Ni älskar dem inte, av Belinda Bauer

Kommer helt säkert avslöja viktiga händelser ur de tidigare böckerna i serien: Mörk jord och Skuggsida, så därför utfärdar jag Spoilervarning för de personer som inte läst dem.

Vi är tillbaka på Exmoorheden i England där polisen Jonas Holly fortfarande är sjukskriven efter fruns död, som i dvala hasar han fram i huset i Schipcott. Men så börjar barn försvinna, de kidnappas ur bilar och kvar lämnas lappar där den enda förklaringen är "Ni älskar dem inte". Samtidigt blir Jonas friskförklarad av sin psykolog och sätts genast i arbete med att försöka hitta de försvunna barnen, tillsammans med kriminalinspektör Reynolds och polisinspektör Rice kämpar han för att lösa gåtan. Vi får även åter stifta bekantskap med Steven Lamb som är den enda som inte tycker synd om Jonas Holly, tvärtom misstänker han honom för ett av de värsta brotten.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag fullkomligt älskade Bauers debut Mörk jord. Den hade en närvaro som få böcker jag läst tidigare och det faktum att den kallades för deckare gav mig hopp om att jag kanske skulle kunna läsa sådana utan att få kliande utslag på armbågarna. Men. Sedan kom Skuggsida och där blev jag rejält besviken, nu liknade det mer de pusseldeckare jag alltid haft så svårt för. Och så den tredje delen då. Mja. Helt klart bättre än tvåan men ändå inte min grej. Tror jag helt enkelt måste acceptera att jag inte är gjord för myspysiga brittiska mordmysterier där man glatt ska följa ledtrådarna från sida till sida. Jag blir till och med lite knäpp av det hela, irriterad och otålig. Det här är långt ifrån en dålig bok och vad jag förstått från andra recensioner så är det många som älskar den. Den är bara inte för mig och härmed slutar jag läsa Belinda Bauer!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Skuggsida, av Belinda Bauer

Jag ska nog börja med att säga att jag älskade Belinda Bauers första bok, Mörk jord. Den marknadsfördes som deckare men väldigt många läsare annonserade att den inte alls var en traditionell sådan så jag gav den ett försök och tur var väl det. När nu Bauers andra bok, Skuggsida, kom ut var jag naturligtvis väldigt nyfiken och sugen på att läsa så snart som möjligt. Även Skuggsida utspelar sig i den lilla byn Shipcott intill Exmoorheden men den här gången är landsortspolisen Jonas Holly huvudperson. Han kämpar för att hålla näsan över ytan efter föräldrarnas plötsliga död och för att samtidigt kunna hantera frun Lucys dödliga sjukdom när mordet på en rörelsehindrad äldre dam vrider allt ytterligare några varv åt det svårare. Dessutom verkar mördaren hysa ett speciellt agg till Jonas själv och snart hittar han en anklagande handskriven lapp på sin polisbil. Och det är bara början på eländet.

Jag hade väldigt svårt att komma in i den här boken, det var nog en goda tvåhundra sidor när jag först kände att läsandet fick ett driv och syfte. Ingenstans är den dåligt skriven men det är för många karaktärer att följa, det blir lite för hattigt. Det tog även lång tid innan jag kände någon som helst sympati för personerna, inte ens den MS-sjuka Lucy kröp innanför huden förrän mot slutet. De sista femtio sidorna var ruskigt spännande men jag förstår om man aldrig kommer dit, om man skulle ge upp långt innan dess. Slutet vete fåglarna om jag accepterade… Mitt största problem med boken var nog ändå att jag inte kände igen mig från Mörk jord. Jag vet att det inte är så bra att jämföra med tidigare verk, men när historien verkligen utspelar sig på samma pyttelilla fläck på jorden så är det praktiskt taget oundvikligt. I Mörk jord så kunde jag känna hedens fukt och mörker, det fattiga Storbritannien låg som ett klister mot huden och allt var hjärteknipande hemskt och fint. Att de här två böckerna beskriver samma by går över mitt huvud. Jag läser det, men jag känner det inte.

Skuggsida är mer deckare än Mörk jord, kanske är även det ett problem för mig. Har attans svårt för sådana. Men gillar du en traditionell kriminalhistoria så är det här förmodligen boken för dig! För Bauer är en riktigt, riktigt bra författare, jag hoppas bara att nästa bok blir lite mer åt Mörk jord-hållet.

Det går trögt med Skuggsida

Det känns som att jag står och stampar på samma ställe hela tiden även om jag ser att sidnumren faktiskt går uppåt. Och det händer ju ändå saker i boken, det är inte sömnigt på det sättet, men ändå drar jag mig för att öppna Skuggsida och "tjuvläser" Revolt om kvällarna. Igen. Har lite svårt att uppbåda någon medkänsla med människorna i Schipcott, även om så många av dem verkligen förtjänar sympati. Inte ens de mindre goda som man får tycka illa om känner jag något inför och jag försöker lista ut om det är jag eller om det är boken.

Fast det nog inte bara Skuggsidas fel, jag har faktiskt inte läst så mycket alls de senaste dagarna, har återigen fallit i lunken sova-åka pendeltåg-jobba-äta-sova. Den lilla vakna tiden som finns över har gått till att halvsova på soffan framför 2½ Men samtidigt som jag försökt ge katterna lite uppmärksamhet.

Mucy?

