Zombieförvirring

Bad Swedish Zombie om ett boktips och fick inte mindre än fyra! Gick omkring med tre av dem i famnen inne på SF-bokhandeln en lång stund igår igår innan jag lade ifrån mig en och gick till kassan med två. Har så himla mycket oläst att jag inte riktigt kan motivera inköp av tre helt nya böcker, speciellt inte då Adlibris meddelat att det bokpaket jag beställde förra veckan nu är på gång. Påbörjade hur som helst Zombie Britannica igår och lyckades bli förvirrad redan efter baksidestexten och de första sidorna i boken. Första meningen på baksidan lyder:

Cassie’s day as a guide at Westminster Abbey begins badly when zombies storm into the building and eat the tourists.

Undrade när den här Cassie skulle komma in i bilden men förstod till slut att jaha, de hade skrivit fel på baksidan och huvudpersonen i boken heter Carrie. Och hon jobbar som städerska, inte guide. Lite ”Kom ihåg att det inte är personen i filmen som skrivit brevet”-känsla. Kom ihåg att personen som skrivit baksidestexten inte läst boken. Men jaja, detaljer, detaljer. Fast är det bara jag som får Deathstars-vibbar av omslagsbilden? Helt klart mer hårdrocksbandskänsla än köttätande zombie.

Midnight Alley, av Rachel Caine

Viss spoilervarning om man inte läst de två tidigare böckerna i serien.

Claires äventyr bland vampyrerna i Morganville rasslar vidare i oförminskad fart. Hon har nu skaffat sig beskydd från Amelie, den äldsta och starkaste vampyren i staden och med det så följer skyldigheter som blir allt svårare att dölja för Eve, Shane och Michael. Att Michael dessutom nu är en av vampyrerna gör inte saker lättare. En mördare (utan vassa hörntänder) dödar oskyldiga människor och dumpar kropparna utanför Glashuset vilket givetvis drar till sig ovälkommen uppmärksamhet från polisen och Eves bror Jason har precis kommit ut ifrån fängelset. Är mördaren och Jason samma person? Nu är det inte längre bara farligt att vara ute efter mörkrets inbrott utan på dygnets alla timmar.

Jag är, som jag sagt så många gånger tidigare, riktigt förtjust i de här böckerna. Det var länge sedan jag kände sådan läsglädje och mycket är det nog rätt bok i exakt rätt tid, jag är i behov av tonårsromantik och lagom läskiga övernaturligheter just nu. Visst finns det brister, som den där ständiga uppräkningen av kläder och smink som tråkar ut mig något så fruktansvärt men nog betyder mer för de yngre läsarna. En annan sak är att alla är så vackra och söta och varje gång en ny ung man presenteras så får man genomlida en beskrivning av hans varma ögon, breda axlar, spelande muskler och roade leende. Nog! Nåd! Fast tack och lov slipper vi allt vad skuldkänslor heter från Claires sida, hon lägger ingen vikt vid vad hon tänker om andra än sin pojkvän. För jag tycker att Claire är en i huvudsak stark karaktär som lyssnar mestadels till sitt eget huvud och jobbar sig igenom problemen på ett självständigt sätt. Detta även om hon gör många, många dumma saker, men kom igen, hur skulle det bli några äventyr om hon satt hemma och läste läxorna? Och jag skrattar så väldigt mycket mer i den här tredje boken men om det beror på att den helt enkelt är roligare eller om det är en översättningsgrej, det vet jag inte.

Men. Och här kommer nu ett ganska stor ”men” för jag har stått ut med det mesta vad gäller mossiga könsroller fram tills nu just för att böckerna som helhet har gett mig så många andra, bra saker. I en scen på en fest så börjar Shane slåss med ett gäng andra killar, mest bara för att han vill och kan, lite Boys Will Be Boys (med en vag ursäkt som handlar om att rädda flickornas heder). Claire vill först hindra honom men Eve stoppar henne:

Claire hated it. She hated seeing Shane get hit, and she didn’t much like the way his eyes lit up when he was knee-deep in conflict, either. Stupid to be upset by it, she guessed, considering this was part of why she was so attracted to Shane in the first place – the way he would unhesitatingly throw himself into things, especially when it came to protecting others. Eve was practically reading her mind.”Let him be who he is,” she said. “I know it’s hard, because in general, guys are clueless, and you just want to fix it, but just – let him be. You don’t want him trying to change you, right?”

