Dying to Live, av Kim Paffenroth

Det här är en del av Swedish Zombies recensionsutmaning gällande böcker skrivna av Kim Paffenroth.

En zombieapokalyps är en sådan enorm sak att det i stort sett är omöjligt att tänka sig konsekvenserna. Hur ska jag ens kunna börja förstå hur det skulle vara att döda exempelvis barnzombier med yxa eller basebollträ? De levande dödas värld är utanför alla (ännu) kända ramar, det är så extremt otäckt att man inte vet vart man ska ta vägen. Men samtidigt också obehagligt på ett så specifikt okänt sätt att allt förblir en fantasi. Som jag har skrivit tidigare så fastnar jag i sådana här tankar när jag läser böcker som Dying to Live och aldrig någonsin är det ”bara” en skräckbok för mig utan det blir till en analys om vem jag är som person. What makes me tick.

Jonah Cane vandrar ensam efter apokalypsen, han sover i trädkojor och undviker städer och militära anläggningar då han lärt sig att dessa oftast innehåller flest zombier. Han har ingen aning om vad som hänt hans familj då han arbetade på ett fartyg när allt bröt ut. När han en dag bryter mot sina egna regler och går in i en mindre stad så hittar han en grupp överlevare som förskansat sig i ett museum. Efter några tveksamheter bestämmer han sig för att stanna där. Gruppen har vissa underligheter för sig såsom initiationsriter och egna regler och lagar, men allteftersom tiden går så vänjer sig Jonah och förstår att han inte kan leva som han dittills gjort när han varit ensam. Flera människor kräver andra förhållningssätt än en ensam individ. Och när de senare stöter ihop med ytterligare en grupp överlevande så går det riktigt illa…

Det enda jag har svårt för i den här boken (förutom zombiekaninerna – jag menar: kom igen!) är matriarken Milton. Alla i gruppen idoliserar och sätter upp honom på piedestal, till och med tycker att han är någon slags jesusfigur. Just de delarna är lite överdrivna och jag bara sitter och väntar på att Milton ska bli avslöjad eller tabba sig. Men i övrigt så tycker jag att de flesta personerna är väl sammansatta, åtminstone så pass mycket man kan förvänta sig av en roman på tvåhundrafemtio sidor. Och jag gillar Paffenroths språk: enkelt utan att bli fånigt, för att ibland glimma till och blir riktigt vackert.  Om något så kunde Dying to Live ha varit lite längre, just bara för att få till de saker som kanske blev åsidosatta. Ett par fler detaljerade personporträtt till exempel. Och kanske blir det även något för snällt och man önskar att han tagit i lite mer. Inte vad gäller blod och död, för där finns mer än tillräckligt! Men språkligt. Jag tror att Paffenroth är en mycket bättre författare än han visar här. Fast skrämd blir jag, ibland till och med riktigt skrämd. Vissa av scenerna i den här boken kommer att förfölja mig ett tag.

(Utfärdar viss spoliervarning på nedanstående stycke! Avslöjar inget stort om handlingen, för kom igen, folk dör som flugor i den här boken, men vill man inte veta något alls så ska man inte läsa följande.)

En sak förstod jag inte. Jag trodde att man i (den här) zombiemytologin var tvungen att först bli biten för att själv förvandlas vid dödsögonblicket. I somliga böcker och filmer så blir alla zombier oavsett dödsorsak, men så är det inte här. I slutet av boken så dör en person och blir begravd, helt utan betänkligheter om att han ska komma tillbaka. När sedan Jonah några sidor senare ska slå ihjäl en (ickesmittad) man så tänker han: There could be no mercy, both for what he had done, and for what he would become if I let him bleed to death. The last thing we needed was a zombie in here. (Sidan 215) Vad har jag missat? Har läst den här boken mestadels tidiga morgnar och sena kvällar, så det är mer än möjligt att jag i min trötthet förbisett något.

Återigen: stort tack Swedish Zombie för den här möjligheten!

