Häxorna - Elisabeth Östnäs

En dramatisk kärlekshistoria i häxornas tid. Året är 1711, kriget har utarmat folket och pesten härjar i Skåne. Den unga, egensinniga Isabella vill bort från sin hemby och allt skvaller. Hennes mor kallades häxa när hon levde och mostern är läkekvinna, så de mest religiösa spottar efter flickan. Själv tror Isabella inte på magi, utan på logik och medicin. Men under midsommardansen uppenbarar sig en man för henne som ingen annan tycks se. När soldater en tid senare anländer till byn och hon känner igen den unge mannen bland dem omkullkastas allt. Isabella förstår att hon har en förmåga, och den visar sig vara lika användbar som farlig. En katastrof drabbar trakten och i sökandet efter en syndabock vänds snart blickarna mot de helande kvinnorna.

Detta var en självklar läsning då jag älskat författarens tidigare böcker om Turid och jag blev långt ifrån besviken. Allt känns så självklart och jag tror omedelbart på den här sjuttonhundratalsvärlden med de tre kvinnorna Isabella, Karna och Annis. Att läsa Häxorna är att bli förflyttad till en annan tid, där kvinnorna inte hade så mycket att säga till om, där männen hade makten. Det är en bok att bli arg på, riktigt rosenrasande förbannad, för där finns så mycket som inte står rätt till, men samtidigt bara måste man få veta hur det ska gå. Och som om de vanliga orättvisorna inte var nog så slår pesten till i den lilla byn, ett Guds straff som någon måste få skulden för. Sjuttonhundratalets Sverige är en plats där man gärna sparkar nedåt och slickar uppåt, byns präst lyssnar alla på, medan horans dotter och bödelns fru inte har mycket att säga till om. Det är hjärtskärande att läsa om maktlösheten, men det fina språket och de otroliga beskrivningarna av ett nu förlorat Sverige är makalösa. Inser att jag skriver lite förvirrat men det var ett stort älsk på den här boken. Ren kärlek.

TV-serielördag: Chilling Adventures of Sabrina

Blanda nu inte ihop detta med den präktiga och flamsiga sitcom som gick på tv för lite mer än tjugo år sedan. Ja, det är "samma" tjej, men Chilling Adventures of Sabrina bygger mer på den tecknade serien från Archie Comics och är så rackarns bra att det mycket väl skulle kunna bli lika fantastiskt som Buffy the Vampire Slayer. Bara det fortsätter utvecklas så känns det som en möjlighet och säsong 2 är redan på väg. Jag såg första säsongens tio avsnitt på lite mer än tjugofyra timmar under en helg, liksom bara flöt igenom allt och det är smart, roligt, lagom läskigt och ganska våldsamt i en nutid som ändå mest mest liknar femtiotal. Sabrina är en halvhäxa som vuxit upp med en fot i båda världarna. På sin sextonårsdag måste hon dock välja om hon ska vara häxa eller mänsklig. Men kan hon verkligen lämna pojkvännen Harvey och bästisarna Jaz och Susie? Till en början hejar man verkligen på Harvey men desto mer tid som går, ju mer helylle och därmed mindre intressant blir han. Han blir  tråkigt nog en Dean (Gilmore Girls). Men man måste inte fastna i den trista pojkvännen för det fullkomligt kryllar av fina karaktärer i övrigt! En favorit är Sabrinas kusin Ambrose som får vara svart homosexuell engelsman utan att det görs till en grej. Han bara är. Dejtar män och himlen faller inte ner, ingen höjer ens så mycket som ett ögonbryn. De allra flesta i den här serien är faktiskt mycket roligare, intressantare och coolare än Sabrina själv, vilket är lite tråkigt. Hon har definitivt skinn på näsan men man blir aldrig riktigt orolig för henne vilket är till hennes nackdel. I övrigt så är detta en enda lång: Men vad har jag sett hen i tidigare? Många gamla kära skådespelare i nya roller. Jag är oerhört förälskad i Richard Coyle som slentrianonda Father Blackwood. Och visst är det Eowyn (Miranda Otto) som spelar Sabrinas faster Zelda. Sammanfattningsvis så är det här en frisk fläkt mitt i alla gravallvarliga serier om det övernaturliga, även om man hoppar till lite varje gång fastrarna brister ut i ett "Praise the Dark Lord" eller "Hail Satan" istället för det prat om Gud som man är van vid från amerikanska serier. Om du har tillgång till Netflix så bara måste du se Chilling Adventures of Sabrina!