Vänta här nu… Shane slåss för att det är vem han är och killar är i allmänhet clueless och Claire får inte tycka illa om det för hon vill väl inte försöka förändra honom mot hans vilja? Det var den största smörja jag läst på länge. Och Claire bara finner sig! Vill han slåss så får han väl göra det, men hon måste väl ändå få uttrycka sina känslor om saken? Det här är inte vad jag skulle vilja sätta i händerna på en redan osäker tonårstjej som kanske har en våldsbenägen pojkvän. Jag står som sagt ut med mycket i helhetens namn men här nådde även jag en gräns och fick lägga ifrån mig boken ett tag för att jag blev så fruktansvärt arg. Dyker det upp mer sådant här dravel så är jag tveksam till att fortsätta läsa serien, vilket skaver en del i hjärtat då jag kommer sakna Claire och Morganville men den förolämpning (mot båda könen) som den här festscenen faktiskt är fick mig att dra öronen åt mig. Jag hoppas att det visar sig vara en tillfällig miss som inte kommer upprepas, för i övrigt så tycker jag väldigt, väldigt mycket om Morganvilleböckerna. Och bok tre slutade givetvis med en cliffhanger som hette duga…

Leif GW-hjälp

Läser i stort sett aldrig det som kallas för deckare, har försökt några gånger men det har oftast slutat med att jag gett upp långt innan bokens slut. Mankell till exempel, drev mig till vansinne (kriminalhistorierna alltså, de skönlitterära gillade jag). Men mamma har länge pratat om Leif GW Persson och att hans böcker är "annorlunda" och efter att ha läst hans självbiografi (Gustavs grabb) så har jag insett att jag förmodligen borde ge honom en chans. Så, börjar jag från början eller kan jag ta en bok i mitten? Vilken är den bästa? Finns det någon man kan hoppa över? Ha nu i åtanke att jag är inne på ett helt nytt område här.

Morganvilleböckerna fungerar SÅ mycket bättre på engelska

Är i slutet av bok tre nu, Midnight Alley, och tycker att böckerna är väldigt mycket bättre på engelska än de var på svenska. Inte för att jag tycker att de var dåligt översatta, utan för att så mycket är oöversättligt. Visst går det att få fullt förståeligt, men lika bra? Nej. Och jag skrattar oftare när jag läser på originalspråket.

Eve wasn't so understanding. "Are you out of your mind?" She picked up the handiest thing to throw - it happened to be the PlayStation controller - and Shane quickly, carefully de-gamed her. Claire thought he probably wouldn't have moved that fast if Eve had grabbed, oh, say, a book. 

Jag tycker mer och mer om alla karaktärerna, även de onda, och njuter av hur allt blir komplicerat. Jag gillar verkligen Claire, hon är inte sådär ängslig som somliga andra kvinnliga karaktärer utan agerar utan att noja eller få dåligt samvete i flera kapitel.

Vinnarna av The Passage!

Persern hjälpte mig att dra två lotter (hällde alla framför henne och de två första hon hade ner från soffan vann) och bondkatten fick ställa upp på bild med böckerna. Varför ser mina katter så onda ut på bild helt plötsligt?

Och vinnarna är: Lingonhjärta och Henrietta! Då Lingonhjärta var den enda som uttryckte någon slags preferens angående val av bok så får hon den större varianten. Maila mig era adresser på: Beroendeavbocker@gmail.com så postar jag böckerna på måndag. Hoppas de ska få ett bättre hem hos er än de fick här, bli mer älskade osv. :-)

Dagens filmtips

Dagens filmtips är The Reader från 2008 som går på Sjuan klockan nio ikväll. Den är byggd på en otrolig bok av Bernhard Schlink som må vara liten till formatet men rymmer en hel värld av krig, kärlek, skuld och skam. Min recension av boken hittar du här.  Jag såg filmen innan jag läste boken men vet inte riktigt om det spelade någon roll för mitt omdöme. Kate Winslet är som så ofta fantastisk och den då artonårige David Kross är helt suverän. Läs boken! Se filmen!

Jamen då kör vi en utlottning av The Passage då!

Det verkar finnas ett gäng som ännu inte läst The Passage och är intresserade av ett exemplar, så vi kör på med en utlottning. Redan anmält intresse i kommentarerna till det förra inlägget gäller givetvis, men det går även bra att göra det här, innan klockan 20:00 torsdag kväll, så drar jag två vinnare efter det. Måste dock tillägga att jag inte har möjlighet att skicka till någon som bor utanför Sverige.

Utlottning av The Passage?

Fick en idé när jag läste hos Swedish Zombie att han slängt några böcker, bland annat The Passage av Justin Cronin. Jag har tre exemplar av just den boken hemma i bokhyllan och det är minst två för många med tanke på att jag inte ens gillade den. Den svenska behåller jag då pojkvännen är intresserad av att läsa men de två engelska tar bara upp onödig plats. (Fråga helst inte varför jag köpte så många ex av en bok jag med nöd och näppe läste ut…) Det handlar alltså om en engelsk storpocket med svartvitt omslag och en liten ”vanlig” engelsk pocket. Båda är delvis lästa även om det större exemplaret är i lite bättre form då det aldrig lämnat hemmet och den lilla fick resa fram och tillbaka till jobbet några gånger.

Så, är det någon som är intresserade av en utlottning? Om inte så lägger jag dem bara på jobbets Bokbord eller skänker dem till Myrorna. Min negativa recension hittar ni här.  Men jag var en av få som dissade, de allra flesta älskade den här boken.

