Tolvårige Steven bor tillsammans med sin mamma, mormor och lillebror bredvid Exmoorheden i England. Hans liv är ganska eländigt. Mamma Lettie är själv en produkt av försummelse i barndomen och har svårt att se sina söner men när hon väl gör det så är det lillebror Davey hon favoriserar. Stevens mormor spenderar dagarna med att stå i fönstret och spana ut mot gatan och heden och där hon har stått sedan hennes son Billy försvann för snart tjugo år sedan. Billy blev förmodligen våldtagen och mördad av seriemördaren Arnold Avery som nu sitter inne för ett antal barnmord, men Billys kropp har aldrig hittats och Steven spenderar sin fritid med att gräva sig igenom Exmoorheden bit för bit. Bara han kan hitta sin försvunne morbrors kvarlevor så är han säker på att hans familj kan helas, bli mer som alla andra. En dag kommer han på att han ska skriva till Arnold Avery och be honom om hjälp att hitta Billys kropp och där börjar en högst obehaglig katt-och-råtta-lek.
Det var länge sedan jag stötte på en karaktär i en bok som det var så synd om. Men det blir aldrig enbart en uppräkning av elände, inte heller blir det för mycket så att historien kommer i skymundan. Englands underklass är riktigt bra beskriven. De vuxna kring Steven är nästan alla så arga och elaka. Det gör ont att läsa om hur han blir behandlad av de som borde skydda och älska honom mest, ännu mer känns det i hjärtat när en av de tillfälliga ”farbröderna” som mamma tar hem verkar vara den som får stå för någon slags temporär stabilitet och tröst. Han är även mobbad i skolan och många av barnen är fruktansvärt illvilliga, inte ens när en lärare avbryter en misshandel av Steven så förändras något, till och med hon ser med vämjelse bort från den ensamme pojken med mögelluktande kläder.
Jag blir riktigt förbannad över seriemördaren Arnold Averys totala brist på respekt inför andra individers kroppar, själar, vilja och liv. Blir vansinnig på människor som inte förstår att de bara inte kan ta det de vill ha, om det så är en plånbok som sticker upp ur en väska eller någons kropp. Och när han vänder sitt intresse mot Steven så kokar det inom mig, flera gånger var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och lugna ner mig innan jag kunde läsa vidare. Mörk jord är en historia om vad som händer med de som blir kvarlämnade, hur ett försvinnande kan påverka flera generationer av en familj. Jag vet inte om jag vill kalla det för en deckare eller kriminalhistoria (läser aldrig sådana så jag är osäker på kriterierna) men en sak är säker: det är en riktigt bra bok.
