Peter Harris är fyrtiofyra år, arbetar som framgångsrik gallerist och är gift med Rebecca sedan många år tillbaka. De bor på Manhattan i New York och lever ett på alla sätt ett gott liv. Den enda sorgen är att dottern Beatrice inte riktigt vill ha någon kontakt med dem (eller åtminstone inte med sin pappa) och har hoppat av college för att arbeta i en bar. Eller, det är den enda sorgen de medger högt. Inuti Peter växer en känsla av att han missar något, att det måste finnas mer i livet än det han har framför sig. Så kommer Rebeccas yngre bror Ethan för att bo hos dem. Han är en tjugotreårig narkoman som spenderat de senaste åren på olika platser runtom i världen för att ”hitta sig själv” men inte riktigt lyckats. Peter och Rebeccas smeknamn på honom är Missen, efter Misstaget. Peter irriterar sig på Missen men kan ändå inte låta bli att vara fascinerad och en kyss ställer alla känslor på ända.
Jag älskade Michel Cunninghams bok Timmarna, det långsamma berättandet som slutligen kulminerade i stormande känslor. När natten faller är skriven på samma sätt, ändå fungerar det inte riktigt för mig. Som jag skrev tidigare så är det för mycket konstprat och jag kan för mitt liv inte känna så värst mycket för privilegierade Peter när han tycker synd om sig själv. Allt är så ytligt. Han tänker gnälligt om dotterns tjocka vrister och de fula gula benvärmare hon älskade som barn och håller det emot henne men förstår inte varför hon känner sig oälskad. Karaktärerna i boken pratar om kvällsdrinkar, Prada-kjolar och fula men dyra konstverk som om de betyder något. Jag vill skrika åt dem att skärpa sig för mest av allt så blir jag provocerad av den här boken, provocerad och lite äcklad av Manhattans pösande konstöverklass.
Men visst finns det bra, till och med underbara, bitar i den här boken. När Peter verkligen pratar med sin dotter är en av dem, för även om de egentligen inte löser något så får man fram så mycket om deras relation och vad som gick snett. Sedan älskar jag när han berättar om sin döde bror Matthew, hur han försöker förstå deras gemensamma barndom och speciellt hur de sedan kunde bli så olika men ändå exakt desamma. De första hundrafemtio sidorna läste jag noggrant men sedan började jag skumma stora textstycken: när de är i galleriet, när han levererar konst och när han trasslar in sig i självupptaget navelskåderi. Peter berör mig inte, tråkigt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar