She means, Moses Todd explains quietly, survival ain’t a team sport.
Det här är min typ av apokalyps. Om man nu får säga så när miljontals människor har dött, återuppstått som zombier och vandrar på jordens yta. Men i stort sett alla andra böcker om ämnet som jag läst (och filmer jag sett) så har situationen snabbt blivit gränslöst tröstlös, en efter en dör alla människor och zombierna tar över. Det finns aldrig någonstans att fly, ingenstans att hämta andan eller börja om på nytt. Fast det finns det i The Reapers are the Angels. Visst är zombierna både obehagliga och väldigt dödliga men om man tänker efter lite så går det att överleva, det går till och med att bygga nya samhällen.
Femtonåriga Temple reser runt i ett ganska öde USA och tar dagen som den kommer. Hon är snabbtänkt, smart och dödlig för de som vill henne illa, människor som zombier. Det fanns en gång en bror, Malcolm, men honom vill hon inte berätta om eller ens tänka på. Snart hittar hon Maury, en utvecklingsstörd man som inte kan prata men som ändå blir ett resesällskap och tillsammans försöker de hitta Maurys familj. Sedan gör Temple sig en fiende i mannen Moses Todd och deras liv flätas om och om igen samman på ett både våldsamt och oväntat sätt. En av de saker som gör mig mest illa berörd med sådana här berättelser är inte vad monstren (eller naturen, kärnvapen) kan göra utan vad människorna gör mot varandra när allt gått under. Allt det där som pågår redan nu men som det tunna skyddet av civilisation åtminstone delvis reglerar. Det handlar om stölder, våldtäkt och mord för sakens skull. För att man är starkare, för att man vill och kan. Allt det här blir väldigt synligt när man läser om en ung tjejs ensamma resa genom ett zombiefierat landskap och jag blir fruktansvärt arg när hennes största problem inte är de odöda. Men oftast blir jag upprörd i all ensamhet för Temple själv är van vid det. Moses Todd säger det bäst:
See, a lot of people think the planet’s out of whack because of the creepers – they think everything’s up for grabs, blood and mind and soul.
Mer än något annat så är The Reapers are the Angels en bok som är så vackert skriven att det nästan gör ont i mig när jag läser. Jag känner sympati för människorna istället för att sitta och förbanna deras dumhet, något som jag ofta gör när jag läser andra zombieböcker. Huvudpersonen Temple är fantastisk. På inga sätt en hjältinna som gör alla rätt, tvärtom, men utan att bli irriterad så förstår jag varför hon gör saker. Den enda tveksamma delen jag hittar är när det dyker upp mutanter, där någonstans tappar författaren mig en stund men det är verkligen en liten parentes i en övrigt storslagen berättelse. Det här är en bok som jag kan rekommendera precis alla för det spelar ingen roll om du inte gillar zombielitteratur, läs den för att det är en fantastisk bok. Och gör det snart.
Stort tack till Swedish Zombie för boktipset!
