Till minne av en villkorslös kärlek - Jonas Gardell

Det här är en helt fantastisk berättelse; den om Jonas Gardells mamma, Ingegärd Rasmussen. Kvinnan som sin samtid till trots blev forskare, hon som mer än något annat ville vara fri och levde efter en hel uppsättning självpåtagna moraliska regler och lagar. Kvinnan vars sista år grumlades av den fruktansvärd demensen som tog allt det viktiga ifrån henne, det som fanns kvar efter skilsmässan och den avstannade karriären. Så himla trist att den gripande berättelsen till viss del slarvas bort i flera olika berättarperspektiv. För det är ett rent nöje att läsa om någon som varken blir demoniserad eller höjd till skyarna, utan som får vara just människa med både sina förtjänster och svagheter. Komplex helt enkelt. Ett barn av sin tid, såsom vi alla är. Det kan vara så lätt att se tillbaka på tidigare generationer och döma dem för de "sanningar" de trodde på och levde efter, svårare är att se vad våra barn kommer döma oss efter. För döma oss, det kommer de göra. Men jag vill ha mer Ingegärd och mindre av allt det som sker runtomkring i den här boken. Den fiktiva händelse som sker i början känns bara onödig, även om jag förstår att författaren kanske behövde den för att kunna skriva så fritt om sina föräldrar. Bitvis är Till minne av en villkorslös kärlek helt fantastisk men ibland får jag verkligen skumläsa delar av texten, för att allt ska sitta ihop och för att känslan ska hänga med hela vägen. Ofta är det outhärdligt sorgligt, men kärleken och styrkan lyser igenom. Trots allt.

Torka aldrig tårar utan handskar - Döden, av Jonas Gardell

Så har vi till slut kommit till Döden, sista delen i Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Som vanligt så har jag svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva en regelrätt recension, istället blir det mer ett svammel av känslor och intryck. Då jag är sen med att publicera detta så känns det som att de flesta andra recensenter redan har nämnt både de bra och mindre bra sakerna med den här boken. Som att somliga av upprepningarna kanske har rullat ett varv för mycket, att viss symbolik är något övertydlig men att de flesta av oss ändå älskar böckerna väldigt mycket. Exakt hur mycket Gardell har gjort för historieskrivningen vad gäller de tidiga åren med HIV och Aids i Sverige kan vi bara vänta och se, men jag skulle inte bli förvånad om det här blir ett standardverk vad gäller undervisning i framtiden. De unga männen i Torka aldrig tårar utan handskar är nästan alla döende men jag har sällan läst om så levande karaktärer, de kunde lika gärna ha suttit bredvid mig i soffan eller på pendeltågssätet. Förmodligen har böckernas många upprepningar delvis som syfte att nöta in en promille av just hur hemsk och samtidigt vardaglig döden blev. Att man vid varje dödsscen, varje begravning, får känna på hur det är att tänka: jaha, igen. Och sedan skämmas över det.

Jag ser fram emot att få läsa om alla tre böckerna på rad, utan avbrott. Att se dem som en enhet istället för separata delar tror jag enbart kommer göra dem gott.

Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen, av Jonas Gardell

Historien om Rasmus och Benjamin fortsätter i åttiotalets Stockholm. Nu är AIDS-epidemin ett faktum och inte längre något som kan ignoreras, till och med bland de nära vännerna finns rädslan för att dricka ur samma glas då man inte är riktigt säker på hur det smittar. Både Rasmus och Benjamins föräldrar har svårt att acceptera sina söners liv och hanterar det på olika sätt, fast de alla tycker att de agerar av kärlek. I den här delen får vi även stifta större bekantskap med Bengt och Reine och deras drömmar, kärlekar och skräck. 

Det är extremt svårt att nu skilja på böckerna och tv-serien, de både är desamma och samtidigt väldigt olika. På ett sätt blev det hemskare att läsa bok nummer två efter del två av det filmatiserade, hemskare för att man visste vad som skulle komma och satt och spände sig. Men av samma anledning även lättare. Som vanligt så är jag inte logisk när jag ska skriva om Torka aldrig tårar utan handskar, jag består nästan bara av känslor i mina försök att analysera. Jag som nästan aldrig gråter till något, vare sig böcker eller film, har knappt kunnat börja läsa eller titta innan tårarna börjat rinna. Och jag håller helt med Helena på Fiktiviteter som tycker att det Jonas Gardell har skapat med den här trilogin inte kan vara något annat än en klassiker. Hur som helst så är det det absolut bästa han skrivit hittills.

 

Katter och Jonas Gardell

Idag är jag mosig. Inte ens kaffe med för mycket socker hjälper. Igår kväll läste jag Helena på Dark Places otroligt fina inlägg om katten Saga, ha gärna näsdukarna i beredskap innan du själv går in och läser. Men läsa bör du. Kramade mina egna kissar lite extra innan jag gick och lade mig. Sedan läste jag ut Jonas Gardells del 2 i Torka aldrig tårar utan handskar och snyftade mig igenom ett par timmar till i sängen. Nu har jag sovit alldeles för få timmar och gråtit lite för mycket. Ikväll blir det zombier för hela slanten, så jag orkar med nästa arbetsdag.

They're heeere.....

Den är här nu. Se hur glad bondkatten blev! Eller, nåja... Tvingade mig själv att laga mat, diska och plocka undan innan jag ens fick öppna paketet. Men nu finns det inget att fundera på vad gäller sysselsättning fram till säsongens sista avsnitt av Homeland kl 22.

Torka aldrig tårar, avsnitt 3

Tror inte jag sett något så hjärtskärande på tv tidigare. Pauls sista julbjudning toppades endast av hans begravning och jag blev så ledsen att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Förstår inte, återigen, hur jag ska kunna vänta på bok två och tre i den här serien och än mindre hur jag ska kunna läsa dem utan att bryta ihop.Fast det är ju å andra sidan lite meningen med Torka aldrig tårar utan handskar, att man ska bryta ihop.

Torkar aldrig tårar utan handskar - Kärleken, av Jonas Gardell

Jag har gått runt och tänkt på den här boken sedan jag avslutade den för två veckor sedan, har läst om vissa delar och tidvis låtit den vila på nattduksbordet. Förstår inte hur jag ska kunna skriva en sammanhängande recension om något så rasande argt och kärleksfullt, för jag har bara känslor angående Kärleken, inga rationella tankar. Men jag gör väl ett försök.

Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken handlar om när HIV kom till Sverige i början av åttiotalet och speciellt handlar det om två unga killar. Rasmus växer upp i den värmländska byn Koppom där han alltid är utanför trots föräldrarnas kärlek och omsorg, och så fort han tagit examen så flyttar han till moster i Stockholm. Nitton år gammal börjar han utforska den lilla storstadens tillhåll för homosexuella. På en julfest träffar han Benjamin som är ett Jehovas vittne. Benjamin har länge försökt dölja och förneka det han innerst inne alltid vetat om men när han möter Rasmus så går det inte längre. Samtidigt sprider sig smygande symptom bland Rasmus och Benjamins vänner, de känner sig krassliga, har svårt att äta på grund av sår i munnen. Ingen förstår allvaret eller kopplar ihop det med de rapporter som kommit från exempelvis USA där folk dött av en ny ”bögpest”.

Vissa saker bränner sig fast extra hårt, som meningen ”Vi minns dig som du var”, som ofta stod i dödsannonserna. Alltså när du var barn, bodde hemma och inte var bög. Vi bortser från allt det som du valde själv för ditt liv när du blev gammal nog. Vi väljer att se det jaget som inte hade något val.

Gardell har en otrolig förmåga att väva in upprepningar i texten, små ord och meningar som dyker upp här och där och liksom vaggar in en i en falsk säkerhet. Man tror att man vet vad som ska komma men på det tredje varvet så har orden plötsligt bytt betydelse och man får dem i ansiktet likt en örfil. Det är en teknik jag känner igen från hans tidigare böcker men jag blir lika andlös varje gång, det är vackert och skoningslöst. Rått. Det här är tveklöst det bästa Jonas Gardell har skrivit. Alla nerverna ligger och darrar ovanpå boksidorna och hur han har fått ur sig det här utan att bli galen av ilska och sorg vet jag inte. Men samtidigt är det så där fint att man inte vet om man ska skratta eller gråta, ibland gjorde jag både och, samtidigt.

Ett dygn senare...

...så är Kärleken del 1 i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell utläst. Låg vaken till tre i morse, delvis på grund av den envisa snuvan som gör att jag får svårt att andas om jag ligger ner, men även för att boken var så jäklarns bra. För jo - förväntningarna höll. Ibland snörvlade jag inte enbart av förkylningen, det är en sådan fin, sorglig och grym bok! Den beskriver så väl allt man gör i kärlekens namn, i föräldraskapets namn, men att det kanske inte räcker. Den beskriver ett kallt åttiotalssverige som fanns när jag var barn och som jag är glad att jag var för ung för att uppleva på riktigt. Förstår inte riktigt hur jag ska kunna samla tankarna för att skriva en riktig recension senare, men jag har tid på mig. Nu lämnas boken vidare till mamma som väntat lika ivrigt som jag på den här stunden.

Stoppa allt, nya Gardell har landat!

