The Walking Dead

Viss spoilervarning om du inte sett slutet på säsong 2.

Någon mer än jag som fortfarande tittar på tv-serien The Walking Dead? Har lånat nedanstående bild från Set Phasers to LOL och kan inte annat än instämma till fullo. Säsong 3 är än så länge ganska trist utan min favorit Shane och varför, VARFÖR, kan ingen hålla ordning på snorungen Carl!? Det är nästan alltid han som är ansvarig för den där lilla gröna remsan i diagrammet här nedan.



Kort mässrapport

Hade ändå viss kontroll över mig själv på mässan i lördags, jag gick inte helt bananas. Bara så där lagom mycket. Tyvärr var väntetiden till zombieporträtten mer än två timmar när jag kom dit så det blev inte av men jag köpte en TWD-kalender och den väldigt nödvändiga TWD-vattenflaskan (gillar att det står "drickbart vatten" på etiketten) hos Apart Förlag. Sen blev det även en Doctor Who-tröja och serieboken Den glädjelösa ön, den senare efter tips från Schitzo-Cookie. Allt som allt så hade jag väldigt, väldigt roligt, gick flera varv runt hallen som var märkbart större än den de hade förra året. Trots att där var mycket folk så var det inte alls samma trängselkänsla som det varit förut. Man behövde inte armbåga sig fram utan kunde till och med kliva lite åt sidan på många platser utan att hela tiden stå ivägen.

Är det verkligen ett helt år innan det är dags för nästa mässa..? Suck.

Att analysera det odefinierbara

Har under helgen läst en tredjedel av Dying to Live som är en recensionsutmaning från Swedish Zombie och i går kväll visades det första avsnittet i säsong två av The Walking Dead (TWD) på TV11. Har sedan i fredags tänkt på exakt vad det är med zombier som gör mig så vettskrämd.

Redan som barn så sökte jag mig till det otäcka. Det började med klassiska spökhistorier och när jag senare gick på mellanstadiet så kom det ut många böcker med kärnkraftsolyckor som tema, de senare handlade oftast om barn som kom ifrån sina föräldrar och sedan drabbades av alla möjliga hemskheter i form av svält och strålsjuka. Allt detta slukade jag samtidigt som jag var kallsvettig av skräck. Länge har jag undrat varför jag gillar att plåga mig själv, varför jag söker mig till rädslan, samtidigt som jag försökt analysera exakt vad det är jag blir rädd för. Det måste trots allt finnas en röd tråd i alla dessa historier om människor som lämnas övergivna och får kämpa för överlevnad. Något i dem måste definiera mig.

Den senaste tiden har jag läst en del zombielitteratur och somligt av det har skrämt mig, dock inte som kärnkraftsböckerna gjorde när jag var liten. Men det är något med tröstlösheten, det oåterkalleliga i att hela världen är sjuk och ett enda litet misstag, om det så är ett bett från en zombie eller att dricka kontaminerat vatten, kan döda dig. Att man inte får en andra chans. Samma känsla som jag får när jag läser Vägen av Cormac McCarthy.

När jag igår kväll klockan tio slog mig ner i soffan för att kolla på The Walking Dead så grep skräcken ett hårdare tag än vanligt om mitt hjärta. Bara några minuter in bytte jag kanal och kollade istället på Big Bang Theory (underbara bokstavliga Sheldon är en utmärkt sköld mot läskigheter). Efter att ha bytt fram och tillbaka lite så kunde jag trots allt se resten av TWD, men det var mycket läskigare än jag mindes från säsong ett. Jag får andnöd av den här gruppen skitiga, arga och sorgsna människor som inte har något egentligt skydd mellan sig och döden och det är av någon anledning väldigt mycket läskigare på teve än i litterär form (vilket är ovanligt för mig då jag brukar kunna jaga upp mig mer när jag får fantisera ihop monstren själv). Zombiefilm är, konstigt nog, det närmaste existentiell ångest som jag tror att jag kommit.

Kom egentligen i säng alldeles för sent igår, men var ju ändå tvungen att läsa några sidor i min recensionsutmaning också. Lite fler zombier kunde knappast skada. Huvudpersonen Jonah har precis blivit en riktig person för mig, någon av kött och blod istället för det där platta och endimensionella som karaktärer gärna är i början av en berättelse. Men ändå berör han mig inte såsom exempelvis Andrea i TWD gör. Hennes sorg går att ta på, jag vill skrika åt henne att skärpa sig samtidigt som jag vill ge henne en kram och be henne slå mig, bara det får henne att må bättre. När Jonah och de andra personerna i boken berättar om vad de gjorde när apokalypsen började, berättar om döda barn, äkta män och mammor, så känns det inte i mig som det borde göra. Men jag tror inte att det är bokens fel, jag misstänker att det snarare ligger hos mig. Tur att det är många avsnitt kvar av TWD och att Swedish Zombie kan tipsa mig om många fler läsvärda böcker så att min självanalys kan fortsätta.

The Walking Dead

In a world ruled by the dead we are forced to finally start living.

Det är typiskt. Satt igår kväll och skrev ner en massa tankar om TWD men så gick jag ifrån min skrivbok i morse. Jag har alltid penna och skrivbok med mig så nu känner jag mig lite naken, men tror att jag ska minnas det mesta ändå.

Personerna och grundhistorien bekantade jag mig med i teveserien med samma namn, mycket är sig likt men långt ifrån allt. Jag tror faktiskt att jag gillar albumen bättre, åtminstone så här långt. Historien börjar när polisen Rick Grimes vaknar upp efter flera veckors koma, resultatet av att ha blivit skjuten vid en biljakt. Han minns ingenting efter skottlossningen. Var är hans fru och son? Sjukhuset är öde och det ser ut som att ett krig dragit igenom byggnaden. När Rick äntligen hittar en annan människa så blir det inte som han tänkt sig, mannens kropp är så trasig att han borde vara död, ändå rör han sig långsamt mot Rick med klapprande käftar. Själva zombieutbrottet berättas i tillbakablickar, oftare genom människornas ord än genom bilder. Det räcker gott och väl, jag har tillräckligt livlig fantasi för att kunna se allt framför mig utan hjälp. Det riktigt läskiga är ändå inte när en zombie får en yxa i huvudet så att hjärnan rinner ut, även om det ofta är äckligt, nej, jag blir mest rädd när de odöda bara anas i en serieruta för att i nästa stå precis bakom en intet anande person. Många gånger har jag helt sonika slagit igen albumet med ett Nej! Många av attackerna har överraskat mig, vid flera tillfällen har jag nervöst bläddrat framåt ett par sidor för att se om han/hon överlever.

Karaktären Rick är lite naiv, ibland på gränsen till korkad. Men författaren har skrivit i förordet att vi läsare kommer få se Rick förändras enormt under resans gång och då gissar jag att man måste börja på ”minussidan” för att ha lite marginal för all den här utvecklingen. Lite trist dock att han mestadels bara har tre ansiktsuttryck, han växlar mellan helt nollställd, lite småflinande och chockad med gapande mun. Men jag tycker om att följa honom i hans jakt på överlevnad. Jag gillar även dynamiken hos den grupp av människor där han hamnar efter sjukhuset, folk är precis så smarta och ologiska som jag kan tänka mig att man skulle bli efter en katastrof.

I det andra albumet, Miles Behind Us, så blir det ibland lite pratigt mellan all action. Det växlar faktiskt mellan långa samtal och slakt men jag älskar slutet som bådar för ett spännnade tredje album. Innan jag påbörjar min semester så ska jag ta en tur till SF-bokhandeln och bunkra upp ännu ett par album i serien, kommer bli perfekt strandläsning.

Om ni läser album nummer två så se till att även läsa efterordet som är skrivet av Simon Pegg, känd från bland annat Shaun of The Dead.

Tröstzombier

Har tyckt grymt synd om mig själv hela dagen som har halsont i värmen OCH var tvungen att sitta på jobbet. Tur att man kan tröstshoppa på vägen hem. Inser halvvägs igenom det första albumet att detta kan bli ett beroende över sommaren . Excellent.. :-)