Smaragdgrön, av Kerstin Gier

Spoilervarning om du inte läst de två första böckerna i serien: Rubinröd och Safirblå.

Så har vi då kommit till trilogins sista del. Gwendolyn har det sannerligen inte lätt och fortsätter försöka kombinera skolgång, kontrollerade tidshopp, kompisen Leslie, förälskelsen Gideon och gargoylen Xemerius. Men när boken börjar så är det Gideon som bekymrar Gwendolyn mest, för han har just sagt att han bara vill vara vänner. Vänner!? Med ett krossat hjärta smider hon nattliga planer med Leslie per telefon och försöker samtidigt lösa problemet med den saknade kronografen. Och var i tiden är egentligen Paul och Lucy?

Trilogier kan vara knepiga. Tre fullängdsböcker ger plats för mycket utrymme, mycket text, att välla ut över sidorna och på slutet förväntar läsaren att allt ska knytas ihop på ett snyggt sätt. Ett vanligt problem är att författaren låtit materialet rusa iväg så att just detta inte blir möjligt och lite av det ser jag här i Smaragdgrön. Jag är fortfarande så oerhört och löjligt förtjust i Gwendolyn, Leslie och Xemerius och läste med glädje ut den här sista delen men det var ändå för långt och krusidulligt. Det rusas fram och tillbaka och även om jag faktiskt tycker om även Gideon så tror jag att Gwendolyn och Leslie hade klarat sig finfint utan honom, en tidsresehistoria med två bästisar hade jag tyckt ännu bättre om! Och jag måste ge ett plus till hur historien fick en extra twist mot slutet när något man trodde var absolut sanning visade sig inte stämma alls. Det blev både spännande och känslosamt. Som helhet så gillade jag Ädelstens-trilogin mer än jag ogillade men den här tredje boken var den svagaste.