Ett inlägg i Fiktiviteters Gardellördag.
Det blev baklängesläsning av det här. Först läste jag Jenny, sedan Ett UFO gör entré och slutligen En komikers uppväxt och trots att jag läste dem alla så handlar i stort sett allt jag skriver idag om den sista boken och om personen Jenny. Jag tror inte att läsordningen egentligen spelade så stor roll då jag läst dem alla så många gånger men det var ändå intressant att få färdas bakåt i tiden. Kanske såg jag allt lite mer ovanifrån, eller som genom ett filter? Jag hade tid att vänja mig vid ondskan i händelserna när de till att börja med nämndes som ett minne, något som hänt i en dåtid, och först sedan i ett nu. Jag vet inte, kanske svamlar jag bara. Som alltid så har jag mer att säga än vad jag faktiskt får fram, de här böckerna framkallar den reaktionen hos mig. Allt det jag känner låter så fattigt när jag fått ner det i skrift, orden bleknar. Mer än något annat så var det en väldigt plågsam omläsning. Speciellt boken Jenny, som endast består av 168 sidor, tog mig lång tid att ta mig igenom. Först låg den i badrummet och blev sedan min kvällsbok, det vill säga att jag läste så mycket jag orkade innan jag somnade. Men sällan blev det mer än några få sidor åt gången. Det gör ofta ont att läsa Jonas Gardell och Juha-trilogin är nog bland de värre på skalan. Mitt exemplar av den här sista boken är välläst, de första tjugo sidorna ligger löst och måste hållas inne av omslagsfliken, men nu var det många år sedan jag läste den senast. Jag hade hunnit glömma.
Det är sista kvällen med gänget, snart ska de splittras upp och börja i gymnasiet och det kräver en rejäl fest. De samlas vid Sävbyholmssjön med cigaretter och sprithäxor. För en gångs skull så är Jenny medbjuden. Att det är för att Sofi Bodén ska ha någon att gå genom skogen med är mindre viktigt för Jenny, hon ska få vara med. Men under kvällen händer något som får henne att önska att hon stannat hemma. Femton år senare får Juha slutligen veta vad som hände, han som inte gick på den här sista festen. För att få hela sanningen reser han runt bland sina gamla klasskamrater och ställer frågor.
För oss som inte trivdes så bra i skolan (okej, grovt förskönande beskrivning) så är det mycket igenkänning, för trots att Juha och Jenny går på högstadiet tio år innan jag själv gjorde det så skulle det kunna vara min historia de berättar. Inte mycket förändrades på det årtiondet förutom ytliga saker: musiken, modet och möjligen ett par tonårsuttryck. Men stommen är exakt den samma, tonåringars ondska förändras sällan. Gardell väjer inte för det obehagliga, inte ens för de läskigaste av detaljerna i händelserna. Man får ingen chans att vrida bort huvudet och blunda för allt framstår med glasklar skärpa. Möjligtvis är boken för kort och lite för spretig men det känns som att det var en berättelse som han var tvungen att berätta. Jag tycker mycket om den. Jag gillar att man får lära känna den vuxne Juha, vem han blev. Samt att man i åtminstone ett fall får njuta av att det gick åt helvete för en av plågoandarna från skolan, för trots att den mannen fortfarande är en mobbare så gräver han sakta sin egen grav.
Jag har vant mig vid att vara vuxen. För varje år som går så glömmer jag lite till om hur det var att vara så utsatt såsom Juha och Jenny är och enligt Jan Guillou så tar det trettiofem år att bli av med biverkningarna av mobbning. Så mycket tid som enbart går åt till att åter försöka hitta sin plats som människa. Med jämna mellanrum läser jag alltså om Juha-trilogin, främst för att det är en helt suverän bokserie om ett svenskt sjuttio- och åttiotal som inte längre finns men också för att påminna mig själv om de som fortfarande lever i det där helvetet. Varje sekund av varje dag finns det barn som mår sådär helvetiskt dåligt och inte tror att de kommer stå ut terminen ut, än mindre den kommande lektionen.
En av de saker som gör mest ont när jag läser Jenny är det där mantrat: Men det måste hon väl ändå förstå själv? Jenny ska vara medveten om varför hon inte får vara med och dessutom gilla läget, de övertygar henne om att hon inget är värd och får henne att hata sig själv när hon tror dem. Mobbarlogik när den haltar som mest, man skuldbelägger offret och får henne att hålla med om att det är hennes eget fel. Även om mitt hjärta brinner, totalt och förbehållslöst, för Jenny så kommer det ändå ögonblick när till och med jag vill be henne skärpa sig. Jag vill ryta åt och ruska henne tills hon blir arg och skriker tillbaka. Skärp dig nu då tjejen! Ge igen! Jag vill be henne att inte vara så jävla mesig! Och sedan skäms jag. Älskade Jenny med det tunna håret. Dumma Jenny som får mig att se mina egna svaga sidor. Men allt jag kan göra är att smälla igen boken och frustande vanka fram och tillbaka i lägenheten. Framför mina ögon flimrar alla dessa tidningsartiklar jag läst genom åren, de om tonåringar som inte orkat mer utan tagit sina liv, det uppenbara slöseriet. Jag minns John Hron som slogs ihjäl av en mobbare. Varnar dock vad gäller att googla hans namn för man får på första sidan upp väldigt otäcka obduktionsbilder som är svåra att värja sig från. Eller förresten, gör det, googla hans namn. Och se på bilderna. De är en varning om vad mobbning i värsta fall kan leda till. Många rycker på axlarna angående barn som befinner sig i sådana här konstellationer och tycker att de ska få lösa sina problem själva. Det tycker jag motbevisas ganska bra i Gardells böcker för här får vi läsa vad obehandlad mobbning leder till, nämligen våld.
Man lämnas ändå med lite hopp när man far ifrån Sävbyholm efter skolgången från helvetet. Juha går utan att vända sig om och Jenny hittar senare ett liv någon annanstans. Det går att överleva även det värsta.
