När Roxane Gay var tolv år blev hon gruppvåldtagen av sin pojkvän och hans kompisar i en övergiven stuga i skogen. Ingen kunde höra hennes rop på hjälp. Efteråt berättade hon inte för någon om vad som hänt. För att förhindra att detta skulle kunna hända igen började hon äta, och hon slutade inte. För var det något hon lärt sig av samhället så var det att en tjock kropp var oattraktiv, icke önskvärd. Hon blev tryggare i takt med att kilona blev fler. Men samtidigt byggde hon sitt eget fängelse, hon uttrycker det själv som att hon sitter i en bur. I takt med att hon blivit äldre har hon förstått att hon kan jobba med traumat, be om hjälp och bli en annan person som inte håller allt inom sig. Hon måste inte vara fet för att förbli trygg. Men det är oerhört svårt att bli av med den övervikten när man burit runt på den i nästan trettio år, när siffrorna på vågen närmar sig trehundra och än svårare är det att leva som överviktig i ett samhälle som föraktar en och ser en som otyglad och slarvig. Varje gång hon lyckas gå ner i vikt går dessutom hennes inre larmsystem igång, känslorna från våldtäkterna kommer tillbaka och triggar viljan att äta för att förbli oattraktiv. Flickan i skogen kommer tillbaka, om och om igen. Gay beskriver sitt liv med knivskarp tydlighet, hur fetman hindrar henne att göra det hon vill, leva som hon borde ha rätten att göra. Det är alltifrån stolar som hon inte får plats i, flygbolag som krånglar, caféer och biografer som är ouppnåeliga mål. Det är hjärtskärande. Men mer än något annat är det lärorikt för alla oss andra, som ofta är väldigt mycket mer privilegierade. Hon uttrycker det som att ju större man är, desto mindre plats får man uppta. Vi lever i ett grymt samhälle. Roxane Gay är en av mina absoluta favoritförfattare just nu. Språket är oerhört exakt och jag älskar att hon aldrig gör avkall på sig själv när hon skriver.
