Under ett år försöker hon växelvis komma Hugo närmare, få förklaringar genom telefonsamtal, mail och sms samt dra sig undan för att slicka såren och få distans. Varje gång hon tar ett steg framåt så vacklar hon två eller tre bakåt. Det är en väldigt jobbig roman, jag var tvungen att ta en paus någonstans i mitten när allt blev övermäktigt. Men jag är samtidigt övertygad om att det är en väldigt viktig roman. Ester tillåts vara pinsam, för på och stundtals totalt omdömeslös, traditionellt sett "okvinnliga" attribut. Men visst blir vi likadana som män när vi är olyckligt kära och jag gillar intensivt att hon balanserar på gränsen till att bli en stalker, men ändå faller tillbaka på rätt sida. De flesta människor inser ändå när de är på väg att gå för långt och det innan de tar till våld. Jag ser fram emot att få läsa en fortsättning på den här historien som ska komma ut hösten 2014.
Den är ju så bra, även om Ester är smärtsamt pinsam och jobbig. Som läsare vill man inget hellre än att skaka om henne och säga åt henne att skärpa sig. Gillar dessutom det strama språket som skapar en kylig distans från författarens sida. Blev dock väldigt förvånad nyligen över att höra att boken ska få en fortsättning, eftersom historien liksom kändes perfekt avvägd och avslutad. Men jag gissar att jag kommer kasta mig över den också!
SvaraRaderaRiktigt bra bok! Exakt som du skriver är det, man vill verkligen skaka om Ester och be henne att skärpa sig å det snaraste. Och förmodligen hjälper det återhållna språket till med att skapa en viss balans som gör att man står ut med allt det pinsamma. Jag hörde redan innan jag läste boken att det är en fortsättning på väg, så jag hade hunnit vänja mig vid tanken, även om jag tycker att Egenmäktigt förfarande mer än väl skulle kunna stå helt för sig själv.
RaderaÄntligen får vi läsa Hugo Rasks, alltså mannens, version av det som den s.k. Föredragshållaren i "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" upplevde som en relationshistoria. Manne Johanssons parafras "Hugo - en Rask historia" innehåller mycket humor och många tänkvärda reflektioner. Jag njöt hela vägen från prolog till epilog, som i sig är mycket läsvärd och tänkvärd. Språkbehandlingen är dessutom mycket bra och för berättelsen framåt. Läs den!
SvaraRadera