Sommartips - åka båt

Nu när det är apokalyptiskt hett (och jo, man fåår klaga, jag gör det hela tiden) och man bara väntar på att att de döda ska komma till liv igen (läs Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist) så kan det vara jobbigt att ta sig fram i Stockholm. Pendeltågen är avstängda, både planerat och oplanerat, tunnelbanan och bussarna är helvetiskt varma. Så vad finns då kvar? Båt. Oavsett om du bor i huvudstaden eller bara är här på besök så rekommenderar jag Sjövägen, speciellt om du ska ta dig till Djurgården eller ut mot Nacka och Lidingö. Man kan välja mellan att sitta inne eller ute och oavsett vara säker på att det fläktar! 

"Min" båt-hållplats vid Nacka Strand där Carl Milles 23 meter höga staty Gud Fader på Himmelsbågen står. 

Sommartips: Science Fiction-bokhandeln

Det finns få ställen jag tycker så himla mycket om som Science Fiction-bokhandeln i Stockholm. Det är som att komma hem varje gång man kliver in där, sommar som vinter, men visst är det något extra speciellt med att gå dit för att bunkra upp sommarläsning! Man plockar på sig någon Harry Potter-pryl i förbifarten, klämmer på gosedjur från japanska serier man aldrig ens hört talas om och funderar återigen på att övertala sambon att han visst behöver ett Game of Thrones-förkläde. Och självklart måste jag ha en mugg som det står "You know nothing, Jon Snow" på! Ygritte rules.

Lägger till en bild från 14 april 2012 när butiken hade Star Wars-dag och hela stället kryllade av Stormtroopers! 

Sommartips: zombier, älskade zombier!

Jag sade visserligen att jag skulle läsa Pojken på bron direkt när jag hade läst Flickan med gåvorna, men av många anledningar blev det inte så. Fast nu, många månader senare, ligger jag där om kvällarna och fullkomligt sugs in i zombieapokalypsens hypnotiserande värld. Egentligen är det samma ramhistoria en gång till: en speciell unge paras ihop med kvinnlig vetenskapsman som lyssnar mer på sina känslor än hårda fakta och allt detta under överinseende av en hårdför manlig militär som verkar dölja ett hjärta av rent guld. Men än så länge (ungefär halvvägs in) gör detta upprepande inte så mycket. För äntligen får vi veta fler detaljer om själva undergången! Det är bara tio år sedan världen brakade samman så händelserna är nära i alla inblandades minne, i den första boken var det tjugo år tillbaka. Allt är så smutsigt, eländigt och fattigt men ändå finns det som är bra hos mänskligheten där, det som gör att vi ändå kämpar på. Som alltid så sammanfattar bra zombielitteratur det fina i att vara människa.

De dödas röster, av Sara Bergmark Elfgren

Journalisten Emma Nylander undersöker det tjugo år gamla mordfallet på Jessica Lundh som blev mördad i en kolonistuga. Vi växlar mellan nittiotalet när mordet ägde rum och det kompisgäng som fanns runt Jessica och nutid när det görs nya försök att lista ut vad som egentligen hände. Jessicas bästa kompis blev anklagad för mordet men var det verkligen han? I denna mockumentär om åtta avsnitt får vi en resa genom ungdomsår, nittiotalsmusik, magi och rollspel. Det är magiskt på riktigt! Jag började lyssna på väg hem från jobbet, fortsatte när barnet vi var barnvakt till hade somnat och lyssnade klart hemma i sängen. Det är spännande, beroendeframkallande och välskrivet. Det är faktiskt så bra att jag hela tiden fick påminna mig om att det inte är på riktigt. Författaren Sara Bergmark Elfgren har gjort ett riktigt bra jobb. Rekommenderas!

Hitta den här på Sveriges Radio!

Tusen bitar, en dokumentär om Björn Afzelius

I februari 1999 arbetade jag som lokalvårdare i ett stort kontorshus på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Jag höll på att städa ett rum där radion stod på när de meddelade att Björn Afzelius hade gått bort och jag slutade jobba, sjönk ner på en stol och bara lyssnade på den låten de spelade. Med tårar i ögonen. Sedan ringde jag mamma, som även hon var ett stor beundrare av Afzelius musik. Mamma och jag talade alltid om att se honom live men det blev aldrig av. Det är något med de där missade tillfällena, när man förstår att något för alltid är förbi. Det drabbade mig hårt den gången. För jag har vuxit upp med den här musiken, allt sedan han spelade i Hoola Bandoola Band och jag själv satt i barnvagn. Den här fina dokumentären är fullspäckad med alla låtarna, intervjuer med kollegor, vänner, kvinnorna och barnen. Man har inte duckat för det svåra. Jag grät, jag skrattade, jag sjöng med till musiken. Och så den där ständiga cigaretten i hans hand, de många filmningarna genom ett turnébussfönster. Jag älskar de privata fotografierna som visas upp, svärtan och kärleken mitt i allt. Underbart.