Blue Nights, av Joan Didion

Jag börjar med att citera Helena på Dark Places: ” Så var det åter dags att konstatera hur det man har att säga om en bok – åtminstone rent kvantitativt – ofta står i direkt motsats till hur mycket man levde sig in i boken.” Hon skrev det just om den här boken och jag kan inte annat än hålla med. Blue Nights innefattar allt i livet, från födelse till död, samt mycket av det som kan inträffa däremellan och det endast på hundraåttioåtta sidor. Didions första bok om sorg, The Year of Magical Thinking, som handlade om hennes man Johns död läste jag med hjärtat i halsgropen. Sedan gav jag den till mamma och inte med det vanliga läs om du vill utan uppmaningen: LÄS! Det var strax efter att min pappa hade gått bort och både mamma och jag liksom frossade i hennes beskrivningar av sorg. Äntligen någon som beskrev hur galen man kan känna sig, hur bokstavligen tokig i huvudet man ibland tror att man är, och som inte kom med hurtiga råd eller snusförnuftiga ordspråk.

  Nu har Didion gjort det igen, skrivit förståeligt och igenkännande om en av livets svåraste stunder. Inte långt efter makens död gick även dottern Quintana bort efter en tids sjukdom. Hon blev trettionio år. I Blue Nights skriver Didion om familjens liv tillsammans under fyrtio år, från adoptionen till de sista självande sekunderna på intensivvården. Språket är otroligt, sådär in-under-huden-outhärdligt-vackert. Hon upprepar hela tiden ord och meningar, man vaggas in i budskapet och ibland förstår man inte fullt ut förrän på det tredje varvet. Men då slår det ner i en, exploderar.

Depths and shallows, quicksilver changes.

She was already a person. I could never afford to see that.

Givetvis är det inte bara enbart sorg, det finns även glädje i boken och vid ett tillfälle skrattar jag högt. Men mest handlar det om den där lågintensiva malande förlamningen som slår till. När hon berättar om de minnessaker som hon till en början såg till att samla på sig för att hjälpa henne komma ihåg men som senare mest blev en börda, så nickar jag igenkännande. Med ett hus fullt av dessa föremål så kan man sällan välja när man vill minnas, man blir alltid överfallen av foton, kläder och parfymer. Memories are what you no longer want to remember.

Didion har anklagats för att vara lite kall inför dotterns död, någon man inte känner medkänsla för. Jag tycker helt tvärtom. Blue Nights är utelämnande och kristallklar och helt, helt… fantastisk. Ja, ni ser, jag har svårt att få ner alla mina tankar om den här boken i ett litet blogginlägg. Men det är en bok jag varmt rekommenderar.

Angående DN:s recension av Joan Didion

Blev lite upprörd redan efter några få rader när jag läste DN:s recension av Joan Didions Blue Nights i morse. Vadan detta behov av att först definiera författaren som just kvinna innan man går vidare med syftet med artikeln, nämligen bedömningen av hennes senaste bok? Varför förväntas kvinnor ursäkta sin saklighet, här kallad kyla, och varför i hela friden förväntas kvinnor ständigt förklara sin (eventuella) brist på femininet? Kan vi inte vara både kvinnliga och analytiska? Varför förväntas vi ständigt brista ut i okontrollerad fulgråt så fort det handlar om sorg eller andra otäcka saker? Är det inte möjligt att som kvinna först bryta ihop och sedan skriva en saklig bok om det? Framförallt: varför måste det slösas bort en fjärdedel av en recension på att konstatera att Didion inte är som andra kvinnor, lite mindre kvinnlig, lite hårdare?

Didion är saklig, nykter, närmast kylig i sin beskrivning av sorgens ritualer. Det är svårt att tycka riktigt mycket om henne. (.......)

Att detta autonoma drag hos kvinnor ofta anses som oattraktivt och skrämmande är irrelevant för dem.

Bara för att Didion inte skrivit en bok där hon gråter sida upp och sida ner så måste det definieras och pekas ut? Gör det henne mindre värd som kvinna? Jag säger inte att man inte får skriva sådana böcker, för så reagerar många (kvinnor och män) på sorg. Men det är inte en sådan berättelse Didion har skrivit här. Artikelförfattarens sätt att hålla upp Didions påstådda hårdhet emot henne som ett bevis på hennes brist på kvinnlighet, känns inte rätt. Kan hon inte bara få vara en författare som skrivit om sorgen efter en älskad dotter?

Uppdatering: här finns artikeln på nätet.