Kulturkollos veckoutmaning: Vad händer efter kriget?

En av mina absoluta favoritböcker som utspelar sig Efter Kriget är Högläsaren av Bernhard Schlink. Tonåriga Michael blir kär i den mycket äldre Hanna i efterkrigstidens Tyskland. De har en himlastormande men kort kärleksaffär innan Hanna mystiskt försvinner. Sju år senare dyker hon åter upp i hans liv men under helt andra förutsättningar och former. Boken pratar om skuld och skam. Hur överlever man i en tid när alla antingen är före detta förbrytare, medlöpare eller offer? Hur kommer man överens om rätt och fel i fredstid och hur dömer man krigsbrottslingar?  

Har även gjorts till film med fantastiska Kate Winslet som Hanna.

En mer nyläst skildring av en tillvaro Efter Kriget är Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir. Även om jag hade flera problem med boken som helhet så var den ändå bra på att beskriva livet när bomberna slutat falla, när vapenstilleståndet trätt i kraft. Isländske Jónas har bestämt sig för att ta livet av sig men vill inte göra det hemmavid. Så han åker till ett land där kriget precis tagit sina sista skälvande andetag, tänker att de nog är vana vid död, vad gör ett lik till? Men väl där sätts han omedelbart i arbete av lokalborna som är i stora behov av alla slags reparationer. Den unga kvinnan som driver hotellet han bor på berättar om sina och sonens upplevelser när det var som värst och snart inser Jónas hur bortskämd och självisk han varit. En av de bästa lärdomarna från den här boken är hur länge kriget lever kvar i människor, hur svårt det är att tvätta bort den ständiga rädslan för döden.

Ärr - Audur Ava Ólafsdóttir

Jónas är 49 år, nyskild och bor i Reykjavik på Island. Hans fru har lämnat honom och dottern flyttat hemifrån, kvar finns grannen Svanur som inte riktigt går att tala med då han mest för monologer och inte förväntar sig svar. Jónas är inte helt säker på att han vill leva längre och för att inte dottern ska vara den som hittar hans kropp när han tagit sitt liv köper han en flygbiljett till ett land som tills nyligen legat i krig. Han anländer till ett vapenstillestånd och checkar in på Hotel Silence som drivs av ett ungt syskonpar och ger sig själv sju dagar att lyckas med sitt uppdrag. Men så kommer givetvis människorna i det sönderbombade landet emellan, för de behöver hjälp med att laga alltifrån dörrar, badrum och golv. Och är det något Jónas kan så är det att reparera saker. 

Det börjar riktigt bra. Jag gillar den introverte Jónas som tycker att folk i allmänhet pratar för mycket, åtminstone om sådant som inte är så viktigt. När han själv försöker ta upp att han inte mår så bra, pratar hans familj och vän på om annat över hans huvud. Jag kan verkligen förstå att han drar iväg med en borrmaskin som enda bagage. Men mot mitten av boken blir det kortfattat poetiska snabbt mest enfaldigt och tunt, det håller inte hela vägen. Jag begriper också att människor som tills nyligen levt under krigets terror kan vara handlingsförlamade men finns det verkligen ingen annan som kan hantera en hammare eller skölja ur ett rör? Självklart måste Jónas känna sig behövd för att historien ska få sin välbehövliga vändning men det känns inte troligt. Mycket är övertydligt och när han sedan äter alla sina måltider på Restaurang Limbo så kan jag inte hejda mig från att himla med ögonen. En liten twist mot slutet höjer ändå slutbetyget till knappt okej, men det är med nöd och näppe.