Peppen har varit enorm, detta är årets mest efterlängtade bok för mig. Har försökt att inte gå overboard med höga förväntningar, för jag vet att det ofta blir besvikelse då, men jag tror ändå inte jag har lyckats hålla det på en okej nivå. För kom igen, det är ju en ny Jonas Gardell! Läste en fantastisk intervju med honom i nya ViLäser som kom igår och i morse när sms:et om att boken fanns att hämta på ICA kom så gick jag omedelbart och hämtade den. Hade egentligen tänkt spendera dagen på soffan med att dricka juice, snörvla, klia myggbett och läsa serier, då jag tydligen drog på mig en sommarförkylning i lördags. Så kan det gå när man kramar ett tjugotal småbarnsföräldrar och sitter utomhus i alldeles för tunna kläder för länge: alla nya bakterier har just nu en brakfest i min kropp. Men, men, härmed avbryts Hetero i Hägersten, Theos ockulta kuriositeter och Röda rummet. Nu ska jag läsa Torka aldrig tårar utan handskar!

(Är till och med så otålig att börja läsa att jag inte ens orkade ta en ordentlig bild. Fanken, den blev suddig! Och katten ser enbart sur ut. Äh, strunt samma.)

Förhandsbeställning av Kärleken

Gick in hos Adlibris för att slösurfa lite (har absolut ingenting att göra på jobbet) och blev alldeles till mig när jag såg att Jonas Gardells nya bok har släppts för förhandsbokning. Se HÄR. Blir nästan tårögd bara jag läser bokens beskrivning eller hör Jonas själv berätta om handlingen. Ser så otroligt mycket fram emot det här.

Ny Jonas Gardell!

Fick glädjerysningar längs med ryggraden när jag i DN läste att Jonas Gardell i sommar utkommer med en ny roman, den första sedan Jenny 2006. Äntligen! Det kommer att komma tre böcker om AIDS-epidemin på åttiotalet: Kärleken, Sjukdomen och Döden, detta under samlingsnamnet: Torka aldrig tårar utan handskar. På Norstedts beskrivs serien bland annat så här:

Torka aldrig tårar utan handskar är en engagerad, passionerad och förtvivlad skildring av 80-talets Stockholm, om människor som för första gången i historien börjat gripa efter sin frihet och om en sjukdom som bryter ut och hotar att döda alla.

Jag var väldigt liten när AIDS blev känt men även jag minns paniken, förvirringen och skräcken. Den där första tiden innan man förstod hur det spreds var fruktansvärd men fortfarande idag behandlas många sjuka med förakt. Min mosters bästa kompis arbetade med AIDS-drabbade i Stockholm där på åttiotalet och hennes berättelser var förfärliga. Det fanns perioder när det dog någon nästan varje dag och det fanns lite eller inget de kunde göra för att lindra plågorna. Länge var det en avdelning utan hopp. Jag har tidigare inte läst något om den här händelsen i Sverige, har det skrivits skönlitteratur om det tidigare?

Jenny – för att hon förtjänar ett eget inlägg

Ett inlägg i Fiktiviteters Gardellördag.

Det blev baklängesläsning av det här. Först läste jag Jenny, sedan Ett UFO gör entré och slutligen En komikers uppväxt och trots att jag läste dem alla så handlar i stort sett allt jag skriver idag om den sista boken och om personen Jenny. Jag tror inte att läsordningen egentligen spelade så stor roll då jag läst dem alla så många gånger men det var ändå intressant att få färdas bakåt i tiden. Kanske såg jag allt lite mer ovanifrån, eller som genom ett filter? Jag hade tid att vänja mig vid ondskan i händelserna när de till att börja med nämndes som ett minne, något som hänt i en dåtid, och först sedan i ett nu. Jag vet inte, kanske svamlar jag bara. Som alltid så har jag mer att säga än vad jag faktiskt får fram, de här böckerna framkallar den reaktionen hos mig. Allt det jag känner låter så fattigt när jag fått ner det i skrift, orden bleknar. Mer än något annat så var det en väldigt plågsam omläsning. Speciellt boken Jenny, som endast består av 168 sidor, tog mig lång tid att ta mig igenom. Först låg den i badrummet och blev sedan min kvällsbok, det vill säga att jag läste så mycket jag orkade innan jag somnade. Men sällan blev det mer än några få sidor åt gången. Det gör ofta ont att läsa Jonas Gardell och Juha-trilogin är nog bland de värre på skalan. Mitt exemplar av den här sista boken är välläst, de första tjugo sidorna ligger löst och måste hållas inne av omslagsfliken, men nu var det många år sedan jag läste den senast. Jag hade hunnit glömma.

