Pow Wow - Tommy Orange

En pow wow är en sammankomst inom den amerikanska ursprungsbefolkningen där man träffas och dansar, äter gott och är sociala över stamgränserna. Berättelsen som Tommy Orange skrivit handlar om just en sådan, och är gestaltad genom många olika personers synvinklar. De berättar alla varför de tar sig till en arena i Oakland för det här evenemanget; vi får se vägen dit och vad de tänkt göra när de väl är där. De allra flesta med gott uppsåt, för att komma närmare sin kultur, för att träffa andra med samma bakgrund och filosofi, men somliga med ont i sinnet. En majoritet av personerna slår ur underläge, är märkta av att växa upp inom en trasig folkgrupp som under flera århundraden slitits i bitar. Nu är de arbetslösa, sitter i fängelse, tampas med alkoholmissbruk eller befinner sig bara allra längst ner på samhällsstegen med underbetalda jobb. Man kanske inte vet vem som är ens pappa, eller växer upp hos sin mormor för att mamma inte kan ta hand om en. Men Pow Wow är långt ifrån en sorglig eländeshistoria, det är en bok fylld av kraft från människor man oftast inte hör så mycket ifrån. Människor ingen någonsin räknar med. Det är en helt fantastisk debut som det praktiskt taget lyser om, fylld med livsöden som borde fått komma till tals tidigare.Varför har vi inte saknat dem? Boken är även en uppgörelse med indianen som symbol i främst det amerikanska samhället, där exempelvis ett indianhuvud tidigare prydde testbilden på tv. Vad gör det med människor att hela tiden bli förvandlade till en schablon? När hela ens rika kultur förminskas ner till att barnen leker "indianer och cowboys". Det enda negativa med den här boken är att jag tyckte att det var lite för många olika personer och röster, något som ledde till att somliga nästan glömdes bort mot slutet av boken. Man fick bläddra fram och tillbaka för att lista ut allt. Men det var också det enda lilla. 

Flickorna, av Emma Cline

Evie är fjorton år när hon kommer i kontakt med de något äldre flickorna och unga kvinnorna som har flockats runt Russel, sektledaren som håller hov på en gård på landet. De är alla smutsiga, undernärda och har inga jobb men de äger sig själva, är fria! Fria från samhällets förväntningar. Hemma är Evie tonåring; kämpar med sina skilda föräldrar och bästa kompisen som glidit ifrån henne. På gården räknas hon som en av de vuxna, på gott och ont. Flickorna beskriver så mycket av det som är fel med samhället, hur vi uppfostras att tro att vi enbart är yta. Den beskriver vilka som har makten och hur detta används mot de som råkat bli födda utan snopp. Det var många upplevelser som dök upp med en smäll i huvudet under läsningen: alla de gånger man blivit förbisedd, förnedrad och förminskad. Allt det där som sitter i de många detaljerna, för nej, varje händelse var för sig är inte så illa men tillsammans bildar de en samhällsstruktur som inte går att skaka bort. Det sitter som klister och kväver halva befolkningen. Boken känns skör samtidigt som den är benhård, allt är så grymt, äckligt och sorgligt. Den beskriver de bortglömda människorna som gör allt för en gnutta kärlek, barnen som ingen bryr sig om, sektens nedbrytande mekanismer. Samtidigt är det något av det vackraste jag någonsin läst. Jag måste erkänna att jag lockades av att författaren blivit inspirerad av de kvinnor som fanns runt Charles Manson men nu så här i efterhand så spelade den informationen ingen roll. Den här boken är så mycket större än så.

Purpurfärgen, av Alice Walker

Celie är bara tonåring när hon blir bortgift med Mister A, en äldre man med fyra barn som inte alls gillar sin nya styvmamma. De två barn hon fick med sin egen pappa togs ifrån henne efter bara ett par månader och nu vet hon inte var de finns. När även Celies syster Nettie försvinner utan att höra av sig känner Celie att hon vill börja få svar på sina frågor så hon börjar skriva brev till Gud. "Säg det aldrig till nån utom Gud. Morsan skulle dö." Inte långt efter det påtvingade giftermålet träffar hon bluessångerskan Shug Avery och där någonstans börjar Celies liv att förändras till det bättre.

Jag har sett filmen Purpurfärgen flera gånger, och nu kommer jag nog att se den igen så fort jag bara kan, men det här var första gången jag läste boken. Har velat göra det ända sedan jag för några månader sedan såg en dokumentär om författaren Alice Walker på SVT. Boken var kontroversiell när den kom ut i USA då den av många ansågs vara onödigt kritisk mot svarta män men även röster till fördel för boken höjdes. Lagom till filmpremiären berättade en kvinna som växte upp i Sunflower County, Mississippi, att hon, hennes mamma och mostrar (ja, alla kvinnor de kände) hade råkat ut för de sakerna som Celie beskriver i boken och sade:

"- Black women should not be sacrificed for Black men's pride. Let the film roll."

En sorts förtryck ursäktar inte ett annat. Tidvis är detta en enormt tung bok med orättvisor, barnbrudar och våldtäkter. Fast grundtonen är ändå hoppfull. Allt är skrivet i ganska korta kapitel och därmed lättas texten upp. Celie börjar i helvetet och de första stegen uppåt känns oöverstigliga men det finns hopp. Mycket hopp till och med! Och kärlek. Purpurfärgen är för mig en bok om just kärleken och om förlåtelsens makt. Som någon sade en gång: det är lätt att förlåta, det måste man bara göra en gång. Hat är något man bestämmer sig för, om och om igen.