Midnight Alley, av Rachel Caine

Viss spoilervarning om man inte läst de två tidigare böckerna i serien.

Claires äventyr bland vampyrerna i Morganville rasslar vidare i oförminskad fart. Hon har nu skaffat sig beskydd från Amelie, den äldsta och starkaste vampyren i staden och med det så följer skyldigheter som blir allt svårare att dölja för Eve, Shane och Michael. Att Michael dessutom nu är en av vampyrerna gör inte saker lättare. En mördare (utan vassa hörntänder) dödar oskyldiga människor och dumpar kropparna utanför Glashuset vilket givetvis drar till sig ovälkommen uppmärksamhet från polisen och Eves bror Jason har precis kommit ut ifrån fängelset. Är mördaren och Jason samma person? Nu är det inte längre bara farligt att vara ute efter mörkrets inbrott utan på dygnets alla timmar.

Jag är, som jag sagt så många gånger tidigare, riktigt förtjust i de här böckerna. Det var länge sedan jag kände sådan läsglädje och mycket är det nog rätt bok i exakt rätt tid, jag är i behov av tonårsromantik och lagom läskiga övernaturligheter just nu. Visst finns det brister, som den där ständiga uppräkningen av kläder och smink som tråkar ut mig något så fruktansvärt men nog betyder mer för de yngre läsarna. En annan sak är att alla är så vackra och söta och varje gång en ny ung man presenteras så får man genomlida en beskrivning av hans varma ögon, breda axlar, spelande muskler och roade leende. Nog! Nåd! Fast tack och lov slipper vi allt vad skuldkänslor heter från Claires sida, hon lägger ingen vikt vid vad hon tänker om andra än sin pojkvän. För jag tycker att Claire är en i huvudsak stark karaktär som lyssnar mestadels till sitt eget huvud och jobbar sig igenom problemen på ett självständigt sätt. Detta även om hon gör många, många dumma saker, men kom igen, hur skulle det bli några äventyr om hon satt hemma och läste läxorna? Och jag skrattar så väldigt mycket mer i den här tredje boken men om det beror på att den helt enkelt är roligare eller om det är en översättningsgrej, det vet jag inte.

Men. Och här kommer nu ett ganska stor ”men” för jag har stått ut med det mesta vad gäller mossiga könsroller fram tills nu just för att böckerna som helhet har gett mig så många andra, bra saker. I en scen på en fest så börjar Shane slåss med ett gäng andra killar, mest bara för att han vill och kan, lite Boys Will Be Boys (med en vag ursäkt som handlar om att rädda flickornas heder). Claire vill först hindra honom men Eve stoppar henne:

Claire hated it. She hated seeing Shane get hit, and she didn’t much like the way his eyes lit up when he was knee-deep in conflict, either. Stupid to be upset by it, she guessed, considering this was part of why she was so attracted to Shane in the first place – the way he would unhesitatingly throw himself into things, especially when it came to protecting others. Eve was practically reading her mind.”Let him be who he is,” she said. “I know it’s hard, because in general, guys are clueless, and you just want to fix it, but just – let him be. You don’t want him trying to change you, right?”

Vänta här nu… Shane slåss för att det är vem han är och killar är i allmänhet clueless och Claire får inte tycka illa om det för hon vill väl inte försöka förändra honom mot hans vilja? Det var den största smörja jag läst på länge. Och Claire bara finner sig! Vill han slåss så får han väl göra det, men hon måste väl ändå få uttrycka sina känslor om saken? Det här är inte vad jag skulle vilja sätta i händerna på en redan osäker tonårstjej som kanske har en våldsbenägen pojkvän. Jag står som sagt ut med mycket i helhetens namn men här nådde även jag en gräns och fick lägga ifrån mig boken ett tag för att jag blev så fruktansvärt arg. Dyker det upp mer sådant här dravel så är jag tveksam till att fortsätta läsa serien, vilket skaver en del i hjärtat då jag kommer sakna Claire och Morganville men den förolämpning (mot båda könen) som den här festscenen faktiskt är fick mig att dra öronen åt mig. Jag hoppas att det visar sig vara en tillfällig miss som inte kommer upprepas, för i övrigt så tycker jag väldigt, väldigt mycket om Morganvilleböckerna. Och bok tre slutade givetvis med en cliffhanger som hette duga…