Smaragdgrön, av Kerstin Gier

Spoilervarning om du inte läst de två första böckerna i serien: Rubinröd och Safirblå.

Så har vi då kommit till trilogins sista del. Gwendolyn har det sannerligen inte lätt och fortsätter försöka kombinera skolgång, kontrollerade tidshopp, kompisen Leslie, förälskelsen Gideon och gargoylen Xemerius. Men när boken börjar så är det Gideon som bekymrar Gwendolyn mest, för han har just sagt att han bara vill vara vänner. Vänner!? Med ett krossat hjärta smider hon nattliga planer med Leslie per telefon och försöker samtidigt lösa problemet med den saknade kronografen. Och var i tiden är egentligen Paul och Lucy?

Trilogier kan vara knepiga. Tre fullängdsböcker ger plats för mycket utrymme, mycket text, att välla ut över sidorna och på slutet förväntar läsaren att allt ska knytas ihop på ett snyggt sätt. Ett vanligt problem är att författaren låtit materialet rusa iväg så att just detta inte blir möjligt och lite av det ser jag här i Smaragdgrön. Jag är fortfarande så oerhört och löjligt förtjust i Gwendolyn, Leslie och Xemerius och läste med glädje ut den här sista delen men det var ändå för långt och krusidulligt. Det rusas fram och tillbaka och även om jag faktiskt tycker om även Gideon så tror jag att Gwendolyn och Leslie hade klarat sig finfint utan honom, en tidsresehistoria med två bästisar hade jag tyckt ännu bättre om! Och jag måste ge ett plus till hur historien fick en extra twist mot slutet när något man trodde var absolut sanning visade sig inte stämma alls. Det blev både spännande och känslosamt. Som helhet så gillade jag Ädelstens-trilogin mer än jag ogillade men den här tredje boken var den svagaste.

Tröst-shopping

Min förkylning hänger envist kvar och i början av veckan fick jag sparken från mitt jobb. Vi är ett femtiotal som får gå, så det är inte bara jag, men jag är chockad, förbannad och ledsen. Efter tio år på samma företag så trodde jag aldrig att det skulle ske på det här sättet. På vägen hem när jag fått gå så shoppade jag loss i ett försök att trösta mig själv, det blev två böcker och en dvd-box. Då jag älskade Ursula Poznanskis Erebos så var det en självklarhet att köpa hennes nya bok, Saeculum. Lika självklar var den tredje delen i Ädelstenstrilogin, Smaragdgrön av Kerstin Gier. Och så första säsongen av Bron. Ser den andra säsongen just nu tillsammans med min pojkvän och vet inte riktigt vad jag tycker om Sofia Helins tolkning av Saga med Asperger, men när jag kommer på det så blir det nog ett inlägg av det också.

Nya ungdomsböcker!

Så många böcker, så lite tid och pengar... Gick förbi Akademibokhandeln i City och stod hur länge som helst framför bordet med ungdomsnyheter. Skulle utan svårigheter kunna plocka på mig minst ett tiotal av dessa, förmodligen fler. Det enda jag dock köpte var Veronica Roths Divergent i pocket för nej, jag har verkligen inte läst den ännu. Men nu är det dags! Och jag har redan tvåan, Insurgent, väntandes på mig då Modernista skickat den till mig.

Var även tvungen att kika på den tredje och avslutande delen i Kerstin Giers Ädelstens-trilogi och mycket riktigt: Bonnier Carlsen har använt mitt citat om den första boken även här! Hoppas kunna få även Smaragdgrön som recensionsexemplar.

Safirblå, av Kerstin Gier

Spoilervarning om du inte läst bok ett!

Så var det då äntligen dags för fortsättningen på den högt älskade Rubinröd, nämligen Safirblå! Som jag har väntat på den här.

Gwendolyns liv blir här i bok två än mer tilltrasslat med familj, skola, vänner och tidsresor. Den stroppiga kusinen Charlotte som egentligen borde ha varit den med tidsresegenen fortsätter att sätta käppar i hjulet för Gwendolyn och hon är inte den enda. Tack och lov finns bästa kompisen Leslie kvar vid Gwendolyns sida och som tillskott på de godas sida ställer sig nu även gargoylen Xemerius. Även kärlekshistorien med den undersköne Gideon rasar vidare med oförminskad kraft, men kan hon verkligen lita på honom?

