Glashuset, av Rachel Caine

Claire är sexton år (Jag är sexton och ett halvt, och jag tänker inte ge upp. Det har jag aldrig gjort.) när hon kommer till Morganville, Texas för att gå på college. Då hon är yngre än de andra som går första året blir hon placerad i vad som anses det säkraste elevhemmet på området, ett med bara tjejer. Men väldigt snart blir det uppenbart att det förmodligen är den farligaste platsen hon kan befinna sig på. Efter att ha fått ordentligt med stryk av Monica, den tjej som med järnhand styr skolområdet, flyr Claire till ett boende utanför campus. I Glashuset bor Michael, Eve och Shane och de ger Claire en plats där hon kan känna sig trygg. Men väl där får hon även lära sig att staden inte är så sömnig som hon först trodde utan full med vampyrer som brukar befolkningen efter lust och behov. Och vad är det för mystiskt med rumskamraten Michael som bara dyker upp på nätterna men verkar försvinna om dagen? Claire försöker sköta skolarbetet men det blir snart märkbart att hon inte bara retat upp Monica utan även mörkare krafter i staden.

Som jag skrev tidigare så tror jag att jag läste den här boken vid e x a k t rätt tillfälle, har en känsla av att det skulle ha kunnat bli jättefel om jag känt mig det minsta bitter. Men nu bara älskar jag. Älskar! Claire är allt det som de flesta tonåringar brukar vara, inklusive alla motstridiga känslor och attribut. Hon tillåts vara både stark och svag på samma gång men framförallt så har hon en egen inre röst som hon lyssnar på oavsett vad andra (föräldrar, kompisar, killar, lärare) säger till henne. Ibland går det givetvis käpprätt åt skogen men hon tillåts utvecklas utan att styras av andra och då står jag ut med att hon ibland är en skopa irriterande. Det behövs fler enerverande tjejer i litteraturen. Jag är även väldigt förtjust i själva staden Morganville. En stekhet stad i öknen där till och med somliga av husen har sin egen karaktär, men som är en plats som bär på en fruktansvärd hemlighet. Glashuset är en ganska våldsam bok men våldet har alltid konsekvenser som inte glöms bort efter ett par sidor. Och så gillar jag väldigt mycket att personerna har känslor, även sexuella sådana, som beskrivs och gestaltas utan vidhörande moralpanik. Det är inte vampyrerna som står för det romantiska och även det är ett plus i kanten för mig, blodsugarna förblir otäcka.

Glashuset riktar sig till (yngre) tonåringar och med det i åtanke så retar jag mig inte så jättemycket på att de tre ”äldre” karaktärerna faktiskt inte är mer än arton år någon av dem. Ur min urgamla synvinkel så är även de nästan fortfarande barn och hur sjuttsingen kan de bo själva i ett stort hus? Men om man är tretton, fjorton så ter sig artonåringar väldigt vuxna och mogna och för att killarna ska kunna vara intressanta ur en romantisk synvinkel så får de inte vara för gamla för Claire, så jag får nog bara svälja det. Fast det var nog det enda som skavde lite. Nu slänger jag mig genast på nummer två i den här serien, Döda flickors dans, och gläds åt att det finns hela elva stycken totalt. Gillar jag även tvåan så gissar jag att jag kommer börja köpa resterande på engelska. Orka vänta på översättning.

Har inte hittat någon som gillat så mycket som jag gjorde men här är några andra som har läst: Fiktiviteter, Swedish Zombie, En Bokcirkel För Alla, Eli läser och skriver.