Adlibrisbeställning

Firar lön genom att beställa böcker från Adlibris. Jag har tänkt köpa och läsa Felicia försvann sedan jag först hörde talas om den men igår när jag klev in på Pocketshop så var den första upplagan helt slut. Boken om Henrietta Lacks blev jag intresserad av när Hanneles bokparadis skrev om den. Och Amanda Hellberg är ju ett absolut måste då jag gillade båda hennes tidigare böcker.



1    9789185849680    FELDT, FELICIA:FELICIA FÖRS    Inbunden    168 kr

1    9789137137254    HELLBERG, AMANDA:TISTELBLOM    Inbunden    169 kr

1    9789173433662    SKLOOT, REBECCA:DEN ODÖDLIG    Inbunden    179 kr


 Men åh... Kommer mina böcker snart? Det var flera minuter sedan jag beställde.

Bokmärkesnostalgi

När man läser Harry Potter och fången från Azkaban så måste man använda det Harry Potter-bokmärke man köpte i London för tretton år sedan. Visst?

När natten faller, av Michael Cunningham

Peter Harris är fyrtiofyra år, arbetar som framgångsrik gallerist och är gift med Rebecca sedan många år tillbaka. De bor på Manhattan i New York och lever ett på alla sätt ett gott liv. Den enda sorgen är att dottern Beatrice inte riktigt vill ha någon kontakt med dem (eller åtminstone inte med sin pappa) och har hoppat av college för att arbeta i en bar. Eller, det är den enda sorgen de medger högt. Inuti Peter växer en känsla av att han missar något, att det måste finnas mer i livet än det han har framför sig. Så kommer Rebeccas yngre bror Ethan för att bo hos dem. Han är en tjugotreårig narkoman som spenderat de senaste åren på olika platser runtom i världen för att ”hitta sig själv” men inte riktigt lyckats. Peter och Rebeccas smeknamn på honom är Missen, efter Misstaget. Peter irriterar sig på Missen men kan ändå inte låta bli att vara fascinerad och en kyss ställer alla känslor på ända.

Jag älskade Michel Cunninghams bok Timmarna, det långsamma berättandet som slutligen kulminerade i stormande känslor. När natten faller är skriven på samma sätt, ändå fungerar det inte riktigt för mig. Som jag skrev tidigare så är det för mycket konstprat och jag kan för mitt liv inte känna så värst mycket för privilegierade Peter när han tycker synd om sig själv. Allt är så ytligt. Han tänker gnälligt om dotterns tjocka vrister och de fula gula benvärmare hon älskade som barn och håller det emot henne men förstår inte varför hon känner sig oälskad. Karaktärerna i boken pratar om kvällsdrinkar, Prada-kjolar och fula men dyra konstverk som om de betyder något. Jag vill skrika åt dem att skärpa sig för mest av allt så blir jag provocerad av den här boken, provocerad och lite äcklad av Manhattans pösande konstöverklass.

Men visst finns det bra, till och med underbara, bitar i den här boken. När Peter verkligen pratar med sin dotter är en av dem, för även om de egentligen inte löser något så får man fram så mycket om deras relation och vad som gick snett. Sedan älskar jag när han berättar om sin döde bror Matthew, hur han försöker förstå deras gemensamma barndom och speciellt hur de sedan kunde bli så olika men ändå exakt desamma. De första hundrafemtio sidorna läste jag noggrant men sedan började jag skumma stora textstycken: när de är i galleriet, när han levererar konst och när han trasslar in sig i självupptaget navelskåderi. Peter berör mig inte, tråkigt nog.

Paus i YA-läsandet

Tvingade mig själv att ta en paus vad gäller Morganville-böckerna. Har fått så mycket fint i julklapp att det vore synd att låta dessa ligga och Claire finns ju kvar där jag pausat henne. Har nu läst ungefär hälften av Michael Cunninghams När natten faller och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Det är på tok för mycket konstprat för min del. Är inte helt ointresserad men det känns mest som en massa namedroppande och då hänger jag inte med alls. Och allt är så.. ytligt. Beskrivningar av kläder, glasögon och huruvida folk ska färga bort det grå ur håret eller inte. Gillar dock början på boken väldigt mycket:

Misstaget ska komma och stanna ett tag.
   "Gör Missen dig galen?" säger Rebecca.
   "Inte alls", svarar Peter.
   En av de anonyma gamla hästar som drar turistdroskor har blivit påkörd av en bil någonstans uppe på Broadway, vilket har orsakat stopp i trafiken hela vägen ned till Port Authority, och det gör Peter och Rebecca sena.
   "Det kanske är dags att börja kalla honom Ethan", säger Rebecca. "Det är säkert ingen mer än vi som kallar honom Missen."
   Missen står alltså för Misstaget.

Fast jag har problem just med Ethans smeknamn. "Missen" för mig är en katt. Tankevurpan blir enorm bara för att jag lägger betoningen fel.

Mitt så kallade liv

Åh älskade Angela...

