Ur varselklotet, av Simon Stålenhag

Att läsa Simon Stålenhags bok är som att resa i tiden. Man förs tillbaka till ett åttiotal som aldrig existerat, ett åttiotal med robotar och dinosaurier. Ändå känns allt som på riktigt, efter bara några få sidor är jag helt inne i historien och tror på det. Maskinerna går runt i landskapet, ligger kraschade och oanvändbara på fält. Barnen går på upptäcktsfärd. Människorna lever med Slingan, partikelacceleratorn, och dess biverkningar omkring sig. Det är mörkt, otäckt och fruktansvärt vackert, jag förstår verkligen att Stålenhags bilder och bok har gjort succé. Detta är som en dröm för oss sjuttiotalister, en chans att bli nostalgiska över en barndom där vi känner igen oss men med inslag av sci-fi och fantastik. En bok att läsa, eller bara bläddra i, om och om igen.

Julklappsböcker

Det var en lång väntan på julledighet men nu är den äntligen här. Hela fem dagar känns otroligt lyxigt och jag hoppas få mycket tid att läsa de böcker jag fick i julklapp. Min familj tyckte att jag bara önskat mig ledsamma böcker och kanske har de rätt. Men jag ser mycket fram emot att få öppna dessa, speciellt årets nobelpristagare. 

Hoppas ni alla har en fantastisk jul.

Gästrecension! Akrobaten, av Jenny Forsberg

Idag har jag äran att publicera en recension som min gode vän Karsten Östlund har skrivit. Tack för att du läste och tog dig tid att recensera.

Täby, nutid. Dysfunktionell familj. Riktigt dysfunktionell. Romanen börjar i och för sig med en öm kärleksförklaring, men sen går det utför. Planet är mer än sluttande så att säga. Modern, självspäkande bantare som försöker få familjen att fungera. Fadern en genuin fifflare; en modern Vanheden fast genuint ond. En tonårsdotter i gymnasieålder rejält på glid med alkohol, droger och självskadebeteende. Sen kryddar vi anrättningen med en mobbad fjortonårig son och låter det hela huvudsakligen utspela sig i gymnastikklubbsmiljö.

Problemet är att - trots ett påtagligt händelsedrivet och effektivt språk - själva karaktärsbeskrivningarna drunknar i lättköpta klichéer. Fadern är för ond, dottern för utagerande och modern för slätstruken. När själva intrigen sedan ska knytas ihop känns det som det saknas femtio sidor; den spänning och den anknytning till karaktärerna som ändå infunnit sig går upp i rök alldeles för lättvindigt. Det som ändå fungerar i Jenny Forsbergs debutroman är ungdomsskildringarna. När sonen och dottern hamnar i fokus lever berättelsen upp och ut på ett helt annat sätt och det går att leva sig in i och faktiskt bry sig om personerna det handlar om. Kanske borde berättelsen renodlats mer, det är många linor som aldrig löps ända ut.

Med detta sagt finns det ändå något som gör att sidorna vänds, inte alltid nöjt men heller inte motvilligt. Så, visa oss mer. Jag tror det kan bli intressant.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius

På en tjejmiddag för någon vecka fick jag med mig Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. Det är en bok som jag varit intresserad av väldigt länge. Niklas Orrenius från Sydsvenskan skrev de krönikor och artiklar som utgör boken innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen men de är lika läsvärda nu. Han resonerar om media och politiker gjort rätt när de försökt tiga ihjäl partiet. Och är det ens möjligt? Hur tar man diskussionen med människor som säger att de tror på alla människors lika värde men sedan säger och gör sådant som visar på motsatsen.

Ju längre jag kom i läsningen av den här boken, desto mer rädd blev jag. De saker som Sverigedemokraternas partimedlemmar har sagt (och kommit undan) med är ofta så fruktansvärda att jag inte ens skulle ha kunnat hitta på dem. Det handlar om muslimer, om araber, om moskéer. Det handlar om att återfå ett "förlorat Sverige", om hembyggd och nationalkänsla. Samtidigt så förstår jag hur partiet lockar människor som känner sig svikna av samhället, även om det långt ifrån alltid handlar om så lätta svar. Jag tycker att Orrenius förenklar många saker. Han anklagar bland annat journalister för att inte vara objektiva och delvis håller jag med, media måste behandla alla politiska partier på samma sätt. Att inte göra det är att skjuta sig själv i foten. Men hur ska de egentligen göra? Och hur ska vi andra som inte röstade på SD ta diskussionen? Det skulle jag mer än något annat vilja veta.

Maze Runner - I vansinnets öken, av James Dashner

Spoilervarning om du inte läst den första boken i serien, Maze Runner - I dödens labyrint

När Thomas och de andra ungdomarna i slutet av den första boken äntligen tog sig ur stenlabyrinten och trodde att allt skulle bli normalt igen så kom nästa chock: testerna och prövningarna var inte alls över. Tvärtom verkar de just ha börjat. För världen har gått under, klimatförändringar och en zombieliknande sjukdom har drivit de överlevande till extrema åtgärder. De som just tagit sig ut från labyrinten har nu två veckor på sig att ta sig genom en sönderbränd öken med obeskrivliga fasor som väntar dem.

Det här var mycket bättre än den första boken! Det är grymt, våldsamt och fantastiskt obehagligt. Hungerspelen kan slänga sig i väggen vad gäller utstuderade tortyrmetoder för unga människor. Det är fartfyllt och nonstop spänning, tror inte man får en endaste lugn stund på de dryga trehundrafemtio sidor som utgör boken. Man kan aldrig vara säker på vem man kan lita på, vad som är sanningen. Det är irriterande att man hela tiden nosar på varför Thomas och de andra utsätts för alla hemskheter men ständigt skjuter svaren framför sig. Irriterande och anledningen till varför man ändå läser vidare. Möjligtvis kan det bli på gränsen till för hemskt då och då, riktigt illamåendeframkallande, men ändå sväljer jag allt med hull och hår. Vi får början till en möjlig kärlekstriangel, som jag i vanliga fall avskyr som pesten, men här ändå accepterar. Jag vet inte om det är så att jag mer och mer vänjer mig vid James Dashners sätt att skriva eller om han snabbt blir en bättre och bättre författare, men jag hoppas och tror på det senare.

Stort tack till Bokförlaget Semic för recensionsexemplaret!

Not That Kind of Girl, av Lena Dunham

Lena Dunhams självbiografiska bok har lockat mig länge, jag har klämt och känt på den varje gång jag passerat Pocketshop de senaste gångerna. Skaparen bakom tv-serien Girls berättar om sin uppväxt och sitt liv under rubrikerna Kärlek & sex, Kropp, Vänskap, Jobb och Det stora hela. Många gånger är det ganska exakt som Girls med sina pinsamma situationer och tragikomiska händelser. Ibland, men inte på det sätt som jag förväntat mig, så är det roligt. Skrattet liksom fastnar i halsen. Historierna om hur hon provat sig fram med sin sexualitet är fantastiska, jag hoppas verkligen att många unga kvinnor läser detta och får aha-upplevelser. Allt det där vi gör bara för att, det vi gör för att vi tror att vi borde och viktigast av allt: det vi börjar och sluta göra för ingen annan än vår egen skull.

Det är något för spretigt för mig, bokens kategorier hänger inte ihop utan flyter in i varandra och på samma sätt flyttas man fram och tillbaka i tiden. Mot slutet skumläser jag en hel del. Men de bra partierna är inte bara bra utan väldigt bra. Och Dunhams föräldrar är mina absoluta favoriter, alla historier om dem slukar jag utan att missa ett enda ord.

Nidstången, av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

Bröderna Alrik och Viggo bor hos en fosterfamilj i Mariefred då deras mamma är alkoholiserad och inte kan ta hand om dem. Extraföräldrarna Laylah och Anders är toppen men killarna kan ändå inte låta bli att tvivla på att allt ska bli bra. I skolan finns ett killgäng som gärna bråkar och som om det inte vore nog med det så har konstiga saker börjat hända i den lilla staden. Onda krafter har vaknat och försöker ta över det hemliga, magiska biblioteket som vaktas av Estrid och Magnar. Det verkar som om Alrik och Viggo är väntade och utvalda att hjälpa till i försvaret av biblioteket men hur ska två pojkar kunna slåss mot mörkrets makter?

Det här var helt fantastiskt bra! Jag hade inga förväntningar på att bli skrämd på riktigt men det hände lite otippat i den här boken för barn. Pojkarna Alrik och Viggo är fint beskrivna och speciellt gillar jag det där rastlösa som finns i barn, hur allt måste ske nu eller inte alls. Men även det där när somligt bara händer, utan att man riktigt vet hur det gick till. Som när saker som inte tillhör dig plötsligt kan hamna i din ficka. Sidorna med illustrationer är mörka och underbara, jag gillar verkligen uppdelningen mellan text och bild. Kanske är det aningens för läskigt för de yngsta i målgruppen (9 - 12 år) eller så är det bara jag som blivit vuxen och mesig. Helt lysande är det helt klart.

Nytt i brevlådan

Kom hem till två böcker på hallmattan och en lapp om en tredje precis bredvid. En härlig syn när man är så trött att man knappt orkar laga middag. Den ena var Lewismannen av Peter May. Tydligen en fortsättning på romanen Svarthuset, en bok som jag påbörjade men av någon anledning aldrig avslutade. Det var inte för att den var dålig, för det var den absolut inte, utan förmodligen för att det inte var rätt tillfälle för mig att läsa den. Den andra boken jag fick idag var Akrobaten av Jenny Forsberg. Jag blev nyfiken i fredags när jag fick ett mejl om den och var ute på AW med en kompis, han övertygade mig att beställa den och här är den nu. Det är mycket möjligt att det kommer bli en gästrecension av honom senare när vi båda läst boken!

Riv alla tempel, av Henrik Bromander

Pojken Johan är knubbig och blir mobbad i skolan och då barn kan vara det jävligaste som finns är snart är hans liv ett rent helvete med utstuderade tortyrmetoder som vardag. Men när han blir äldre inser han att han kan göra något åt sin kropp och börjar träna. Tränandet blir till kroppsbyggande och som ung vuxen använder han allt högre doser anabola steroider samtidigt som han blir inblandad i smuggelaffärer och försöker dölja sitt missbruk för omgivningen. Vägen mot undergången är utstakad.

Som jag har kämpat med den här boken. Till en början kände jag sympati för huvudpersonen Johan, man vill att han ska må bättre, bli behandlad bättre. Men ju äldre han blir, desto sämre tycker man om honom. Inte för att jag har krav på att de romaner jag läser måste ha älskvärda karaktärer, somliga av mina favoritböcker har faktiskt personer som jag nästan älskar att hata, utan för att jag inte riktigt bryr mig om hur det går för Johan. Historien är dessutom berättad på ett sätt som gör det svårt för mig att engagera mig. Det blir mer ett uppräknande av händelser än berättande. Och så tar han anabola. Och så onanerar han. Och så provoceras han av "tunnisar". Och så tar han anabola. I all oändlighet.

Och vinnaren av Röd som blod är....

...Elin Helmersson!

Stort grattis! Maila mig vilken adress du vill ha den skickad till så gör jag det i början av nästa vecka. Stort tack till alla som var med och tävlade.

Astronauten som inte fick landa, av Bea Uusma

De flesta av oss känner till namnen Buzz Aldrin och Neil Armstrong men vad var det nu den tredje astronauten hette? Han som fick stanna kvar på Apollo 11 och aldrig sätta sina fötter på månens yta. Det är en TP-fråga man åkt dit på några gånger men från och med nu så kommer jag minnas hans namn. Michael Collins. Bea Uusmas första bok har kommit ut i en omarbetad version och är tänkt att passa barn i åldersgruppen 6 - 9 år. Den är späckad med typen av detaljer och fascinerande fakta som åtminstone två åttaåringar jag känner är väldigt förtjusta i. Som att de tre männen sammanlagt har med sig 9,1 kg checklistor i månlandaren. Och att man i rymden blir tre till fem centimeter längre eftersom ryggraden sträcks ut i tyngdlöshet. Det växlar mellan faktarutor, berättande och Michael Collins egna nedskrivna tankar. Precis som i Expeditionen - en kärlekshistoria så är det ganska hypnotiserande och beroendeframkallande. Åtminstone för en rymdälskande nörd som jag. Nu ska jag bara testa boken på de där två åttaåringarna också. Jag hoppas och tror att de kommer att gilla den, de med.

"De åker längre och längre bort från jorden. På några ställen är rymdkapselns vägg inte tjockare än 3½ centimeter. På andra sidan väggen börjar rymden."

Tävling! Vinn Röd som blod

Vill du vinna ett exemplar av Salla Simukkas bok Röd som blod? Allt du behöver göra för att vara med i min tävling är att skicka ett mail till beroendeavbocker@gmail.com och svara på frågan:

• Vad betyder Lumikki på finska?

Rätt svar ger en lott och om du dessutom gör reklam för min tävling på din blogg eller annat ställe så har du en till. Jag vill att du har en svensk adress som jag kan skicka vinsten till. Sista tidpunkt för anmälan är fredag kväll kl 21:00 så drar jag en vinnare (medelst perser, som vanligt) på lördag förmiddag.

HÄR kan du läsa min recension av boken.

