Bokklubben vid livets slut, av Will Schwalbe

Will Schwalbes mamma Mary Anne är sjuttiotre när hon diagnostiseras med bukspottskörtelcancer i fjärde stadiet. Hon får veta att hon förväntas överleva i tre till sex månader när cellgiftsbehandlingarna börjar. Will följer, liksom sina syskon och pappa, ofta med Mary Anne på behandlingarna och snart blir mamman och sonens prat om böcker och författare till en regelrätt bokklubb. De tipsar varandra, läser omlott och försöker komma överens med den andres livsåskådning.

Det är lite lustigt men Mary Anne gjorde som min mamma ofta gör, läser böckernas slut först. Först sedan bestämmer hon sig för om slutet plus början kan utgöra en intressant väg att resa och om hon ska läsa allt där emellan. 

Förmodligen är jag färgad av mina egna erfarenheter av att leva i cancerns skugga, att vara en av de som hjälplöst hänger och fladdrar vid sidan av och kastas mellan de djupaste svarta dalarna och glimtarna av hopp. Men sällan har jag läst en sådan bra beskrivning av just de långa, långa timmarna man spenderar på sjukhus med läkare, tester och väntetid i landstingsgrå korridorer. För den största tiden är just långtråkig och alla de olika beskeden blandas snart ihop med varandra, blir till en enda stor härva av provresultat och domar. Och allt det man trodde att man skulle känna finns inte där medan huvudet och hjärtat är upptagna med helt nya intryck. Just det tycker jag att Will Schwalbe har lyckats med, beskrivningarna av hur livet långsamt mals ner till något helt nytt. Hur man faktiskt vänjer sig vid detta nya.

Det är inte odelat bra, då och då kommer beskrivningar av böcker jag inte är det minsta intresserad av eller så grottar Schwalbe ner sig i familjeangelägenheter som inte för historien framåt. Men jag förlåter honom för det, ganska omedelbart. För mer än något annat är detta en hyllning till en älskad mamma och mormor/farmor.  Bokklubben vid livets slut är en bok om kärlek i dess renaste form.

 

 

Läsa, läsa, lääääsa!

Jag har varit usel på att uppdatera de senaste dagarna, sommaren slog till på stort under helgen och jag spenderade större delen av söndagen på balkongen med att läsa. Fast sedan när jag tänkte att jag skulle skriva om det jag läst så tog jag bara upp nästa bok och började med den istället. Läste klart Will Schwalbes fina Bokklubben vid livets slut (recension kommer förhoppningsvis i morgon) och har redan fått användning för det bästa tipset någonsin vad gäller hur man interagerar med människor som är sjuka eller i kris av annan anledning: fråga inte hur de mår, utan fråga istället "Vill du att jag frågar hur du mår?" Så enkelt, så genialiskt. Sedan började jag på del två i Kerstin Giers Ädelstens-trilogi: Safirblå och blev genast lika förälskad som jag blev i den första delen, Rubinröd. Skrattade högt flera gånger! Ser fram emot att få komma hem och fortsätta läsa ikväll.

Ny bok i brevlådan - Bokklubben vid livets slut

Lite nyanlänt från Modernista i brevlådan. Boken beskrivs så här på Adlibris:

»Vad är det du läser?« Det är frågan Will ställer till sin mamma, Mary Anne, när de sitter i väntrummet på cancermottagningen. Det är november 2007, kort efter att hon diagnosticerats med långt framskriden cancer.

Detta är den sanna historien om en son och hans mamma, och om den bokklubb som under hennes sista tid i livet för dem närmare varandra. I takt med att sjukdomen sprider sig läggs bok efter bok till läslistan, och i de personliga samtalen kring böckerna får Will och Mary Anne en möjlighet att återupptäcka sina liv och lära känna varandra på ett nytt sätt. I bokklubbens sfär är de inte längre den sjuka och den friska, utan en mamma och en son som tillsammans upptäcker nya världar.

Bokklubben vid livets slut är en ömsint hyllning till en älskad mamma, och en inspirerande betraktelse över böckers förmåga att skapa mening och glädje ur kaos och förgängelse, att skänka oss tröst och vidga vår kunskap om oss själva och andra.