Idag har jag äran att publicera en recension som min gode vän Karsten Östlund har skrivit. Tack för att du läste och tog dig tid att recensera.
Täby, nutid. Dysfunktionell familj. Riktigt dysfunktionell.
Romanen börjar i och för sig med en öm kärleksförklaring, men sen går det
utför. Planet är mer än sluttande så att säga. Modern, självspäkande bantare
som försöker få familjen att fungera. Fadern en genuin fifflare; en modern
Vanheden fast genuint ond. En tonårsdotter i gymnasieålder rejält på glid med
alkohol, droger och självskadebeteende. Sen kryddar vi anrättningen med en
mobbad fjortonårig son och låter det hela huvudsakligen utspela sig i gymnastikklubbsmiljö.
Problemet är att - trots ett påtagligt händelsedrivet och
effektivt språk - själva karaktärsbeskrivningarna drunknar i lättköpta
klichéer. Fadern är för ond, dottern för utagerande och modern för slätstruken.
När själva intrigen sedan ska knytas ihop känns det som det saknas femtio
sidor; den spänning och den anknytning till karaktärerna som ändå infunnit sig
går upp i rök alldeles för lättvindigt. Det som ändå fungerar i Jenny Forsbergs debutroman är
ungdomsskildringarna. När sonen och dottern hamnar i fokus lever berättelsen
upp och ut på ett helt annat sätt och det går att leva sig in i och faktiskt
bry sig om personerna det handlar om. Kanske borde berättelsen renodlats mer,
det är många linor som aldrig löps ända ut.
Med detta sagt finns det ändå något som gör att sidorna
vänds, inte alltid nöjt men heller inte motvilligt. Så, visa oss mer. Jag tror
det kan bli intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar