The Mortal Instruments: Stad av skuggor, av Cassandra Clare

Det är sommar och Clary har dragit med bästa vännen Simon till den häftiga klubben Pandemonium. Fast den roliga utekvällen hon väntat sig uteblir och istället blir hon vittne till ett konstigt mord där offret försvinner framför Clarys ögon. Efter att ha larmat vakterna så inser hon att hon var den enda som såg händelsen. Dagen efter blir allt än underligare när en av mördarna dyker upp på samma fik som Clary och när hennes mamma under stort rabalder försvinner så tvingas Clary inse att allt hon trott om sitt liv förmodligen inte är sant. En jakt på sanningen inleds, en jakt bland varulvar, vampyrer, trollkarlar och annat oknytt.

En trist dag hemma hyrde jag den här filmen på digitalboxen och blev genast väldigt förtjust i historien. Dagen efter köpte jag boken och sedan såg jag om filmen ett dygn senare. Så det här har blivit en av de upplevelser där jag har svårt att skilja boken från filmen, de har liksom vuxit ihop. Visst att detta är ännu en av dessa berättelser med en stark tjej som huvudperson, som upptäcker att hon inte är den hon trott, att hon har oanade krafter och att omgivningen varit allt annat än sanningsenlig. Och ja, hon har givetvis ett trassligt kärleksliv, för än så länge har dessa i övrigt fantastiska unga kvinnor i den här typen av böcker inte kraften att välja sig själva (för att citera Helena på Fiktiviteter). Men jag blev väldigt förtjust i historien. Kanske främst för att jag såg filmen innan jag läste boken och i den förra har de skalat bort en hel del av det onödiga, överflödiga som fanns i texten. Många av personerna är mer sammansatta, har en tydligare definierad roll, i filmen. Boken hade mått bra av att komprimeras något, kanske ett hundratal sidor. Men visst kommer jag köpa bok nummer två i serien, för jag gillar huvudpersonerna Clary, Simon och Jace.

Divergent, av Veronica Roth

Bokens handling från Adlibris:

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är. Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four. Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.

Eftersom de allra flesta redan läst den här boken och för att jag inte kan skriva om vad jag tyckte utan att spoila hela berättelsen så kommer mitt omdöme vara späckat med avslöjanden om hur det går. Så vi lägger på en fet stor SPOILERVARNING. Om du inte läst boken själv så läser du på egen risk.

Jag förstår inte varför Beatrice vill komma till den falang hon väljer. Okej att hon vill komma ifrån den irriterande undanfallande grupp hon fötts in i men varför i hela friden De tappra? Jag blir nästan enbart provocerad av allt noviserna tvingas gå igenom, framför allt för att de valt detta själva och för att de har mage att bli chockerade över det. Det lilla som jag såg av De tappra innan Beatrice bytte falang var tillräckligt för att jag skulle förstå att barnen måste slå skiten ur varandra för att platsa. Hur kan hon som vuxit upp bredvid dem i sexton år bli förvånad? Att välja dem är nästan som att välja att bli uttagen till Hungerspelen. Hon är motsägelsefull och lever absolut inte som hon lär. Något positivt är dock att hon ofta är ganska kontrollerad till sitt sätt, det är befriande med en YA-hjältinna som inte bryter ihop jämt och ständigt. Och trots att jag starkt ogillar hur mycket hon glorifierar våldet och hur snabbt hon vänjer sig vid det så kan jag inte annat än älska hennes hårdhet. Den här tjejen ber inte om ursäkt, hon gör det som är bäst för henne själv och så även om det innebär att slå folk på käften eller spela svag för att vinna fördelar. Sedan kärlekshistorien! Ujujujuj. Äntligen är vi kvitt triangeldramat (fast jag kanske inte ska ropa hej än, det är ju två böcker kvar) och här har vi två tonåringar som kan hångla utan omsvep. Inget: ”nu råkade min hand hamna där på grund av yttre omständigheter, åh hjälp, nu rör han vid mig!” utan snarare: ”jag vill vara nära, jag tog hans hand, jag började kyssa honom”. Efterlängtat. Jag gillar även att man får vara osäker på vilka personer som stannar kvar och vilka som försvinner/dör. Att vara god och snäll är ingen garanti för fortsatt liv. Tyvärr dras Beatrice med en hel del idéer om att hon inte är söt nog, inte tillräckligt kvinnlig och så vidare. Att Four/Tobias ganska tidigt visar att han gillar henne missar hon av någon anledning helt och hållet. Det gick så långt att jag slog ihop boken med en stor suck och nästan började tycka illa om henne. Kom! Igen! Tjejen! Visst att man som sextonåring kan vara väldigt osäker, speciellt när det gäller kärlekslivet, men det här blev nästintill korkat.

Jag var länge osäker på den här boken, större delen av första hälften var jag irriterad och tänkte att jag inte skulle läsa vidare. Men sedan gjorde jag ju det hur som helst. Även fast den på inga sätt är en fullpoängare så kommer jag ändå att läsa tvåan, Insurgent, som Modernista varit vänliga att skicka till mig. Sluttwisten i Divergent var uppfriskande och jag tror att bok nummer två kan bli helt annorlunda, vilken nog enbart är något positivt. Bevara oss bara från kärlekstrianglar!

Fördömd, av Benedict Jacka

Återigen får vi stifta bekantskap med siaren Alex Verus som driver en magibutik i London. Han blir kontaktad av olika falanger inom den magiska världen som alla vill få veta mer om en förbjuden teknik som går ut på att ta krafterna från olika övernaturliga varelser. Något som alltid dödar donatorn samt ofta gör mottagaren galen. Snart får han liksom i den första boken, Ödesbunden, bolla goda magiker, onda magiker, det magiska rådet samt vännen och lärlingen Luna. 

Fördömd hänger ihop en hel del bättre än den första boken gjorde, det är mindre spretigt och lättare att följa den röda tråden. Fortfarande har jag problem med alla dessa magiker med konstiga och liknande namn, exempelvis Cinder och Sonder. Kom igen! Men både Alex och Luna är nyanserade och jag gillar att man inte riktigt vet vem man kan lita på, de ljusa magikerna är inte alltid goda precis som att de mörka inte alltid är onda. Som snabb underhållning fungerar detta finfint, det är lite som Chick lit i urban fantasy-form. Lättsmält semesterunderhållning.

The Farm, av Emily McKay

Tvillingarna Lily och Mel lever i en inte alltför avlägsen framtid på The Farm. Ett ställe som ursprungligen var en slags uppsamlingsplats för tonåringar tänkt att skydda dem mot de vampyrmonster, Ticks, som har tagit över stora delar av USA men som numera förvandlats till en blodfabrik som livnär monstren. Ingen av ungdomarna vet något om hur livet på utsidan ser ut, finns det ens en utsida att prata om? Lily kämpar hårt för att hålla sig och den autistiska Mel vid liv och tillsammans har de börjat tänka ut en plan för att fly när Carter, killen som Lily var kär i när de gick i skolan tillsammans några år tidigare, dyker upp. Men kan de verkligen lita på honom? Är han den han säger sig vara? (Men allvarligt, hur många gånger har jag skrivit just de två meningarna eller varianter på dem i en recension för ungdomsbok?)

Det började så bra. Under de första cirka hundra sidorna var jag trollbunden men sedan gick det åt pipsvängen och det rejält. Ett stort problem är att man för tidigt i historien får veta Carters agenda och man får veta det långt innan Lily vilket gjorde att jag började irritera mig på henne för sedan följde ganska många sidor innan hon kom ikapp och jag kände att hon var korkad som ännu inte fattat. Inte det bästa dramaturgiska beslutet av författaren. Sedan har jag generellt svårt att tycka om Lily. Hon är självisk, gnällig, velig och dömer andra för beslut som hon själv skulle fatta om hon vore i deras skor. Hon är som en trulig femåring som inte får leksaken i affären och sätter sig på golvet och skriker Men jag vill! Carter har jag större förståelse för, hans tankar och handlingar känns mer rimliga. Men givetvis är han den typiska flickboksdrömmen, i en värld av anemiska och undernärda tonåringar så är han ändå en hunk av rang. Och så det där med närheten. Varför trycks de ständigt ihop i städskrubbar och andra trånga utrymmen bara så att deras knän nästan ska röra vid varandra och de tappar andan? Det vore så underbart med en bok där artonåringarna faktiskt söker närhet för att de vill och kan och inte av en ”slump” som de hungrigt utnyttjar genom att snegla på svällande muskler eller sniffa på schampodoft. De är praktiskt taget vuxna men all hudkontakt måste tydligen ske av en tillfällighet för annars är de, vadå - slampiga, översexuella? Beskrivningarna av Mel är riktigt fina och känns autentiska men de korta kapitel som är hennes egna tankar är mest poetiskt dravel och allting är omskrivningar och liknelser, något som människor med autism generellt har svårt för. Dock gillar jag bokens vampyr, han känns som en intressant karaktär. Fast de muterade monstren, Ticksen, känns mest överdrivna och trista. Visst är de skrämmande och otäcka men de har muskulatur som gör dem oproportionerliga och så stora tänder att de inte får plats i munnen och där någonstans blir allt parodi istället för läskigt. Jag tror helt enkelt inte på den här historien.

