Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt - Gail Honeyman

Bokens baksidestext:

“Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv. Jag är en ensam överlevare – jag är Eleanor Oliphant. Jag behöver ingen annan, det finns inget stort tomrum i mitt liv, ingen pusselbit som fattas. Jag är en självständig enhet. Det är åtminstone vad jag alltid har intalat mig.”

Eleanor Oliphant har gjort det enkelt för sig. Hon klär sig i likadana kläder varje dag, äter samma mat till lunch och veckoslutet firar hon med fryst pizza och två flaskor vodka. Eleanor Oliphant mår bra, alldeles utmärkt faktiskt. Inget saknas i hennes inrutade och välplanerade liv. Förutom ibland precis allt… Men så möter hon it-killen Raymond och allting förändras. Tillsammans räddar de en äldre man, Sammy, som fallit ihop på gatan, och Eleanor upplever en värme och gemenskap hon inte trodde fanns. Hon inser att hon har varit en fena på att överleva men inte har en aning om hur man lever.

Den här boken beskrivs som "feelgood" och redan där borde jag förstått att det förmodligen inte var något för mig. Det är inte så att jag inte tycker om Eleanor, för jag gillar henne så mycket att det gör lite ont i hjärtat. Sakta men säkert får man veta mer om hennes barndom, hennes fasansfulla mamma och kanske några av anledningarna till att hon lever sitt liv som hon gör, men ändå blir jag mest beklämd över eländet. Finns Eleanor på autismspektrumet eller beror hennes val på den tidigare nämnda psykopatiska mamman? Det får man aldrig veta. Är det meningen att man ska se på huvudpersonen som på ett litet barn som gör knasiga saker som man kan skratta åt eller ska man förfasas? Rymond är en guldklimp, likaså Sammy och hans familj och sättet de alla tar sig an denna udda fågel är faktiskt hjärtevärmande. Men det tar inte bort det faktum att jag definitivt inte mådde bra av den här boken, snarare tvärtom