I väntan på Eurovision - Chernobyl

Så här i väntan på kvällens och vårens stora Eurovision-final ser jag det andra avsnittet av HBO's nya serie Chernobyl, som handlar om katastrofen den 26 april 1986. Allt är så grått och brunt, åttiotalet i Sovjet var inte vackert, och händelserna är helt och hållet outhärdliga. Ändå går det inte att sluta titta. Om alla avsnitten hade lagts upp på ett bräde så hade jag tittat tills ögonen blödde, för det handlar om en definierande punkt i mitt liv. Jag minns hur rädd jag var när nyheterna på tv rapporterade om ett utsläpp vid Forsmarks kärnkraftverk, hur de anställda stod i kö utanför för att få strålningen på sina kläder och skor uppmätta. Jag var elva år och det var knappt två månader sedan statsminister Olof Palme hade blivit mördad, världen kändes kall och otrygg. En av de sakerna som fascinerar mest med Tjernobyl, som på ukrainska betyder malört, är hur officiella organ behandlade den här händelsen. Det mörkades, förnekades och grävdes ner. Partitoppar och anställda inom den sovjetiska atomenergin stod hundra meter från den öppna härden och hävdade att strålningen inte var farlig, att det inte alls förekommit någon explosion och att allt skulle lösa sig bara man fick in mer vatten för att täcka styrstavarna. Den här totala dementin försenade arbetet samt skadade och dödade de som skickades in för att hjälpa till. Det är mörkt, tröstlöst men ändå beroendeframkallande. En bit historia som inte får glömmas bort.