"Alla talar om förälskelsen som det mest mirakulösa, mest livsomvälvande i hela världen. Något händer, sägs det, och då vet du. Du ser in i din älskandes ögon och ser inte bara den person som du alltid drömt om att få möta utan också den du alltid i hemlighet har trott på, den du som väcker längtan och glädje, den du som ingen annan egentligen har lagt märke till förut. Det var det som hände när jag träffade Kit Godden. Jag såg in i hans ögon och jag visste. Det var bara det att alla andra också visste. Alla andra kände precis likadant."
Precis som med Meg Rosoffs debutroman Så har jag det nu så drabbades jag oerhört mycket av Gudars like. Jag låg vaken till sent in på natten för att få läsa klart, med svidande ögon och hjärtklappning. Det sjuttonåriga berättarjaget förblir namnlöst och könlöst hela berättelsen och det är fantastiskt snyggt gjort. Kärlek kräver inte pojke eller flicka. Allt som behövs är en känsla. Jaget bor tillsammans med sin stora familj i ett sommarhus på landet utanför London när två tonårspojkar kommer för att vistas där. Den mörka och tysta Hugo samt den ljusa och närmast gudalika Kit. Och nästan omedelbart slår kärleken till, för flera av de som spenderar sin vanliga lugna sommar med segling, ridning och böcker. Kit slår ner som ett blixtnedslag. Men vad känner han själv, vad är han ute efter? Gudars like är en bok med en exakthet som är ovanlig, både vad gäller känslorna och själva orden. Inte ett enda tecken känns onödigt, allt sitter precis där det ska. Och passionen sköljer över en, som en ostoppbar våg.