Och så några saker som jag inte förstod eller bara tyckte var heltokiga. Då det är spoilervarning på detta får du markera texten innan du kan läsa. Kom ihåg att varna för spoilers i kommentarerna om du vill diskutera.

• Ticksen kan inte gå in i kyrkor (*gapskratt). Eller vänta! Det kan de visst, fast bara de kyrkor som inte ser ut som kyrkor. WTF?
• Ticksen attackerar bara på natten. Eller vänta, nej så var det inte alls.
• Varför offras Joe genom att skickas iväg med de utopererade chippen? Varför spolar de inte bara ner dem i toaletten när de ändå befinner sig i ett hus med rinnande vatten?

Men trots allt så gillade jag ändå slutet på boken, allt ställdes snyggt på sin spets. Givetvis är även detta den första delen i en trilogi men jag kan säga redan nu att jag inte kommer läsa fortsättningen. Den här första förvirrande och irriterande delen räckte gott och väl.

En väldigt mycket mer positiv recension av den här boken hittar du hos Skuggornas Bibliotek!



Anna klädd i blod, av Kendare Blake

Anna klädd i blod är ganska exakt som ett avsnitt av tv-serien Supernatural men istället för Sam och Dean så har vi sjuttonårige Cas som reser Nordamerika runt för att "döda"spöken. Han bor med sin mamma som livnär dem båda på att driva en häxbutik online, praktiskt när man hela tiden flyttar runt. Pappan är död sedan ett par år tillbaka, mördad av ett spöke och någonstans i Cas finns en önskan om hämnd. Men tills den dagen kommer så jobbar han sig igenom det övernaturliga där han behövs med hjälp av den magiska kniv han ärvt av sin pappa. Nu har turen kommit till Thunder Bay i Kanada. Där finns Anna som mördades 1958 men som fortfarande finns kvar i huset där hon dog och ingen som går in där kommer ut levande igen.

Det här var en lättviktare till fantasybok. Mestadels rolig, lagom spännande och vid ett eller två tillfällen faktiskt även läskig på riktig. Exakt vad jag behövde när jag började repa mig från galna kräksjukan förra veckan: lättläst. Det finns även romantik i boken och det är kul att det inte går som förväntat när skolans snyggaste tjej presenteras. Men något större djup har inte den här boken och det känns faktiskt helt okej. Jag gillar huvudpersonen även om det känns lite som att författaren drar för stora växlar på att Cas är tonåring hela tiden. Jaja, vi förstår att hans mamma och kompisens farfar (som förvirrande nog heter Morfran) är mossiga utan att få det skrivet på näsan hela tiden. Närma er den här boken med rätt förväntningar så kan den bli ett utmärkt tidsfördriv

Ödesbunden, av Benedict Jacka

Alex Verus driver en magibutik i Londons Camden Town. Att han själv har magiska krafter som låter honom se in i framtiden är det få av hans kunder som vet om men så är också de flesta av de som kommer till butiken vanliga människor. Alex lever ganska tillbakadraget med få vänner men så börjar flera olika magiska grupper kontakta honom för att få hjälp med att öppna en forntida relik och plötsligt är hans tillvaro inte lika lugn och stilla längre. Det är till och med så att han börjar frukta för sitt liv.

Jag har blandade känslor inför den här boken. Det började riktigt bra men en knapp tredjedel in kom en rejäl svacka, nästan så att jag funderade på vad i hela friden jag läste och om jag skulle ge upp helt. Men sedan tog sig berättelsen och mycket snart var jag fast igen. Men vi kan fortsätta med det som var mindre bra. Som det där ändlösa uppräknandet av detalj efter detalj som jag absolut kan vara utan, för till slut glömmer jag bort vad som är vad och varför. Sen när de flesta magikerna ska vara extra häftiga och därmed inte har namn som ens liknar de man är van vid så glider de snabbt in i varandra och jag får bläddra fram och tillbaka för att komma ihåg vilka de var (fast just namn och personer är jag allmänt dålig på, så dra inte för stora växlar på det). Sen det bra då. Jag gillar huvudpersonen Alex och hans vän Luna, jag gillar dem väldigt mycket. Samt att historien inte är för enkel och med det menar jag att inget är enbart svart eller vitt. Den här trollkarlsvärlden är lagom invecklad och jag älskar beskrivningarna av de mörka magikerna, exakt vad som gör dem mörka. Ödesbunden var ingen fullpott och språket gav inga extraskjutsar men till slut så låg jag ändå vaken till två på natten för att läsa ut. Till slut så var jag ändå så pass fast i historien att jag önskade att jag hade del två redo på nattduksbordet. I slutändan så gillade jag ändå mer än jag ogillade.