Ses vi på Comic Con?

Jag vet att jag inte är någon bra bloggare just nu, mitt nya jobb suger all must ur mig och jag är glad om jag orkar läsa ett par sidor på pendeln på vägen hem om kvällarna. Men på lördag så kommer jag befinna mig på Comic Con Gamex i Kista! Ses vi där?

Ännu en efterlängtad tvåa

Eftersom jag älskade Rick Yanceys första bok, Den femte vågen, så blev jag riktigt glad när fortsättningen, Det oändliga havet, kom i brevlådan i fredags. Hoppas jag får tid och ork att läsa den mycket snart.

Sov nu, Vesta-Linnéa! av Tove Appelgren och Salla Savolainen

Det är mycket nu. Jag orkar i stort sett inte läsa mer än några få sidor på pendeltåget varje dag så att få barnböcker i McDonalds Happy Meal visade sig vara fantastiskt. Det räckte utmärkt med en bilderbok för att få läsa och avsluta åtminstone något, om än med få sidor. 

Jag hade inte läst något annat om Vesta-Linnéa så hon var en ny bekantskap. I just den här boken har hon problem med att sova hela natten i sin egen säng och drömmer gärna mardrömmar. Men mamma är höggravid, trött och försöker instruera sin dotter att inte störa, för mamma är ingen bra mamma om hon blir väckt hela tiden. Tillsammans får de försöka hitta en lösning som passar dem båda. Bilderna är fantastiska, det är ett myller av detaljer i vilka man hittar nya saker varje gång man tittar på dem. Själva berättelsen är också väldigt fin. I slutet när jag tycker att det nästan gränsar till att bli lite väl förnumstigt så blir jag istället rörd, och det rejält dessutom. En mysig högläsningsberättelse som jag rekommenderar.

En våningssäng med rutschkana skulle jag också vilja ha!

Superhjältar, mansroller och älskade Gotham

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med: Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra

Allt jag gör på min laptop övervakas av Hulken. Plåster-Hulken, men ändock Hulken.

Men vi börjar med det negativa. För det är det här med den oövervinnerliga mansrollen som stör mig med superhjältar. Hur vi matas med dessa stora, starka män i häftiga masker, rustningar och förklädnader som om och om igen räddar alltifrån kattungar till hela världen från undergång. Och som det påpekats många gånger förut: de få kvinnor som finns har ofta en biroll och då som den snygga tjejen iklädd praktiskt taget enbart baddräkt, stövlar och symboler. Det är helt enkelt inte rättvist. Min första tanke när de här tjejerna dyker upp på film är alltid: Jisses, vad hon måste frysa. Vad är det för idé om hur en "riktig" man och kvinna ska vara som fött dessa schabloner? Jag tänker på det när jag ser filmerna med min pojkvän och hans två söner, som snart är nio år, och vad det kan tänkas göra med deras unga sinnen. För de älskar sina superhjältar och diskuterar gärna vem som skulle vinna mellan Wolverine och Iron Man, vem som egentligen är starkast och berättar hur de navigerat dessa karaktärer genom olika tv-spel. Självklart vet de att allt detta är på låtsas, att det är hittepå med folk som kan flyga, hoppa mellan byggnader och straffa skurkar på löpande band, men det skapas ändå en slags värld inom dem där värderingar och världsbilder blir cementerade.

Så till det positiva. För samtidigt älskar jag superhjältar, speciellt när det är mörkt och fult. När Gotham City är en regntyngd svart storstad som bara väntar på att Batman ska komma och ställa allt till rätta. Det enkla i den dramaturgin är att man vet att allt kommer att ordna sig till det bästa och frossandet i det fattiga och ensamma som föregår är en del i en förväntan. Man kan tillåta sig själv att nästan njuta av eländet då man vet hur bra det kommer att bli. För ja, det är en enkel världsbild i många av de filmer som finns tillgängliga. De goda är goda och de onda är oerhört onda. En ny serie som jag verkligen kan rekommendera är serien Gotham som just nu börjat visas på CMore, förhoppningsvis kommer den snart till någon "vanlig" kanal. Den har det där välkända mörkret men ändå med en viss nyansering vad gäller ont och gott, rätt och fel. Den visar på gråzonerna, hur lätt man kan halka över gränsen. Jag har än så länge enbart sett tre avsnitt men jag tror det har potential att bli riktigt bra.

Sedan avslutningsvis, ett lättsamt superhjälte-test jag hittade på nätet. Man svarar på en massa frågor som: Tycker du om att bära mantel? och Är ditt största mål att bekämpa ondska? Resultatet var lite kul, jag är (bland annat):

71% Stålmannen
70% Batman
50% Hellboy
0% Fantomen

Vad blir du? 

Fortsättningen på Egenmäktigt förfarande

Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.

Lena Anderssons fortsättning på Egenmäktigt förfarande heter Utan personligt ansvar och ska läsas så fort jag bara kan lägga vantarna på den. Jag tyckte mycket om första boken om Ester trots (eller tack vare?) att den var så tungläst och jag behövde skämskudde till och från. Efter avslutad läsning har jag tänkt mycket på den, hur den grävde sig in i mitt huvud och stannade kvar där.

Superhjältesöndag hos Fiktiviteter

Du är väl med på Superhjältesöndag hos Fiktiviteter i helgen? Annars får du se till att kika in och läsa alla intressanta inlägg. Jag har ännu inte bestämt mig exakt vad jag ska skriva om men det blir nog inte några större problem. Ämnet är så stort att det finns tusentals vinklar och synsätt, om något så blir utmaningen att begränsa sig till en slags problematik, så nu gäller det bara att välja rätt.

Sökes: trollbindande litteratur

Det går lite trögt med läsningen, ärligt talat så tas det mesta av min tid upp av tv-serier på Netflix. Har snart tagit mig igenom en reprisomgång av två säsonger av Dead Like Me och tillsammans med pojkvännen ser jag om Dexter. Men på bokfronten jag kämpar på med Christoffer Carlssons Den fallande detektiven (som är ruggigt bra men kanske inte vad jag behöver just nu) och slänger in lite Mumin när läsandet går på absolut sparlåga. Tror jag behöver något riktigt trollbindande, något som jag absolut inte kan sluta läsa. Återkommer när jag hittat det. 

Sent i november, av Tove Jansson.

Hen gillar detta!

Dagens Nyheter har en artikel om ordet "hen" i dagens Boklördag och det är roligt att se att det har börjat hitta in även i litteraturen och inte bara sociala media. Jag har hela tiden varit väldigt positiv till detta, för svenskan, nya ord. För inte kan det väl vara så hemskt med ännu ett ord? Ett ord som berikar vårt tal- och skriftspråk. För vi ska inte ta bort något annat ord, vi behåller allt vi redan har och lägger till ett nytt. Fantastiskt. Och som plus i kanten får vi ett ord som visar att könsbestämning faktiskt inte är så intressant.

Röd som blod, av Salla Simukka

Sjuttonåriga Lumikki lever ensam i en liten enrummare i Tammerfors och går på gymnasiet. Hon håller sig undan mänskligt sällskap så långt det går då hon inte har så goda erfarenheter av sådant sedan tidigare, under högstadiet blev hon mobbad och så fort hon kunde flydde hon hemifrån. En dag hittar hon euro-sedlar hängande i skolans mörkrum, någon har bokstavligen tvättat pengar. Mitt i den smällkalla vintern är Lumikki plötsligt inblandad i en härva av narkotikasmuggling och måste samarbeta med Elisa, en jämnårig tjej som representerar allt Lumikki föraktar i ett moln av dyr parfym.

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig när jag fick den här boken, jag hade varken hört talas om den eller författaren men jag måste säga att jag älskar Lumikki. Hon är fantastiskt introvert, förstår sig inte på kallprat och håller sig helst för sig själv. Hon är stark, litar på sig själv och sin egen kropp och har inget till övers för det ytliga. Det är lite irriterande att hon tydligen måste tvingas in i en mer social roll, såsom nästan alltid är fallet med sådana personligheter, men det är en väldigt spännande historia som jag ser fram emot att få läsa fortsättningen på. Miljöbeskrivningarna är väldigt fina och jag gillar den knastrande kalla finska vintern. Möjligtvis är det lite irriterande att Lumikki håller på att frysa ihjäl hela tiden, men mina invändningar mot den här boken är få. Lumikki tog sig in i mitt hjärta.

En resa till Grenna Museum - Andréexpeditionen Polarcenter

Så kom jag äntligen iväg till Grenna museum för att se på utställningen om Andréexpeditionen, för jag har längtat ända sedan jag läste Bea Uusmas bok för ett år sedan. Det är något otroligt hypnotiserande med historien om de tre männen från Stockholm som helt utan erfarenhet om arktiska förhållanden åkte för att komma först till Nordpolen, fick ge upp  långt innan de var framme och dog på Vitön. Och det var helt klart värt att åka trettio mil för att få se det här! Resan kombinerades med två nätter på fantastiska Hotell Amalias hus och en tur till Visingsö, samt givetvis det obligatoriska polkagrisinköpet. 

Parasitus, av Christian Johansson

Jack och Sarah har nyligen flyttat med sina barn från Stockholm till den lilla byn i Norrland när de en natt passerar en ensam man i rullstol utanför en bensinmack. Han är gammal, skadad och skulle inte överleva länge ute i kylan så de tar med honom hem till huset i skogen. Mannen heter William och berättar en historia om misshandel men vill inte bli tagen till sjukhus. Samtidigt börjar flera familjemedlemmar minnas minnen som inte är deras egna och Sarahs moster börjar bete sig mer än underligt. Det talas om en mörk kraft som bebott området i mer än hundrafemtio år och den kryper allt närmare.

Jag älskar den här genren med skräck, uråldriga mörka krafter och känslan av hjälplöshet och speciellt gillar jag när det utspelar sig i en miljö som är mig bekant. Parasitus möter väl upp till de förväntningarna, det är obehagligt och jag läste längre om kvällarna än jag förmodligen borde ha. Jag tycker genuint om huvudpersonerna även om jag inte alltid förstår deras reaktioner. Det kom ett glapp i det spännande mot slutet, när allt skulle få sin förklaring och många sidor maldes ner till regler om monstrets existens. Som så ofta mår det läskiga bäst av att inte visas upp för mycket men som kompensation var slutet mer fantastiskt än jag vågade tro det skulle bli! Nerven kom tillbaka. För det handlar, såsom bra skräck alltid gör, om rädslan för att förlora de man älskar och vad man är villig att göra för att få ha dem kvar.

Stort tack till Epok förlag för recensionsexemplaret!

Någorlunda ikapp

Äntligen känns det som att jag är ikapp vad gäller de (flesta) böcker som var halvlästa av olika anledningar. Somliga för att jag inte riktigt kände för att läsa ut, andra för att jag ville spara dem ett litet tag till. Jag har ett dåligt samvete vad gäller ett recensionsexemplar som jag bad om för länge, länge sedan och så har jag ett par hundra sidor kvar i min omläsning av Det av Stephen King (det tog bara tvärstopp) men de två fick stå tillbaka inför två nya fina böcker: Parasitus av Christian Johansson, samt Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson. Parasitus recenserar jag i morgon. Den fallande detektiven läser jag varje ledig stund jag får.

The Magician’s Land, av Lev Grossman

Vi har kommit till Lev Grossmans tredje och avslutande del om Quentin och Fillory. När vi börjar boken så är vår huvudperson utslängd från sitt magiska rike och återvänder till platsen där allt började, Brakebills College of Magic. Snart blir han kontaktad av någon som vill ha hans hjälp att hämta ett föremål och tillsammans med Plum, en elev på Brakebills, ger han sig ut på en slags skattjakt. Samtidigt händer det saker i Fillory. Gränser faller och de som är kvar på tronerna i Whitespire får mer att göra än att dricka vin och leka kungahus. Det drar ihop sig till ett storslaget fantasyslut.

Den här boken känns som ett riktigt slut, ett värdigt sådant. Om något så är det möjligtvis lite för tillrättalagt. En av de saker jag gillat absolut bäst med serien är att det alltid funnits en hård gränsdragning, att magin inte har kunnat reparera allt. Det ändrar sig något i slutet av The Magician’s Land, fast inte så mycket att det förstör trilogin som helhet. I övrigt så är boken en läsfest. Som jag skrev tidigare så ville jag inte riktigt att det skulle ta slut, jag ville inte ta farväl av Quentin, men när det väl var över så kändes det ändå lagom. För vi lämnar honom på en bra plats, både fysiskt och mentalt. Det känns som att han är okej. Och om saknaden blir för stor så får jag bara läsa om hela serien igen. Ett bra tillfälle till det vore när den sista delen kommer ut på svenska.

Maze runner, av James Dashner

När Thomas vaknar upp i en metallhiss så vet han inte mer om sig själv än sitt namn. Han vet inte hur gammal han är, vad som hänt honom innan eller ens om han har en familj någonstans. När dörrarna till hissen öppnas möts han av en grupp tonåriga killar som välkomnar honom till Gläntan, en plats omgiven av en enorm labyrint. Ingen av de andra pojkarna vet något om världen utanför, de är lika tömda på minnen som Thomas, och om nätterna är det något otäckt som rör sig i labyrinten, något som är ute efter att döda. Så ändras allt när hissen en dag levererar en tjej, Theresa. Aldrig tidigare har det funnits något annat än killar i Gläntan och Thomas chockas av att upptäcka att han på ett ogripbart sätt faktiskt känner igen henne. Men från vad? Tillsammans börjar alla arbeta på en plan att ta sig ut.

Jag älskar ungdomsböcker och den här genren med hemska dystopier är jag både lite ledsen över att den inte kom när jag var tonåring, samtidigt som jag älskar att jag nu ändå får vara med om den (dock som vuxen). Det finns så många nyanser av bra och dåligt inom genren, med Hungerspelen på en absolut förstaplats, och jag är ständigt redo att bli besviken på nyskrivet. Vilken tur att jag slapp bli det här! Under de första etthundra sidorna hade jag ett par invändningar, bland annat klichén att Theresa är så oerhört vacker att Thomas inte vet vad han ska göra med sig själv. Varför är kärleken alltid fotomodells-snygg? Samt några andra saker angående att de snälla ser bra ut. Men om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt glömt flera av de sakerna jag var tveksam inför i början, för när historien väl tog fart så gjorde den det ordentligt. Det är spänning non-stop och jag sträckläste boken på några få dagar. Har stora förhoppningar på fortsättningen, för ja, givetvis är det en trilogi. 

Idag har filmen sverigepremiär, se trailer HÄR.

Stort tack till Bokförlaget Semic för recensionsexemplaret.

Himmelstrand, av John Ajvide Lindqvist

Tio människor som somnade på en campingplats vaknar upp till ett ingenting på ett oändligt fält. Med sig har de sina husvagnar, bilar och tillhörigheter, men i övrigt så är allt annat borta: minigolfbanan, sjön, servicehuset, grillen. Radion spelar enbart gammal svensktoppsmusik och enligt gps:erna är de fysiskt kvar på samma plats men där den lilla plastskärmen säger att de kör på en väg så ser de enbart samma gröna fält. De är åtta vuxna, två barn och så hunden Benny då. Vi får omväxlande följa dem när de försöker ta reda på vad som hänt med världen. Eller är det människorna som det hänt något med? Varför har just de förflyttats till detta ingenting? Och precis när allt verkar som mest hopplöst så blir det än värre när ett oväder byggs upp längre bort vid horisonten, ett oväder med ett regn som bär med sig obeskrivliga hemskheter.

Det tog fyra år men nu har John Ajvide Lindqvist äntligen kommit ut med en ny roman. Som jag har väntat och som det var värt väntan! Redan efter ett trettiotal sidor satt jag och kippade efter luft, klaustrofobin låg som en plastfilm över min hud och jag var vettskrämd. Himmelstrand beskriver en av mina största rädslor, nämligen att allt ska tas ifrån en, att man ska bli utelämnad i ett ingenting och att de man älskar ska försvinna. Det är förmodligen där någonstans min fascination och skräck inför zombier är grundad. Himmelstrand är en bok om skuld och skam, om allt det där man håller tyst om av rädsla för att de man älskar ska lämna en, men även vad man är villig att offra för sina närmaste. Det är en berättelse om vad för slags människa man är när det allra värsta inträffar. Den här typen av skräck gör mig så rädd att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv, det är känslan av isolering, att "all bets are off" och att man inte kan fly någonstans. Det är helt lysande. Med ett extra plus för att man får följa hunden Bennys tankar och känslor!

Stor tack till Ordfront förlag för recensionsexemplaret!

Jag drar ner rullgardinen och somnar om igen - en politisk parentes

Jag brukar inte bli så politisk på den här bloggen men kan man vara annat en  morgon som denna? Vi vaknade upp till ett kallare Sverige, ett land jag snart inte känner igen. Tretton procent av befolkningen röstade på ett parti vars medlemmar oupphörligen har kommits på med åsikter som visar att de inte tror på alla människors lika värde. Nitton procent (!) av mitt bostadsområde gjorde detsamma. Redan igår kväll började jag prata om att flytta härifrån och i morse tittade jag länge på mina grannar som var på väg till jobb eller skolor och undrade vilka de var, egentligen. Aldrig tidigare har jag varit så ointresserad av vilken färg vår regering skulle få, bara inte rasisterna skulle få ökat stöd och aldrig tidigare har jag varit så nära att organisera mig politiskt. Det må gå långsamt, det må smyga sig på i val efter val, men kom igen människor - vi har sett det här förut. Självklart får man ha olika åsikter, man kan till och med gräla högljutt om partier och politiska riktningar men när folk blir hotade, i person och på nätet, så har något gått rejält snett.

Idag stänger jag in mig och sörjer en smula. I morgon börjar kampen för ett mer tolerant Sverige igen. Åttiosju procent av oss röstade inte på rasisterna.

Ännu fler böcker på tur!

De finfina recensionsexemplaren fortsätter att trilla in. John Ajvide Lindqvists Himmelstrand var jag tvungen att ge mig på så fort den landade på hallmattan och den blev utläst på mindre än två dygn. Låg vaken med hjärtat i halsgropen och blev återigen totalt förälskad i författarens sätt att skriva. Ser fram emot recensionsdatum. Glaskroppar har jag ännu inte börjat på men har varit nyfiken på ända sedan i våras när jag fick höra en lite lustig konversation på Akademibokhandeln. Den står på tur så fort jag tagit mig igenom Maze Runner!

Halv- och helläsning

Återigen har jag kommit till en slags punkt när jag är dålig på att avsluta det jag påbörjar. Jag har ett hundratal sidor kvar i The Magician's Land och det är inte så att jag inte gillar, tvärtom, utan snarare läser jag inte klart för att den fantastiska trilogin då kommer vara helt slut. Gissa om jag kommer sakna Quentin! Sedan har jag mycket snabbt tagit mig igenom halva Maze Runner och där har jag en deadline då filmen har premiär nästa vecka. Fast det lär inte bli några större problem då boken, åtminstone än så länge, faktiskt är så bra som alla sagt att den ska vara. Jag hade ett par irritationsmoment i början men det gick fort över, nu är det enbart spännande och jag låg vaken flera timmar i natt och tänkte "bara ett kapitel till". Som om det inte räcker så har jag dessutom påbörjat Christoffer Carlssons Den fallande detektiven som jag sett oerhört mycket fram emot. Som vanligt finns ingen brist på böcker.

Jaja, det är bara att koka en balja te och sätta igång.

Veckans skörd av ungdomsböcker

Jag gillar veckans skörd av recensionsexemplar som trillat ner i brevlådan. Den ena efterlängtad och beställd, nämligen Maze runner av James Dashner som jag skrev om här, och så en som bara kom: Röd som blod av Salla Simukka. Den senare är en thriller för unga vuxna, del ett av tre, och en succé i hemlandet Finland. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa båda.

Vassa föremål, av Gillian Flynn

Efter en lång tids frånvaro är journalisten Camille Parker tillbaka i sin gamla hemstad. Hon är ditskickad av sin arbetsgivare – en tredje klassens Chicago-tidning – för att rapportera om två unga flickors försvinnande. Camille är motvilligt inhyst i sitt föräldrahem, där hon på nytt konfronteras med sin distanserade mamma och den brådmogna trettonåriga halvsyster hon knappt känner. Hemsökt av mörka händelser ur det förflutna, och samtidigt bekymrad över det olustiga grepp hennes syster tycks ha om stan, brottas Camille med samma gamla behov av att bli accepterad som plågade henne under uppväxten. När ledtrådar visar sig bli återvändsgränder identifierar sig Camille allt mer med de unga offren. Och till sist inser hon att hon inte har något val: Hon är tvungen att nysta upp sitt såriga förflutna om hon ska kunna klara sig ur den här hemkomsten med livet i behåll. 

Från Modernistas presentationssida om boken.

Jag älskade Mörka platser, tyckte rejält sämre om Gone girl men var ändå vid gott mod när jag påbörjade Vassa föremål. Tänkte att den här gången kunde åtminstone inte förväntningarna vara för högt ställda. Men nja... jag gillar det inte så jättemycket den här gången heller. Skrivs man inte lite väl mycket på näsan? I varje fall i början av boken. Och jo, jag fattar: Camille är rotlös, lätt alkoholiserad (men bara så mycket att det blir charmigt, vilket det aldrig är i verkligheten), utstött från sin familj och så vidare, och så vidare. I vanliga fall tycker jag att en karaktär som är otrevlig, osympatisk och allt det där andra som börjar på -o kan vara otroligt lockande. Att tycka om huvudpersonen är inget måste i en bra berättelse. Men här skrivs det på ett sådant sätt att jag mest blir irriterad och uttråkad. Jag känner ingen som helst sympati för någon av karaktärerna men det är inte så farligt, värst är att jag inte bryr mig om hur det går för någon av dem. Att jag sedan löser mordgåtan redan efter ett femtiotal sidor gör att resten av läsningen mest bara blir bekräftelse istället för spänningsfyllt.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!