 Det är sista kvällen med gänget, snart ska de splittras upp och börja i gymnasiet och det kräver en rejäl fest. De samlas vid Sävbyholmssjön med cigaretter och sprithäxor. För en gångs skull så är Jenny medbjuden. Att det är för att Sofi Bodén ska ha någon att gå genom skogen med är mindre viktigt för Jenny, hon ska få vara med.  Men under kvällen händer något som får henne att önska att hon stannat hemma. Femton år senare får Juha slutligen veta vad som hände, han som inte gick på den här sista festen. För att få hela sanningen reser han runt bland sina gamla klasskamrater och ställer frågor.

För oss som inte trivdes så bra i skolan (okej, grovt förskönande beskrivning) så är det mycket igenkänning, för trots att Juha och Jenny går på högstadiet tio år innan jag själv gjorde det så skulle det kunna vara min historia de berättar. Inte mycket förändrades på det årtiondet förutom ytliga saker: musiken, modet och möjligen ett par tonårsuttryck. Men stommen är exakt den samma, tonåringars ondska förändras sällan. Gardell väjer inte för det obehagliga, inte ens för de läskigaste av detaljerna i händelserna. Man får ingen chans att vrida bort huvudet och blunda för allt framstår med glasklar skärpa. Möjligtvis är boken för kort och lite för spretig men det känns som att det var en berättelse som han var tvungen att berätta. Jag tycker mycket om den. Jag gillar att man får lära känna den vuxne Juha, vem han blev. Samt att man i åtminstone ett fall får njuta av att det gick åt helvete för en av plågoandarna från skolan, för trots att den mannen fortfarande är en mobbare så gräver han sakta sin egen grav. 

Jag har vant mig vid att vara vuxen. För varje år som går så glömmer jag lite till om hur det var att vara så utsatt såsom Juha och Jenny är och enligt Jan Guillou så tar det trettiofem år att bli av med biverkningarna av mobbning. Så mycket tid som enbart går åt till att åter försöka hitta sin plats som människa. Med jämna mellanrum läser jag alltså om Juha-trilogin, främst för att det är en helt suverän bokserie om ett svenskt sjuttio- och åttiotal som inte längre finns men också för att påminna mig själv om de som fortfarande lever i det där helvetet. Varje sekund av varje dag finns det barn som mår sådär helvetiskt dåligt och inte tror att de kommer stå ut terminen ut, än mindre den kommande lektionen.

En av de saker som gör mest ont när jag läser Jenny är det där mantrat: Men det måste hon väl ändå förstå själv? Jenny ska vara medveten om varför hon inte får vara med och dessutom gilla läget, de övertygar henne om att hon inget är värd och får henne att hata sig själv när hon tror dem. Mobbarlogik när den haltar som mest, man skuldbelägger offret och får henne att hålla med om att det är hennes eget fel. Även om mitt hjärta brinner, totalt och förbehållslöst, för Jenny så kommer det ändå ögonblick när till och med jag vill be henne skärpa sig. Jag vill ryta åt och ruska henne tills hon blir arg och skriker tillbaka. Skärp dig nu då tjejen! Ge igen! Jag vill be henne att inte vara så jävla mesig! Och sedan skäms jag. Älskade Jenny med det tunna håret. Dumma Jenny som får mig att se mina egna svaga sidor. Men allt jag kan göra är att smälla igen boken och frustande vanka fram och tillbaka i lägenheten. Framför mina ögon flimrar alla dessa tidningsartiklar jag läst genom åren, de om tonåringar som inte orkat mer utan tagit sina liv, det uppenbara slöseriet. Jag minns John Hron som slogs ihjäl av en mobbare. Varnar dock vad gäller att googla hans namn för man får på första sidan upp väldigt otäcka obduktionsbilder som är svåra att värja sig från. Eller förresten, gör det, googla hans namn. Och se på bilderna. De är en varning om vad mobbning i värsta fall kan leda till. Många rycker på axlarna angående barn som befinner sig i sådana här konstellationer och tycker att de ska få lösa sina problem själva. Det tycker jag motbevisas ganska bra i Gardells böcker för här får vi läsa vad obehandlad mobbning leder till, nämligen våld.

Man lämnas ändå med lite hopp när man far ifrån Sävbyholm efter skolgången från helvetet. Juha går utan att vända sig om och Jenny hittar senare ett liv någon annanstans. Det går att överleva även det värsta.

Blir du lönsam, lille vän?

Läste ut Jenny av Jonas Gardell igår kväll. Jag är aldrig beredd på hur mycket jag tappar andan av trilogin om Juha och Jenny, blir överraskad varje gång. Klassrumsångesten väller över mig. Fast den här tredje boken utspelar sig knappt alls i skolan utan på den sista festen innan sommarlovet före gymnasiet, samt många år senare när Juha försöker ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen vid sjön. En mer utförlig recension kommer senare.

Och Sävbyholm var aldrig vackrare än de dagar i deras barndom då de lärde sig att vara rädda.