Vägen mot Bålberget, av Therése Söderlind

Jag har väntat länge på att läsa den här boken, faktiskt sparat den, för ämnet är något som engagerat mig sedan tonåren. Detta oerhörda i att (mestadels) kvinnor brändes på bål för att de sades ha haft umgänge med djävulen. För jag har alltid undrat hur det kunde ske, hur människor för lite mer än trehundra år sedan lät sig luras till den grad att lögner och påhitt blev till blodigaste allvar. Vägen mot Bålberget handlar om Malin och hennes familj, om hennes grönögda dotter som inte är som människorna på byn tycker att hon borde vara. Det handlar om grannpojken Olof och hans mamma Annika. Samtidigt så får vi följa Jacke och hans tonårsdotter Veronica som på nittonhundrasjuttiotalet börjar nysta i sin släkthistoria, både den som precis passerat och den som ligger mycket längre tillbaka i tiden. 

Historierna om häxprocesserna är fruktansvärda men nästan lika outhärdliga är berättelserna om hur det kunde vara att bara leva i slutet av sextonhundratalet. Hur utsatt man var som kvinna, vilka krav som ställdes på människorna. Man skulle gifta sig, annars var man ingenting värd. Att bli gravid var bland det farligaste man kunde ta sig till men utan barn var man ingenting värd. Man fick inte bära sig åt, inte missa att gå i kyrkan, inte ränna i skogen. Alla människorna i den här boken har jag burit med mig i över en vecka nu, jag har drömt om dem. Jag har varit så oerhört förbannad på dem, för att de varit bångstyriga, för att de gjort fel. Det har varit en underbar läsning och efter att till och med sovit med boken så är mitt pocketexemplar minst sagt tillknycklat och slitet.

Under en stor del av boken blev jag riktigt irriterad på de anklagelser om häxerier som läggs fram, för KOM IGEN, inte kunde väl folk vara så dumma att de på riktigt trodde på det här? Sedan resonerade jag mig fram till att de flesta människors värld på den tiden i Sverige var väldigt liten och att det måste bero på det. I måndags kväll såg jag sedan återigen en repris av dokumentären Paradise Lost som handlar om den moderna häxjakt som 1993 drabbade tre ungdomar i West Memphis, USA, och plötsligt såg jag att allt det här faktiskt hade hänt även nyligen. Drabbade av sorg, av fattigdom, så kunde folk skrika om djävulsdyrkan och att folk borde brännas på bål även under sent nittonhundratal och genast kom människorna från trehundra år tidigare väldigt mycket närmare.