Det här är en helt fantastisk berättelse; den om Jonas Gardells mamma, Ingegärd Rasmussen. Kvinnan som sin samtid till trots blev forskare, hon som mer än något annat ville vara fri och levde efter en hel uppsättning självpåtagna moraliska regler och lagar. Kvinnan vars sista år grumlades av den fruktansvärd demensen som tog allt det viktiga ifrån henne, det som fanns kvar efter skilsmässan och den avstannade karriären. Så himla trist att den gripande berättelsen till viss del slarvas bort i flera olika berättarperspektiv. För det är ett rent nöje att läsa om någon som varken blir demoniserad eller höjd till skyarna, utan som får vara just människa med både sina förtjänster och svagheter. Komplex helt enkelt. Ett barn av sin tid, såsom vi alla är. Det kan vara så lätt att se tillbaka på tidigare generationer och döma dem för de "sanningar" de trodde på och levde efter, svårare är att se vad våra barn kommer döma oss efter. För döma oss, det kommer de göra. Men jag vill ha mer Ingegärd och mindre av allt det som sker runtomkring i den här boken. Den fiktiva händelse som sker i början känns bara onödig, även om jag förstår att författaren kanske behövde den för att kunna skriva så fritt om sina föräldrar. Bitvis är Till minne av en villkorslös kärlek helt fantastisk men ibland får jag verkligen skumläsa delar av texten, för att allt ska sitta ihop och för att känslan ska hänga med hela vägen. Ofta är det outhärdligt sorgligt, men kärleken och styrkan lyser igenom. Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar