Anton Corbijn, Boklördag och Mitt så kallade liv

Förmiddagen var egentligen vikt åt en tur till Fotografiska för att se Anton Corbijns utställning Inwards and Onwards men det blir av olika anledningar tyvärr inte av. Är så där löjligt imponerad av den här fotografen och regissören att jag nästan hoppat jämfota varje gång jag passerat den massiva reklamkampanjen i tunnelbanan. Det får bli i veckan eller nästa helg. Istället trängs jag om utrymmet i soffan med katterna och läser DN's Boklördag (som har en recension av Stephen Kings 11/22/63) samt funderar på att starta första skivan av Mitt så kallade liv som damp ner i brevlådan igår. Har velat länge och är rädd att den inte ska vara så bra som jag minns den från tonåren. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det.

Uppdaterat: Här är DN's recension av Stephen King. 

11/22/63, av Stephen King

 

Don’t mess with Texas.

Det här är stort. Stort på det där sättet som innefattar allt men som gör att man har svårt att peka ut enskilda detaljer och när man ska förklara varför. Kommer jag undan med att säga: Because I say so? Nej, trodde väl inte det heller. 

Historien är lång och invecklad men i stora drag: Jake Epping är högstadielärare i Lisbon Falls, Maine, och han lever ensam efter att frun träffat en ny man hos Anonyma Alkoholister. En dag berättar den lokale hamburgerrestaurangägaren Al att det i hans förrådsutrymme finns en portal till 1958. Al har själv rest fram och tillbaka i tiden ett flertal gånger med olika mål, senast för att se om han på något sätt kunde förhindra mordet på John F Kennedy men då han blivit svårt sjuk i lungcancer så nådde han inte riktigt ända fram. Nu ber han Jake att åka till 1958 för att leva till 1963 och då befinna sig i Dallas, Texas för att stoppa Lee Harvey Oswald. 

Börjar med det lilla negativa som jag känner angående den här boken. Som det har diskuterats på flera håll tidigare så har King en kvinnosyn som jag kan bli väldigt besviken på. Eller, kvinnosynen kanske inte är hans (jag vet att jag famlar efter halmstrån här men låt mig bara, snälla), fast den dyker osvikligt upp i de flesta av hans böcker. Jag har väldigt svårt för den där romantiska beskrivningen av Den Stora Manliga Sexualiteten som en del författare om och om igen upprepar. Jag trodde faktiskt att King hade kommit ifrån det lite, ålderns rätt och allt det där, för jag minns inget sådant i exempelvis Duma Key men det kan vara mitt minne som spelar mig ett spratt. Bara för att man skriver en bok som utspelar sig på femtiotalet så måste man inte omfamna alla de saker som försiggick då. Extra besviken blir jag då han lyckas utmärkt med att skildra den tidens rasism samt antisemitism samtidigt som han skickligt motbevisar alla sådana tankegångar. Men kvinnosynen blir kvar på femtiotalets nivå trots att Jake är en man från tvåtusentalet. Trist.

Jag har andats, ätit och sovit 11/22/63 den senaste tiden. Att öppna boken har varit som att själv kliva in i femtiotalets USA, sidorna har sugit in mig och inte spottat ut mig förrän nio stationer senare längs med pendeltågslinjen. Jag har bokstavligen tappat tid när jag läst. På kvällarna har ett tjugotal sidor varit målsättningen innan sovdags och jag har lagt mig tillrätta, blinkat – och så har det varit tre timmar (och långt mer än tjugo sidor) senare. King är roligare än någonsin, ofta skrattar jag högt åt finurliga formuleringar eller situationer. Men samtidigt är han även mer rörande och våldsam än tidigare. Jag är inte helt med i alla svängar vad gäller tidsresorna men äh, jag väljer att bara svälja allt då historien är alltför fantastisk för att förstöras av sådana detaljer. Jag älskar hur det förflutna inte vill förändras, hur själva Tiden lägger krokben för Jake när han försöker ändra på skeenden. The passed does not want to be changed. Att få kliva in bredvid alla händelser kring Kennedymordet är en hisnande känsla. För det blir levande på ett sätt som jag knappt trodde var möjligt med alla syner och dofter. När Jake vid ett tillfälle var fruktansvärt magsjuk så fick jag själv ont i magen och blev illamående, för ett ögonblick helt övertygad om att även jag var på väg att bli dålig. Tills jag lyfte blicken ovanför boken och insåg att jag enbart levt mig in i historien. Det var länge sedan (barndomen?) som jag var med om något liknande. Det är mer än möjligt att jag är partisk när det gäller Stephen King, att jag tycker detta är bättre än vad det egentligen är. Men har du gillat det han skrivit tidigare så tror jag inte att du blir besviken på 11/22/63, då kan jag bara varmt rekommendera. 

Läs även gärna Helenas mer utförliga recension.

Born in '58

Nästan febrigt läser jag 11/22/63. Tidiga morgnar och sena kvällar på pendeltåget, alltid är det novembermörkt där utanför fönstret. Och alltid hör jag Bruce Dickinsons Born in '58 i huvudet.

Born in a mining town in '58
When black and white TV was up to date and men were still around
Who fought for freedom, stood their ground and died

Justice and liberty, you can buy, but you don't get free
In a world of steel and glass, we bury our past

Bruce Dickinson – Born In '58

Du och jag Jake, du och jag

En helg som innefattade en jour-rörmokare vid midnatt på lördagen gjorde att det tyvärr inte blev så mycket läsning, mest bläddrande i nya VI Läser. Och inte blev det bättre när jag kom till jobbet (en timma sent, tack SL) och insåg att alla våra system ligger nere. Att åka hem tidigt i eftermiddag för att krypa ner i soffan med en bok och en kopp te känns nu mycket avlägset. Men en mening från 11/22/63 fortsätter att återkomma till mig:

I'm one of those people who doesn't really know what he thinks until he writes it down (...)

Huvudpersonen Jake Epping försöker förklara hur han fungerar och jag nästan flög ur sängen i går kväll för att hitta penna och papper för att skriva ner det. För så fungerar, uppenbarligen, jag också.

King och tidsparadoxerna

Det gäller att hålla tungan i rätt mun när man skriver om tidsresor. Har kommit ca hundra sidor in i 11/22/63 och har ibland svårt att hänga med i alla turer fram och tillbaka, hur krångligt måste det då inte ha varit att skriva det? Försöker hitta svaga punkter men är förmodligen inte smart nog (eller så läser jag bara för sent om kvällarna).

Tänker hur som helst på avsnittet i Big Bang Theory där Leonard irriterar sig på Sheldon angående den replika av tidsmaskinen från just filmen The Time Machine som de köpt.

Sheldon: Why'd you set it for the day before yesterday?
Leonard: Because I want to go back and keep myself from getting a time machine.
Sheldon: You can't. If you were to prevent yourself from buying it in the past, you would not have it available in the present – travel back and stop yourself from buying it, ergo you would still have it. This is a classic rookie time travel mistake.
Leonard: Can I go back and prevent you from explaining that to me?
Sheldon: Same paradox—if you were to travel back in time and, say, knock me unconscious, you would not then have the conversation that irritated you, motivating you to go back and knock me unconscious.
Leonard: What if I knocked you unconscious right now?