Ser om Mitt så kallade liv på dvd och förstår inte hur jag kunde vänta så länge på att göra detta. Claire Danes är verkligen helt fantastisk och det redan som femtonåring, när hon skrattar eller gråter i serien så förvandlas hon till en slags naturkraft. Jag vill anteckna alla bra citat, till en början försökte jag, men har nu förstått att då får jag pausa var femte minut. Det är vackert, roligt, sorgligt och jag tycker exakt lika mycket om det som jag gjorde när jag var tonåring och det gick på teve. Den enda skillnaden är att jag nu inte förstår vad hon ser hos Jordan Catalano. Redan i pilotavsnittet förklarar hon den där känslan av förälskelse och jag ryser: I almost touched his shoulder once. När de minsta obetydliga sakerna betyder mest.

Dagens citat

Inbillar jag mig eller är Morganvilleböckerna roligare på engelska? Fnissade hela vägen in till stan i morse och det är väldigt skickligt att få mig att ens le före klockan tio en vardag.

Eve slammed in through the kitchen door, which hit the wall with a thunderous boom, startling both of them. She clomped across the kitchen floor and leaned on the breakfast table. She wasn't very Goth today; her hair was still matte-black, but it was worn back in a simple ponytail, and the plain knit shirt and black pants didn't have a skull anywhere in view. (...) "Look, I'm not worried about us! We're not the ones Photoshopped into tombstones!" Eve looked at the picture again. "Although yes, better dead than that hairdo... God, was that your prom photo?"

Förresten, var det bara jag som noterade när de bytte från tredje person till första person någonstans i mitten av Döda flickors dans? Bara vid ett tillfälle men tillräckligt förvirrande för att jag skulle läsa stycket ett par gånger.

Midnight Alley & Feast of Fools

Veckans fix av Morganville-vampyrer är kirrad. Självklart kunde jag inte hålla mig utan åkte förbi SF-bokhandeln på vägen hem från jobbet. Sedan tvingade jag persern att ställa upp som fotomodell och hon hämnades genom att få läskiga ögon på bilden.

Döda flickors dans, av Rachel Caine

Det här är del två i serien med Vampyrerna i Morganville.

Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska avslöja om handlingen då allt hänger så tätt ihop, det är lätt att säga för mycket. Men Claires tidigare osäkra existens i Glashuset är nu mer permanent och äventyret bokstavligen rasar vidare. Shanes pappa dyker upp i staden tillsammans med sitt mc-gäng och allt blir om möjligt ännu mer otrevligt än tidigare. Jag är glad att jag hade tvåan hemma för när den första boken slutade mitt i en spännande scen reste jag mig med ett tjut och rusade fram till högen med olästa böcker för att rafsa fram Döda flickors dans och fortsatte läsa praktiskt taget ståendes mitt på vardagsrumsgolvet. Så där får man nästan inte göra! Det finns inte många tillfällen att hämta andan i den här boken, actionscenerna avlöser varandra i en strid ström och kanske, bara kanske, blir det lite för mycket. Det skulle behövas små öar av lugn när man kan lugna ner hjärtat och smälta allt, detta var väldigt bra gjort i första boken men saknas här.

Jag berömde kärleksscenerna redan i den första boken och det blir faktiskt bara bättre och bättre. Håller med Swedish Zombie om att Shane är väldigt mycket mer återhållsam än vad jag trodde var möjligt av en artonårig kille, allt verkligen glöder av kåthet ibland. Men jag gissar att det hänger ihop med det jag skrev om Glashuset, nämligen att de tre artonåringarna får stå för något slags Voice of Reason som faktiskt fungerar då målgruppen för böckerna är i de yngre tonåren. En tretton- eller fjortonåring sväljer nog det bättre än vad jag gör då en artonåring i deras värld är vuxen. Och samtidigt så är hångelscenerna helt perfekta för som jag minns så var man i den åldern som böckerna riktar sig inte alltid helt redo att läsa om detaljerat sex men gärna det som leder fram till det. Stort beröm till författaren som vågar skriva om vilka hormonslavar tonåringar är! Måtte vågen av kyska amerikanska ungdomsböcker vara över.

Någonstans i mitten av boken fick jag en liten lässvacka. Jag tänkte att nyhetens behag gått över men tji fick jag, hade inte mer än tänkt den tanken förrän jag återigen knappt kunde släppa boken. Händelsen som boken har fått sitt namn ifrån är otrolig, som en blandning mellan en collegeskräckrulle och informationsfilm om vad man absolut inte bör göra när man är en sextonåring på fest med äldre killar. Att vampyrerna nu också börjar bli lite mer nyanserade är spännande, det bådar gott. Måste jag börja läsa vuxenböcker nu igen eller får jag rusa iväg till SF-bokhandeln (ett tilltag som aldrig är bra för min plånbok) och köpa fler Morganvilleböcker på engelska redan idag efter jobbet?

Stort tack till Styxx Fantasy för recensionsexemplaret!

Nytt sätt att kommentera

Blev så otroligt glad när jag i helgen såg att Blogger fixat till kommentarerna såsom exempelvis Wordpress har, att man kan ha sammanhängande konversationer. Det har varit en av de saker som fått mig att fundera på att byta till just Wordpress. Tyvärr är det något knas med tidsangivelsen för mina kommentarer på min egen blogg, de verkar få USA-tid. Har kollat upp det och det är inte bara jag som drabbats samt är felanmält, så jag gissar att det bara är att vänta tills de fixar.