Har tyvärr inte alls hunnit läsa ut Skuggsida av Belinda Bauer som har recensionsdag idag. Har faktiskt bara kommit till sidan trettiofem men till helgen har jag tänkt bädda ner mig i soffan med te och läsa så länge jag orkar. Det har varit en galen vecka på jobbet och jag har en envis förkylning så två dagar av soffa, böcker, film och filt känns som en bra idé.

Har som sagt inte hunnit så långt i Skuggsida men har redan hittat en handfull korrfel. Väldigt trist när de stavat det allra första ordet i boken fel. Mucy, när det borde vara Lucy. Och bristen på korrekturläsning verkar tyvärr hålla i sig.

Unboxing with cat

Efter två helt galna och långa arbetsdagar när jag kämpat ensam på min avdelning eftersom min kollega är sjuk så behövde jag den belöning som väntade mig när jag kom hem idag. Två krispigt nya böcker! Skuggsida av Belinda Bauer och Skalpelldansen av Jenny Milewski. Stort tack Modernista och Telegram Förlag! Jag gillade Bauers första bok, Mörk Jord, väldigt mycket så jag har goda förhoppningar om Skuggsida. Och hur spännande låter det inte med en svensk skräckroman?

Fick givetvis hjälp att packa upp paketen av en perser som inte kunde sitta still utan därför blev lite suddig.

Mörk jord, av Belinda Bauer

Tolvårige Steven bor tillsammans med sin mamma, mormor och lillebror bredvid Exmoorheden i England. Hans liv är ganska eländigt. Mamma Lettie är själv en produkt av försummelse i barndomen och har svårt att se sina söner men när hon väl gör det så är det lillebror Davey hon favoriserar. Stevens mormor spenderar dagarna med att stå i fönstret och spana ut mot gatan och heden och där hon har stått sedan hennes son Billy försvann för snart tjugo år sedan. Billy blev förmodligen våldtagen och mördad av seriemördaren Arnold Avery som nu sitter inne för ett antal barnmord, men Billys kropp har aldrig hittats och Steven spenderar sin fritid med att gräva sig igenom Exmoorheden bit för bit. Bara han kan hitta sin försvunne morbrors kvarlevor så är han säker på att hans familj kan helas, bli mer som alla andra. En dag kommer han på att han ska skriva till Arnold Avery och be honom om hjälp att hitta Billys kropp och där börjar en högst obehaglig katt-och-råtta-lek.

Det var länge sedan jag stötte på en karaktär i en bok som det var så synd om. Men det blir aldrig enbart en uppräkning av elände, inte heller blir det för mycket så att historien kommer i skymundan. Englands underklass är riktigt bra beskriven. De vuxna kring Steven är nästan alla så arga och elaka. Det gör ont att läsa om hur han blir behandlad av de som borde skydda och älska honom mest, ännu mer känns det i hjärtat när en av de tillfälliga ”farbröderna” som mamma tar hem verkar vara den som får stå för någon slags temporär stabilitet och tröst. Han är även mobbad i skolan och många av barnen är fruktansvärt illvilliga, inte ens när en lärare avbryter en misshandel av Steven så förändras något, till och med hon ser med vämjelse bort från den ensamme pojken med mögelluktande kläder.

Jag blir riktigt förbannad över seriemördaren Arnold Averys totala brist på respekt inför andra individers kroppar, själar, vilja och liv. Blir vansinnig på människor som inte förstår att de bara inte kan ta det de vill ha, om det så är en plånbok som sticker upp ur en väska eller någons kropp. Och när han vänder sitt intresse mot Steven så kokar det inom mig, flera gånger var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och lugna ner mig innan jag kunde läsa vidare. Mörk jord är en historia om vad som händer med de som blir kvarlämnade, hur ett försvinnande kan påverka flera generationer av en familj. Jag vet inte om jag vill kalla det för en deckare eller kriminalhistoria (läser aldrig sådana så jag är osäker på kriterierna) men en sak är säker: det är en riktigt bra bok.

Smygläsning

Som barn spenderade jag många timmar med att smygläsa när mina föräldrar trodde att jag somnat. Det krävdes ingen ficklampa under täcket utan det gällde bara att vara riktigt, riktigt tyst och inte bläddra för våldsamt. Många gånger hittade de mig på morgonen med lampan tänd och en mer eller mindre tillknycklad bok någonstans i sängen. Helst skulle man då också läsa Vi Fem-böcker när de var ute på hemliga uppdrag. Den kick jag fick då är svår att få till idag som vuxen. Det enda som tar mig i närheten är när jag har två, tre böcker på gång (och gärna uppsatta här på bloggen under ”Just nu läser jag”) och tar upp ännu en, bara för att. Som nu. Jag borde ha läst ut The Dead av Charlie Higson för länge sedan, zombieutbrottet i London har lämnat en grupp barn ensamma och jag måste erkänna att jag har lite dåligt samvete för att även jag, om än tillfälligt, har övergivit dem mitt i fasorna. Julklappsboken Mörk jord av Belinda Bauer har jag läst hälften av och är min pendelbok. Men ändå väljer jag att ta upp Harry Potter och fången från Azkaban när jag ska gå och lägga mig. För det känns lite busigt, nästan som när jag var liten och egentligen skulle ha sovit. När sedan Harry själv läser sina Hogwartsläxor i smyg på natten hos familjen Dursley så känns det som att jag har en allierad och myser lite extra bland täcke och katter. För det är det närmaste jag idag kommer smygläsning. Och så för att HP är ett sådant oerhört fint äventyr givetvis.