Smygläsning

Som barn spenderade jag många timmar med att smygläsa när mina föräldrar trodde att jag somnat. Det krävdes ingen ficklampa under täcket utan det gällde bara att vara riktigt, riktigt tyst och inte bläddra för våldsamt. Många gånger hittade de mig på morgonen med lampan tänd och en mer eller mindre tillknycklad bok någonstans i sängen. Helst skulle man då också läsa Vi Fem-böcker när de var ute på hemliga uppdrag. Den kick jag fick då är svår att få till idag som vuxen. Det enda som tar mig i närheten är när jag har två, tre böcker på gång (och gärna uppsatta här på bloggen under ”Just nu läser jag”) och tar upp ännu en, bara för att. Som nu. Jag borde ha läst ut The Dead av Charlie Higson för länge sedan, zombieutbrottet i London har lämnat en grupp barn ensamma och jag måste erkänna att jag har lite dåligt samvete för att även jag, om än tillfälligt, har övergivit dem mitt i fasorna. Julklappsboken Mörk jord av Belinda Bauer har jag läst hälften av och är min pendelbok. Men ändå väljer jag att ta upp Harry Potter och fången från Azkaban när jag ska gå och lägga mig. För det känns lite busigt, nästan som när jag var liten och egentligen skulle ha sovit. När sedan Harry själv läser sina Hogwartsläxor i smyg på natten hos familjen Dursley så känns det som att jag har en allierad och myser lite extra bland täcke och katter. För det är det närmaste jag idag kommer smygläsning. Och så för att HP är ett sådant oerhört fint äventyr givetvis.