Maratonmarschen, av Stephen King

Maratonmarschen utspelar sig i ett framtida men samtidigt ett på många sätt väldigt depressionslikt USA. Lite som Distrikt 12 i Hungerspelen, fattigdomen är trettiotal: grå, trasig och svältande men man anar en rikare elit någonstans. Sjuttonårige Ray Garraty har tillsammans med nittionio andra unga pojkar ställt upp i den årliga maratonmarschen som är en gångtävling på liv och död. Den siste som står på fötterna har vunnit men innan de har kommit dit så har dygn passerat, de har gått utan vila genom sol, regn, diarré, törst, trasiga skor och krampanfall med en bandvagn fylld med soldater efter sig. Om de tävlandes hastighet understiger 6, 5 km i timmen så får de en varning, bättrar de inte på sig så får de ytterligare en och så vidare. Men man får ingen fjärde varning, har det gått så långt skjuter soldaterna för att döda. Går killarna felfritt så försvinner det en varning per timme så det behöver inte vara kört på grund av en tillfällig svacka.

Det var länge sedan jag läste något så ångestframkallande som den här boken. Trots att den ”bara” är ca 270 sidor (för att vara King så räknas det väl nästan som långnovell) så har det tagit mig en god vecka att ta mig igenom allt. Jag har läst nästan uteslutande på pendeltåget, i dagsljus och med folk omkring mig. Hela tiden med det gamla skämtet ”Vad är det som går och går men aldrig kommer fram till dörren?” i bakhuvudet. Jag läste noggrant vartenda ord, vissa stycken flera gånger, för att samla ihop all information jag kunde hitta om den här världen. För man får inte veta så mycket, det mesta avslöjas i förbifarten av de tävlande i deras samtal med varandra. Ett mycket skrämmande Nordamerika, styrt av den mystiske Majoren, växer långsamt fram. Även om jag aldrig riktigt får svar på frågan om varför killarna valt att ställa upp på den här tävlingen som för nittionio procent innebär grymt lidande och säker död, så tror jag att jag förstår ändå till slut. Svaret finns någonstans i den där tärande fattigdomen, när man inte tror att saker kan bli värre och när man inte längre bryr sig om framtiden. Den där hopplösheten som är så mycket värre än bristen på mat, jobb och saker, den som får en att ställa upp i tröstlösa tävlingar eller spänna fast en självmordsbomb under jackan.

Det gör verkligen ont att läsa Maratonmarschen. Den har skrämt mig så oändligt mycket mer än Kings romaner om monster och spöken och jag måste säga att den placerade sig högt upp på topplistan. Visst märks det att han skrev den tidigt i författarskapet, den språkliga höjd han klättrat upp till på sistone finns inte där, men det är långt ifrån dåligt skrivet. Och samtidigt som jag är trött på Kings kvinnoskildringar så är jag även hjärtligt trött på att ständigt nämna dem, men jag gör det ändå: Alla deltagande i maratonmarschen är unga män men nästan alla tjejer/kvinnor som de pratar om är antingen unga, sexiga redskap för killarnas njutnings skull eller så är de gamla förtorkade gummor/mammor som inte riktigt räknas. Trist, trist, trist. Men det var väl också de få negativa sakerna jag hade om den här boken. Vill du ha en lågmäld men gastkramande Stephen King som inte är tegelsten så är det här boken för dig.



Delrapport av Maratonmarschen

Så har arbetsveckan börjat igen och jag har svårt att finna lästid och läsro. Det är mycket på jobbet och när jag väl kommer i säng så ligger jag vaken och skruvar på mig, när jag sover så drömmer jag underligt. Åtminstone delvis kan jag nog skylla på Stephen Kings Maratonmarschen, den ger mig en ångest som få dystopiska framtidsvisioner har lyckats med tidigare.Den handlar om hundra tonårspojkar som kämpar för att bli den siste kvar i en gångmarsch på liv och död. Huvudpersonen Ray Garraty har lämnat mamma och flickvän för att delta och man befinner sig hela tiden i hans huvud när han blir svagare, kroppen börjar säga ifrån och hans tankar rasar fram och tillbaka. Jag får ärligt talat lite panik och känner klaustrofobin som en täckande hinna över huden. Förstår inte riktigt varför alla killarna har ställt upp på det här, till skillnad från Hungerspelen så verkar deltagande vara frivilligt men det är förmodligen inte hela sanningen. Det är så mycket som inte uttalas här men det kanske kommer bättre förklaringar senare i boken.

Gevären dånade. Det hördes ett kraschande ljud när något föll tungt till marken bland enbuskarna och undervegetationen. En av soldaterna hoppade av och släpade ut den döda kroppen med händerna. Garraty tittade apatiskt på och tänkte att man vänjer sig även vid skräcken. Det kan bli för mycket av till och med döden.