Oceanen vid vägens slut, av Neil Gaiman

Det var länge sedan jag blev så totalt trollbunden av en bok såsom jag blev av Oceanen vid vägens slut. Den utspelar sig som i en dröm, som något från min barndoms bokvärld med engelska landsbygden som bakgrund, med magi och barnflickor. En sjuårig pojke inser att hans familj tagits som gisslan av en makt från en främmande värld i form av en nanny som kommit för att ta hand om honom och hans syster. En nanny som initialt bara pojken förstår att det är något fel på. Tillsammans med grannflickan Lettie, hennes mamma och mormor, så försöker de bekämpa monstret som trängt sig in i sextiotalets England. 

Neil Gaiman lyckas här med vad som få författare behärskar, nämligen att sammanföra den vanliga världen med total magi. Viktigast av allt: han gör det utan att man någon gång tvekar på att det skulle kunna vara sant. Jag tror benhårt på magin, på det osannolika som händer. Gaiman gör det på ett sätt som Stephen King stundtals är fenomenal på, det övernaturliga flätas in i verkligheten på ett sömlöst vis. Sedan har jag nog aldrig läst en sådan bra beskrivning av barndomens känsla att vara utelämnad till de vuxnas nycker. Hur ensam man kunde vara. Vi har kommit halvvägs igenom 2014 men jag tror att jag funnit en av det här årets absolut bästa läsupplevelser redan nu.