Den nya människan, av Boel Bermann

År 2014 föds det inte längre några barn. Världens forskare försöker förtvivlat få fram vad som är fel, är det miljögifter, strålning, sjukdom? Men efter några år utan egentliga svar börjar kvinnorna återigen bli gravida, allt verkar ha återgått till det normala. Men snart upptäcker man att det är något annorlunda med de nya barnen, de nya människorna. De beter sig inte alls som barn borde, leker inte med andra och verkar vara i avsaknad av empati och känslor. Bokens huvudperson Rakel råkar en dag döda ett av de nya barnen i försök att skydda ett annat barn och blir därmed en av de första som förstår just hur farliga dessa varelser är. Ett och ett innebär de inget hot men när de samlas i grupp är bilden en helt annan. Efter en incident på Rakels arbetsplats eskalerar hela situationen snabbt och förvandlas till något som skulle kunna vara början på slutet av vår civilisation. 

Åh vad jag tyckte om den här boken. På ett mycket snyggt sätt får vi läsa Rakels historia blandat med tidningsartiklar, forskningsrapporter och liknande. Berättelsen utspelar sig i många olika länder, på olika nivåer, och har exakt rätt längd. Där många har en benägenhet att skriva för långt lyckas Bermann koncentrera historien. Det är även en väldigt läskig historia, fler gånger satt jag och praktiskt taget höll andan när jag läste. Jag förstår Rakel, hela vägen igenom berättelsen och detta trots att hon byter ståndpunkt och känslor, eller kan det vara tack vare?

Jag håller dock med Swedish Zombie om invändningarna angående autism och Aspergers syndrom. För trots att det i boken tydligt står att de nya barnen inte har autism så vet jag att bara det faktum att ordet står där gör att folk får konstiga idéer. Att människor på autismspektrumet har en lägre benägenhet att begå våldsbrott än normativa betyder absolut ingenting när det rapporteras om Anders Behring Breiviks och Peter Mangs. Men det var en pytteliten parentes. 

Stort tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!