Anton Corbijn, Boklördag och Mitt så kallade liv

Förmiddagen var egentligen vikt åt en tur till Fotografiska för att se Anton Corbijns utställning Inwards and Onwards men det blir av olika anledningar tyvärr inte av. Är så där löjligt imponerad av den här fotografen och regissören att jag nästan hoppat jämfota varje gång jag passerat den massiva reklamkampanjen i tunnelbanan. Det får bli i veckan eller nästa helg. Istället trängs jag om utrymmet i soffan med katterna och läser DN's Boklördag (som har en recension av Stephen Kings 11/22/63) samt funderar på att starta första skivan av Mitt så kallade liv som damp ner i brevlådan igår. Har velat länge och är rädd att den inte ska vara så bra som jag minns den från tonåren. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det.

Uppdaterat: Här är DN's recension av Stephen King. 

Glashuset, av Rachel Caine

Claire är sexton år (Jag är sexton och ett halvt, och jag tänker inte ge upp. Det har jag aldrig gjort.) när hon kommer till Morganville, Texas för att gå på college. Då hon är yngre än de andra som går första året blir hon placerad i vad som anses det säkraste elevhemmet på området, ett med bara tjejer. Men väldigt snart blir det uppenbart att det förmodligen är den farligaste platsen hon kan befinna sig på. Efter att ha fått ordentligt med stryk av Monica, den tjej som med järnhand styr skolområdet, flyr Claire till ett boende utanför campus. I Glashuset bor Michael, Eve och Shane och de ger Claire en plats där hon kan känna sig trygg. Men väl där får hon även lära sig att staden inte är så sömnig som hon först trodde utan full med vampyrer som brukar befolkningen efter lust och behov. Och vad är det för mystiskt med rumskamraten Michael som bara dyker upp på nätterna men verkar försvinna om dagen? Claire försöker sköta skolarbetet men det blir snart märkbart att hon inte bara retat upp Monica utan även mörkare krafter i staden.

Som jag skrev tidigare så tror jag att jag läste den här boken vid e x a k t rätt tillfälle, har en känsla av att det skulle ha kunnat bli jättefel om jag känt mig det minsta bitter. Men nu bara älskar jag. Älskar! Claire är allt det som de flesta tonåringar brukar vara, inklusive alla motstridiga känslor och attribut. Hon tillåts vara både stark och svag på samma gång men framförallt så har hon en egen inre röst som hon lyssnar på oavsett vad andra (föräldrar, kompisar, killar, lärare) säger till henne. Ibland går det givetvis käpprätt åt skogen men hon tillåts utvecklas utan att styras av andra och då står jag ut med att hon ibland är en skopa irriterande. Det behövs fler enerverande tjejer i litteraturen. Jag är även väldigt förtjust i själva staden Morganville. En stekhet stad i öknen där till och med somliga av husen har sin egen karaktär, men som är en plats som bär på en fruktansvärd hemlighet. Glashuset är en ganska våldsam bok men våldet har alltid konsekvenser som inte glöms bort efter ett par sidor. Och så gillar jag väldigt mycket att personerna har känslor, även sexuella sådana, som beskrivs och gestaltas utan vidhörande moralpanik. Det är inte vampyrerna som står för det romantiska och även det är ett plus i kanten för mig, blodsugarna förblir otäcka.

Glashuset riktar sig till (yngre) tonåringar och med det i åtanke så retar jag mig inte så jättemycket på att de tre ”äldre” karaktärerna faktiskt inte är mer än arton år någon av dem. Ur min urgamla synvinkel så är även de nästan fortfarande barn och hur sjuttsingen kan de bo själva i ett stort hus? Men om man är tretton, fjorton så ter sig artonåringar väldigt vuxna och mogna och för att killarna ska kunna vara intressanta ur en romantisk synvinkel så får de inte vara för gamla för Claire, så jag får nog bara svälja det. Fast det var nog det enda som skavde lite. Nu slänger jag mig genast på nummer två i den här serien, Döda flickors dans, och gläds åt att det finns hela elva stycken totalt. Gillar jag även tvåan så gissar jag att jag kommer börja köpa resterande på engelska. Orka vänta på översättning.

Har inte hittat någon som gillat så mycket som jag gjorde men här är några andra som har läst: Fiktiviteter, Swedish Zombie, En Bokcirkel För Alla, Eli läser och skriver.

Buffy säsong sex

Spoilervarning!

(Jag vet Miriam...)

Den olyckliga kärlekens säsong. Det skiter sig för i stort sett alla kärlekspar och Giles reser tillbaka till England. För andra gången på kort tid så dör en karaktär i serien vilket alltid gör mig lika förtvivlad för jag älskar Tara, till och med lite mer än jag älskar Willow.

• Trion. Fantastiska, underbara trion. Om det inte vore för att en av dem tar livet av Tara så skulle jag nästan heja lite på dem ibland. När Andrew spraymålar Dödsstjärnan på sidan av deras skåpbil som ska vara inkognito så tjuter jag av skratt. Varje gång killarna är i bild så vimlar det av nördiga referenser.
• Avsnittet Normal Again när Buffy tror att hon är tokig, att hon egentligen befinner sig på ett mentalsjukhus där hon under de sex senaste åren fantiserat ihop Sunnydale, vampyrer och sin egen hjälteroll. Joss Whedon passar på att själv peka ut seriens svagheter. Kul och läskigt.
• Buffy-fans brukar ta upp Once More With Feeling när man pratar om säsong sex men jag tycker faktiskt bättre om avsnittet precis efter, Tabula Rasa. Willow vill få Tara att glömma ett gräl men lyckas istället radera minnet på hela gänget vilket leder till roliga förvecklingar.
• Dawn slår nya rekord i att vara irriterande. Det är inte att hon är irrationell utan att jag inte förstår varför som är grejen. Hon är inte trovärdig.
• Spike. Åh, Spike... Buffy behandlar honom väldigt illa, sämre än han förtjänar trots att han inte har någon själ. Jag har alltid varit svag för Angel i de första säsongerna men det finns ingen av Buffys pojkvänner som jag hejar på så mycket som Spike. Och han är inte ens en riktig pojkvän. Förmodligen gör jag det just för att han är så outhärdligt olyckligt kär och för att hans kärlek är omöjlig. Samtidigt ser man här en enorm skillnad på de första säsongerna när allt var väldigt kyskt och på de två, tre sista när Buffy och Spike ger uttrycket rough sex en helt ny betydelse.

En säsong kvar... Kommer du börja titta på Doctor Who snart Fiktiviteter?

Vampyrer och trånande tonårsflicka

Den här veckan verkar det bli enbart YA, jag läser The Hunger Games hemma innan jag ska sova och pendelbok är Glashuset av Rachel Caine. Tror det är tur att jag var på helt rätt humör för den sistnämnda för om jag inte var beredd på trånande tonårsflicka och bleka vampyrer så skulle detta kunna gå åt pipsvängen. Men just nu till och med längtade jag efter det ovanstående så Claire är sådär perfekt vanilla (i väntan på de hjältedåd som jag gissar kommer) och de söta pojkarna är otroligt söta.

Hon hade aldrig hört livemusik förut, inte på plats, inte så här. Han var… wow. Han var underbar.

Precis vad jag behöver efter tre böcker om seriemördare och sorg.

Team Gale*

Spoilervarning!

När jag läste Hungerspel-trilogin första gången så hejade jag tveklöst på Gale när det gällde vem som skulle få Katniss hjärta. Peeta var aldrig riktigt ett val. Nu när jag läser om första boken så är jag noga med att plocka upp de hintar som finns där, hintar om vad som komma skall, för att inte missa något. Kanske önskade och hoppades jag "fel" förra gången? Men nej, halvvägs in så är jag fortfarande tveklöst på Gales sida. Fast jag vet hur det går.

*Ber om ursäkt för Twilight-parafrasen.

Blue Nights, av Joan Didion

Jag börjar med att citera Helena på Dark Places: ” Så var det åter dags att konstatera hur det man har att säga om en bok – åtminstone rent kvantitativt – ofta står i direkt motsats till hur mycket man levde sig in i boken.” Hon skrev det just om den här boken och jag kan inte annat än hålla med. Blue Nights innefattar allt i livet, från födelse till död, samt mycket av det som kan inträffa däremellan och det endast på hundraåttioåtta sidor. Didions första bok om sorg, The Year of Magical Thinking, som handlade om hennes man Johns död läste jag med hjärtat i halsgropen. Sedan gav jag den till mamma och inte med det vanliga läs om du vill utan uppmaningen: LÄS! Det var strax efter att min pappa hade gått bort och både mamma och jag liksom frossade i hennes beskrivningar av sorg. Äntligen någon som beskrev hur galen man kan känna sig, hur bokstavligen tokig i huvudet man ibland tror att man är, och som inte kom med hurtiga råd eller snusförnuftiga ordspråk.

  Nu har Didion gjort det igen, skrivit förståeligt och igenkännande om en av livets svåraste stunder. Inte långt efter makens död gick även dottern Quintana bort efter en tids sjukdom. Hon blev trettionio år. I Blue Nights skriver Didion om familjens liv tillsammans under fyrtio år, från adoptionen till de sista självande sekunderna på intensivvården. Språket är otroligt, sådär in-under-huden-outhärdligt-vackert. Hon upprepar hela tiden ord och meningar, man vaggas in i budskapet och ibland förstår man inte fullt ut förrän på det tredje varvet. Men då slår det ner i en, exploderar.

Depths and shallows, quicksilver changes.

She was already a person. I could never afford to see that.