Vägen mot Bålberget, av Therése Söderlind

Jag har väntat länge på att läsa den här boken, faktiskt sparat den, för ämnet är något som engagerat mig sedan tonåren. Detta oerhörda i att (mestadels) kvinnor brändes på bål för att de sades ha haft umgänge med djävulen. För jag har alltid undrat hur det kunde ske, hur människor för lite mer än trehundra år sedan lät sig luras till den grad att lögner och påhitt blev till blodigaste allvar. Vägen mot Bålberget handlar om Malin och hennes familj, om hennes grönögda dotter som inte är som människorna på byn tycker att hon borde vara. Det handlar om grannpojken Olof och hans mamma Annika. Samtidigt så får vi följa Jacke och hans tonårsdotter Veronica som på nittonhundrasjuttiotalet börjar nysta i sin släkthistoria, både den som precis passerat och den som ligger mycket längre tillbaka i tiden. 

Historierna om häxprocesserna är fruktansvärda men nästan lika outhärdliga är berättelserna om hur det kunde vara att bara leva i slutet av sextonhundratalet. Hur utsatt man var som kvinna, vilka krav som ställdes på människorna. Man skulle gifta sig, annars var man ingenting värd. Att bli gravid var bland det farligaste man kunde ta sig till men utan barn var man ingenting värd. Man fick inte bära sig åt, inte missa att gå i kyrkan, inte ränna i skogen. Alla människorna i den här boken har jag burit med mig i över en vecka nu, jag har drömt om dem. Jag har varit så oerhört förbannad på dem, för att de varit bångstyriga, för att de gjort fel. Det har varit en underbar läsning och efter att till och med sovit med boken så är mitt pocketexemplar minst sagt tillknycklat och slitet.

Under en stor del av boken blev jag riktigt irriterad på de anklagelser om häxerier som läggs fram, för KOM IGEN, inte kunde väl folk vara så dumma att de på riktigt trodde på det här? Sedan resonerade jag mig fram till att de flesta människors värld på den tiden i Sverige var väldigt liten och att det måste bero på det. I måndags kväll såg jag sedan återigen en repris av dokumentären Paradise Lost som handlar om den moderna häxjakt som 1993 drabbade tre ungdomar i West Memphis, USA, och plötsligt såg jag att allt det här faktiskt hade hänt även nyligen. Drabbade av sorg, av fattigdom, så kunde folk skrika om djävulsdyrkan och att folk borde brännas på bål även under sent nittonhundratal och genast kom människorna från trehundra år tidigare väldigt mycket närmare.

Eld, av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg

Det känns överflödigt att beskriva den här bokens handling när Eld förmodligen är en av de mest efterlängtade och lästa den här våren men så här står det på baksidan:

De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse. Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.

Mer vågar jag inte skriva om händelserna i boken, av rädsla för att avslöja för mycket. För det händer en hel del, givetvis, och allt och alla är noga sammanlänkade. Jag har givetvis samma problem som när jag läste Cirkeln, nämligen att jag blandar ihop tjejerna men så har jag också erkänt svårt för att hålla ordning på många karaktärer samtidigt. Och ibland tycker jag att tonåringarnas kärleksliv är ganska trist och får för stor fokus, fast kom igen, det är jag nog bara för gammal för att förstå. Annars har jag väldigt få invändningar, Eld är till och med bättre än Cirkeln. Jag svischade igenom de sexhundratrettiofyra sidorna på nolltid, släpade med mig den till och från jobbet och låg och svor över mina svaga handleder när jag läste om nätterna. Fullkomligt älskar alla popkulturella referenser och än mer att få hata vissa personer samt Positiva Engelsfors. Det är roligt, hjärteknipande sorgligt, rörande och rasande spännande. Hur i all världen ska jag kunna vänta på del tre?

Cirkeln, av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Att gå direkt från 1Q84 till Cirkeln (och nu pratar vi inom en timme) kanske var ett för stort miljöombyte. Men ganska snart fann jag mig ändå till rätta i Engelsfors och när Buffy-referenserna började hagla så satt jag på pendeln och skrattade högt.

     Jag har vissa problem med att hålla isär alla dessa tjejer. Vem sjuttsingen var Vanessa nu igen? Det kan vara bara jag, för jag har erkänt dåligt minne för utseende och namn, men det förtar lite av första delen av boken. Att hela tiden behöva bläddra tillbaka för att se vem som är vem. Men det är i stort det enda jag har att klaga på. Annars är det spännande, fartfyllt, hjärteknipande och roligt. Ja, framförallt var det roligt att läsa Cirkeln. Jag njöt av varje sekund.

Jag gillar, nej jag älskar, att tjejerna får vara just normala tjejer. Med allt vad det innebär. Det må låta som en självklarhet men när man pumpats full med skamfylld amerikansk popkultur sedan tonåren så är det befriande skönt när tjejer kan ha sex utan att de varje gång måste bli bestraffade i form av graviditetsskrämsel efteråt. Att de får göra dumma saker utan att hela tiden kunna förklara varför. Att de får förändras utan pekpinnar.

Allt jag har att säga är: läs. LÄS!