Att analysera det odefinierbara

Har under helgen läst en tredjedel av Dying to Live som är en recensionsutmaning från Swedish Zombie och i går kväll visades det första avsnittet i säsong två av The Walking Dead (TWD) på TV11. Har sedan i fredags tänkt på exakt vad det är med zombier som gör mig så vettskrämd.

Redan som barn så sökte jag mig till det otäcka. Det började med klassiska spökhistorier och när jag senare gick på mellanstadiet så kom det ut många böcker med kärnkraftsolyckor som tema, de senare handlade oftast om barn som kom ifrån sina föräldrar och sedan drabbades av alla möjliga hemskheter i form av svält och strålsjuka. Allt detta slukade jag samtidigt som jag var kallsvettig av skräck. Länge har jag undrat varför jag gillar att plåga mig själv, varför jag söker mig till rädslan, samtidigt som jag försökt analysera exakt vad det är jag blir rädd för. Det måste trots allt finnas en röd tråd i alla dessa historier om människor som lämnas övergivna och får kämpa för överlevnad. Något i dem måste definiera mig.

Den senaste tiden har jag läst en del zombielitteratur och somligt av det har skrämt mig, dock inte som kärnkraftsböckerna gjorde när jag var liten. Men det är något med tröstlösheten, det oåterkalleliga i att hela världen är sjuk och ett enda litet misstag, om det så är ett bett från en zombie eller att dricka kontaminerat vatten, kan döda dig. Att man inte får en andra chans. Samma känsla som jag får när jag läser Vägen av Cormac McCarthy.

När jag igår kväll klockan tio slog mig ner i soffan för att kolla på The Walking Dead så grep skräcken ett hårdare tag än vanligt om mitt hjärta. Bara några minuter in bytte jag kanal och kollade istället på Big Bang Theory (underbara bokstavliga Sheldon är en utmärkt sköld mot läskigheter). Efter att ha bytt fram och tillbaka lite så kunde jag trots allt se resten av TWD, men det var mycket läskigare än jag mindes från säsong ett. Jag får andnöd av den här gruppen skitiga, arga och sorgsna människor som inte har något egentligt skydd mellan sig och döden och det är av någon anledning väldigt mycket läskigare på teve än i litterär form (vilket är ovanligt för mig då jag brukar kunna jaga upp mig mer när jag får fantisera ihop monstren själv). Zombiefilm är, konstigt nog, det närmaste existentiell ångest som jag tror att jag kommit.

Kom egentligen i säng alldeles för sent igår, men var ju ändå tvungen att läsa några sidor i min recensionsutmaning också. Lite fler zombier kunde knappast skada. Huvudpersonen Jonah har precis blivit en riktig person för mig, någon av kött och blod istället för det där platta och endimensionella som karaktärer gärna är i början av en berättelse. Men ändå berör han mig inte såsom exempelvis Andrea i TWD gör. Hennes sorg går att ta på, jag vill skrika åt henne att skärpa sig samtidigt som jag vill ge henne en kram och be henne slå mig, bara det får henne att må bättre. När Jonah och de andra personerna i boken berättar om vad de gjorde när apokalypsen började, berättar om döda barn, äkta män och mammor, så känns det inte i mig som det borde göra. Men jag tror inte att det är bokens fel, jag misstänker att det snarare ligger hos mig. Tur att det är många avsnitt kvar av TWD och att Swedish Zombie kan tipsa mig om många fler läsvärda böcker så att min självanalys kan fortsätta.

Ännu fler zombier

Var för första gången helt lämnad med mitt nya ansvarsområde på jobbet men var ändå tvungen att kika in hos Swedish Zombie för att se om jag skulle få recensera Dying to Live. Och se på fan. Blev så lycklig att jag knöt näven, svingade den upp mot taket och ropade YES!!! Kollegorna såg lite förvånade ut men frågade inget då jag snabbt satte mig ner igen och höjde volymen på musiken i lurarna.

Tack! Det här ska bli jättekul.