Givetvis är det inte bara enbart sorg, det finns även glädje i boken och vid ett tillfälle skrattar jag högt. Men mest handlar det om den där lågintensiva malande förlamningen som slår till. När hon berättar om de minnessaker som hon till en början såg till att samla på sig för att hjälpa henne komma ihåg men som senare mest blev en börda, så nickar jag igenkännande. Med ett hus fullt av dessa föremål så kan man sällan välja när man vill minnas, man blir alltid överfallen av foton, kläder och parfymer. Memories are what you no longer want to remember.

Didion har anklagats för att vara lite kall inför dotterns död, någon man inte känner medkänsla för. Jag tycker helt tvärtom. Blue Nights är utelämnande och kristallklar och helt, helt… fantastisk. Ja, ni ser, jag har svårt att få ner alla mina tankar om den här boken i ett litet blogginlägg. Men det är en bok jag varmt rekommenderar.

Mörk jord, av Belinda Bauer

Tolvårige Steven bor tillsammans med sin mamma, mormor och lillebror bredvid Exmoorheden i England. Hans liv är ganska eländigt. Mamma Lettie är själv en produkt av försummelse i barndomen och har svårt att se sina söner men när hon väl gör det så är det lillebror Davey hon favoriserar. Stevens mormor spenderar dagarna med att stå i fönstret och spana ut mot gatan och heden och där hon har stått sedan hennes son Billy försvann för snart tjugo år sedan. Billy blev förmodligen våldtagen och mördad av seriemördaren Arnold Avery som nu sitter inne för ett antal barnmord, men Billys kropp har aldrig hittats och Steven spenderar sin fritid med att gräva sig igenom Exmoorheden bit för bit. Bara han kan hitta sin försvunne morbrors kvarlevor så är han säker på att hans familj kan helas, bli mer som alla andra. En dag kommer han på att han ska skriva till Arnold Avery och be honom om hjälp att hitta Billys kropp och där börjar en högst obehaglig katt-och-råtta-lek.

Det var länge sedan jag stötte på en karaktär i en bok som det var så synd om. Men det blir aldrig enbart en uppräkning av elände, inte heller blir det för mycket så att historien kommer i skymundan. Englands underklass är riktigt bra beskriven. De vuxna kring Steven är nästan alla så arga och elaka. Det gör ont att läsa om hur han blir behandlad av de som borde skydda och älska honom mest, ännu mer känns det i hjärtat när en av de tillfälliga ”farbröderna” som mamma tar hem verkar vara den som får stå för någon slags temporär stabilitet och tröst. Han är även mobbad i skolan och många av barnen är fruktansvärt illvilliga, inte ens när en lärare avbryter en misshandel av Steven så förändras något, till och med hon ser med vämjelse bort från den ensamme pojken med mögelluktande kläder.

Jag blir riktigt förbannad över seriemördaren Arnold Averys totala brist på respekt inför andra individers kroppar, själar, vilja och liv. Blir vansinnig på människor som inte förstår att de bara inte kan ta det de vill ha, om det så är en plånbok som sticker upp ur en väska eller någons kropp. Och när han vänder sitt intresse mot Steven så kokar det inom mig, flera gånger var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och lugna ner mig innan jag kunde läsa vidare. Mörk jord är en historia om vad som händer med de som blir kvarlämnade, hur ett försvinnande kan påverka flera generationer av en familj. Jag vet inte om jag vill kalla det för en deckare eller kriminalhistoria (läser aldrig sådana så jag är osäker på kriterierna) men en sak är säker: det är en riktigt bra bok.

Buffy säsong fem

Spolervarning!

Har praktiskt taget lagt ner vanlig teve om kvällarna, det finns ju ingenting att se! Lagar middag och slår mig ner i soffan för ett, två eller fem avsnitt av Buffy istället. Börjar redan få lite panik över att säsongerna börjar ta slut men ska ge mig på Doctor Who igen så fort Fiktiviteter gör det.

• Tyckte jag bättre om Dawn? Nja. Kanske lite bättre än de tidigare gånger jag sett Buffy men hon är fortfarande en enormt enerverande och självupptagen tonåring som jag nästan vill ska råka illa ut. De första avsnitten i säsongen när Dawn bara släpps ner mitt i handlingen är dock helt fantastiska. Riktigt snyggt gjort.
• Vadan denna ovilja att visa Willow och Taras attraktion för varandra? De får knappt pussas i bild medan de heterosexuellas kärleksyttringar visas genom nakna kroppar och stönanden i sängen. Visserligen under täcke och inte ens en bröstvårta i sikte, hey det är ju amerikanskt, men där finns en hel annan uppsättning med uttryckssätt.
• Spike får under den här säsongen en helt annan karaktär, mer levande (höhö) och mycket mer utmejslad än tidigare. Om man inte gjort det tidigare så smälter man nu totalt inför den fulblonderade Billy Idol-vampyren.
• Det fantastiska avsnittet när Joyce dör, The Body. Inte för att hon dör, utan för att det är så oerhört starkt gestaltat. Ett ovanligt avsnitt där tystnaden får råda långa stunder. Som alltid blir jag mest berörd av Anya som försöker förstå men som bara irriterar och sårar med sina frågor om sådant man egentligen inte frågar. Ingenting blir tillrättalagt såsom det ofta blir i amerikanska serier, sorgen får vara öppen och rå. Inga goda råd eller aktiviteter hjälper, allt är hemskt men tillåts vara det. Det bästa är de där otroliga återblickarna och blixtsnabba fantasierna om hur det kunde ha gått. Det där ”magiska tänkandet” som bland annat Joan Didion har skrivit så bra om. Om jag bara gjort si eller så, vad hade hänt då? Hade jag kunnat göra det ogjort?
  
