Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen, av Jonas Gardell

Historien om Rasmus och Benjamin fortsätter i åttiotalets Stockholm. Nu är AIDS-epidemin ett faktum och inte längre något som kan ignoreras, till och med bland de nära vännerna finns rädslan för att dricka ur samma glas då man inte är riktigt säker på hur det smittar. Både Rasmus och Benjamins föräldrar har svårt att acceptera sina söners liv och hanterar det på olika sätt, fast de alla tycker att de agerar av kärlek. I den här delen får vi även stifta större bekantskap med Bengt och Reine och deras drömmar, kärlekar och skräck. 

Det är extremt svårt att nu skilja på böckerna och tv-serien, de både är desamma och samtidigt väldigt olika. På ett sätt blev det hemskare att läsa bok nummer två efter del två av det filmatiserade, hemskare för att man visste vad som skulle komma och satt och spände sig. Men av samma anledning även lättare. Som vanligt så är jag inte logisk när jag ska skriva om Torka aldrig tårar utan handskar, jag består nästan bara av känslor i mina försök att analysera. Jag som nästan aldrig gråter till något, vare sig böcker eller film, har knappt kunnat börja läsa eller titta innan tårarna börjat rinna. Och jag håller helt med Helena på Fiktiviteter som tycker att det Jonas Gardell har skapat med den här trilogin inte kan vara något annat än en klassiker. Hur som helst så är det det absolut bästa han skrivit hittills.