En morgon hittar Carolina sin man död i sängen. Utan förvarning blir hon ensamstående förälder och försöker lära sig navigera i det nya livet, den nya tillvaron. Samtidigt tampas hon med skuldkänslor över hur deras förhållande var mot slutet. En känsla av att hon tvingade in honom i sådant han inte var redo för, som flytt till större lägenheter, att skaffa barn. Det är en gastkramande berättelse om sorg och skuld och trots att man vet hur det ska gå vill man ofta läsa mellan fingrarna eller slå igen boken för att aldrig återkomma. För det är grymt och andlöst sorgligt. Och trots man vet vad man kommer få när man börjar läsa så blir man ändå chockad över intensiteten. Jag läste Låt oss hoppas på det bästa i korta sessioner, för mer orkade jag inte med. Självklart är det inte bara outhärdlig sorg, sonen Ivan blir större och större och står ändå för mycket glädje och historien blir lättare mot bakgrunden att Carolina Setterwall i slutet av boken träffar en ny man, som varit med om i stort sett samma sak, dock under andra omständigheter. Hans fru gick bort i leukemi väldigt hastigt efter att deras barn tagits ut med kejsarsnitt och hans bok om händelsen heter I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Det gör att det blir mer än nattsvart, ett hopp om ett fortsatt liv. Om något så tycker jag att boken förmedlar just hopp, att det finns ett liv på andra sidan de allra värsta händelserna.
