Författaren Jonas Lermans böcker om den sadistiske seriemördaren Carl Cederfeldt är bland de mest populära i landet och han behöver varken lida brist på pengar, beundrare eller tid i media. Visst har han lite svårt att förklara det extrema våldet som förekommer i hans litteratur men kom igen, det är ju bara på låtsas. Eller hur? Men en dag börjar det bli svårt för Jonas att hålla isär verklighet och fantasi och han tvingas ta reda på mer om sig själv, sin familj och romankaraktär.
Det här är en riktigt bra historia med ett nervkittlande slut och allt är fint skrivet. Ändå gör det sig inte riktigt för mig, det är som att något saknas men jag kan inte sätta fingret på exakt vad. Kanske är det att människorna inte känns så angelägna eller ens riktiga. Jag bryr mig för lite om Jonas för att bli upprörd när hans verklighet börjar rasa samman. Jag tycker heller inte illa om honom, men han är mig lite likgiltig. Boken för en intressant diskussion om ondska och mörker, att det inte är något som tillförts utan istället består av något som saknas, ett tomrum. Jag gillar även resonemanget kring skräcklitteratur och seriemördare i allmänhet. Varför vi gillar att läsa böcker och se filmer om något som vi aldrig skulle närma oss i verkligheten.
Det är väldigt troligt att mitt omdöme blev lidande av att jag praktiskt taget precis lagt ifrån mig Jurtjyrkogården, en bok som jag var väldigt trollbunden och tagen av, när jag började läsa Skalpelldansen. Det var svårt att lämna Ludlow, Maine och Skalpelldansen blev nog lidande i jämförelsen.
Stort tack till Telegram Förlag för recensionsexemplaret!