  
  Buffy: Everybody wants to help. I don’t even know if I’m here.
  
  
  The Body har alltid varit ett jobbigt avsnitt och numera ger jag mig tillåtelse att hoppa över det om det känns för tungt. Men hittills så har det faktiskt inte varit något problem, tvärtom. Som så ofta är tanken på det värre än själva grejen.
• Säsongens Big Bad är inte en av mina favoriter i kategorin. Glory är mest enerverande och trots att hon ska föreställa en fallen gud med otrolig styrka så blir jag bara trött när hon ska vara med i bild. Men hennes minions gillar jag! Fula, konstiga namn och så roligt underdåniga att jag blir lycklig.
• Säsongsfinalen är ändå storslagen. Trots Glory. Förstår inte hur jag överlevde till säsong sex när jag tvingades se detta ett avsnitt i veckan på teve och inte kunde plocka upp DVD-boxen och bara fortsätta.

Unboxing with cats

(Eller hur det går när katterna mitt under fotograferingen börjar slåss om vem som egentligen ska få tugga på bokpåsen som Maratonmarschen av Stephen King kom i.)

Slår ett slag för Bokbörsen. Varje gång jag fått lust att utöka min Stephen King-samling så finns det jag söker i något av de nätanslutna antikvariaten. Och så känns det lite som att rädda en lämnad och övergiven bok till ett bättre hem. Nåja, nästan hur som helst.

Smygläsning

Som barn spenderade jag många timmar med att smygläsa när mina föräldrar trodde att jag somnat. Det krävdes ingen ficklampa under täcket utan det gällde bara att vara riktigt, riktigt tyst och inte bläddra för våldsamt. Många gånger hittade de mig på morgonen med lampan tänd och en mer eller mindre tillknycklad bok någonstans i sängen. Helst skulle man då också läsa Vi Fem-böcker när de var ute på hemliga uppdrag. Den kick jag fick då är svår att få till idag som vuxen. Det enda som tar mig i närheten är när jag har två, tre böcker på gång (och gärna uppsatta här på bloggen under ”Just nu läser jag”) och tar upp ännu en, bara för att. Som nu. Jag borde ha läst ut The Dead av Charlie Higson för länge sedan, zombieutbrottet i London har lämnat en grupp barn ensamma och jag måste erkänna att jag har lite dåligt samvete för att även jag, om än tillfälligt, har övergivit dem mitt i fasorna. Julklappsboken Mörk jord av Belinda Bauer har jag läst hälften av och är min pendelbok. Men ändå väljer jag att ta upp Harry Potter och fången från Azkaban när jag ska gå och lägga mig. För det känns lite busigt, nästan som när jag var liten och egentligen skulle ha sovit. När sedan Harry själv läser sina Hogwartsläxor i smyg på natten hos familjen Dursley så känns det som att jag har en allierad och myser lite extra bland täcke och katter. För det är det närmaste jag idag kommer smygläsning. Och så för att HP är ett sådant oerhört fint äventyr givetvis.

Följeslagarna

Följeslagarna är tillbaka! Gå in på sidan och njut.

(Bilden är lånad från foljeslagarna.com)

Följeslagarnas underbara motto är: Att leverera information till svenska Stephen King-läsare.

Leif GW Persson och kommentarerna

Jag tänker inte ens försöka rangordna förra årets bästa böcker, får lite ont i magen bara vid tanken på att försöka. Därför tänker jag istället skriva lite om det mest besökta inlägget jag skrev 2011.

Den åttonde september publicerade jag en recension av Leif GW Perssons bok Gustavs grabb. Föga anade jag att det skulle bli det mest klickade inlägget hittills. I skrivande stund har Gustavs grabb, av Leif GW Persson 770 (för mig) otroliga sidvyer. På andra plats men långt ifrån att konkurrera kommer Tjärven, av John Ajvide Lindqvist med sina 109 sidvyer. Jag vet ju vad detta beror på. För i boken nämner GW Persson en lärare han hade, en lärare vars namn han (av hänsyn?) gjort om något. Och precis som jag gjorde när jag var klar med boken, likaså gör många andra: de söker på nätet för att se om någon annan knäckt gåtan. Så tack vare två kommentarer till mitt inlägg (tack Spiring och Anonym!) så hamnar många som googlar på gåtan om Linnea Sillkvist på min blogg och fortfarande toppar Gustavs grabb veckostatistiken hos mig säkert nittiofem procent av alla veckor sedan dess. När jag startade den här bokbloggen så hade jag aldrig anat att ett inlägg om Leif GW Persson skulle bli det mest lästa. Det är kul hur det kan gå.