Jag är exakt lika förtjust i den här som den första boken! Det gick inte lång stund innan jag skrattade högt och sedan rasslade sidorna förbi i en jäkla fart. Det var länge sedan jag kände sådan läslust. Och allt det jag skrev i recensionen till den första boken, Rubinröd, kan jag skriva under på nu med. Läsglädje, pirr i magen, fina karaktärer och trovärdiga händelser (ja, om man köper det där med tidsresor då). Möjligtvis kan det vara lite för många namn och personer då och då men så är jag också erkänt dålig på att hålla isär sådant. Fast i övrigt så älskade jag Safirblå enormt mycket och vet inte hur jag ska stå ut till sista delen, Smaragdgrön, kommer ut i höst!

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Läsa, läsa, lääääsa!

Jag har varit usel på att uppdatera de senaste dagarna, sommaren slog till på stort under helgen och jag spenderade större delen av söndagen på balkongen med att läsa. Fast sedan när jag tänkte att jag skulle skriva om det jag läst så tog jag bara upp nästa bok och började med den istället. Läste klart Will Schwalbes fina Bokklubben vid livets slut (recension kommer förhoppningsvis i morgon) och har redan fått användning för det bästa tipset någonsin vad gäller hur man interagerar med människor som är sjuka eller i kris av annan anledning: fråga inte hur de mår, utan fråga istället "Vill du att jag frågar hur du mår?" Så enkelt, så genialiskt. Sedan började jag på del två i Kerstin Giers Ädelstens-trilogi: Safirblå och blev genast lika förälskad som jag blev i den första delen, Rubinröd. Skrattade högt flera gånger! Ser fram emot att få komma hem och fortsätta läsa ikväll.

Jag är blurbad!

Jag visste att jag hade Safirblå av Kerstin Gier väntande på mitt utlämningsställe i nästan en vecka innan jag äntligen kunde hämta den, det kom saker i vägen hela tiden. Så idag kom jag till slut iväg och gissa om det var värt det... Jag är blurbad på baksidan! Älskade första boken Rubinröd och är löjligt glad att vara citerad på fortsättningen. Har till och med förlåtit förlaget för att ha ändrat stil på omslaget.

Rubinröd, av Kerstin Gier

Sextonåriga Gwendolyn lever ett mestadels normalt liv i London med sin både stora och speciella familj. Gwens stroppiga kusin Charlotte går och väntar på att få göra sin första tidsresa, något som möjliggjorts av det faktum att hon bär på en nedärvd gen, men plötsligt är det Gwen som sugs tillbaka i tiden och befinner sig på sjuttonhundratalet. Alla förberedelser som Charlotte genomgått är då förgäves och medan familjen är i uppror över förändringarna tvingas Gwen vänja sig vid dagliga resor till andra århundraden. Till sin hjälp har hon Gideon, en irriterande, överlägsen och… helt, helt underbar nittonåring.

Vilken. Fantastisk. Bok. Ren och skär läsglädje, jag vet inte annars hur jag ska förklara det jag upplevde med Rubinröd. Det var länge sedan jag hade så fantastiskt roligt när jag läste, jag har både skrattat högt, förfasats och känt ett tonårspirr i magen. Trots att jag visste att morgondagen innebar ett extremt viktigt externt möte med jobbet, att jag borde vara utvilad och helst inte så utmattad att jag på morgonen slängde på mig alltför konstiga kläder, så låg jag vaken i många timmar och bara läste vidare. Förstörde två nätters sömn totalt bara för att få veta hur det skulle gå och jag brydde mig inte ett spår om konsekvenserna. Hur i hela friden ska jag kunna vänta på fortsättningen!?

Gwen, hennes familj, bästisen Leslie och Gideon är alla så komplexa och samtidigt så vanliga att jag vill gråta av lättnad och igenkänning. Man har ingen aning om vem man kan lita på, vem som är riktig skurk och vilka som bara är slentrianonda av gammal ovana. Ja, Rubinröd är den första boken i ännu en trilogi om tonårskärlek i en övernaturlig värld men samtidigt så är den så mycket bättre än allt annat jag läst i genren. För en gångs skull så förstår jag varför hjältinnan blir förälskad, det byggs upp så fint och känns ända in i hjärteroten. Jisses, till och med jag blir lite kär. Så snälla älskade bokvänner: läs!

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!