Riv alla tempel, av Henrik Bromander

Pojken Johan är knubbig och blir mobbad i skolan och då barn kan vara det jävligaste som finns är snart är hans liv ett rent helvete med utstuderade tortyrmetoder som vardag. Men när han blir äldre inser han att han kan göra något åt sin kropp och börjar träna. Tränandet blir till kroppsbyggande och som ung vuxen använder han allt högre doser anabola steroider samtidigt som han blir inblandad i smuggelaffärer och försöker dölja sitt missbruk för omgivningen. Vägen mot undergången är utstakad.

Som jag har kämpat med den här boken. Till en början kände jag sympati för huvudpersonen Johan, man vill att han ska må bättre, bli behandlad bättre. Men ju äldre han blir, desto sämre tycker man om honom. Inte för att jag har krav på att de romaner jag läser måste ha älskvärda karaktärer, somliga av mina favoritböcker har faktiskt personer som jag nästan älskar att hata, utan för att jag inte riktigt bryr mig om hur det går för Johan. Historien är dessutom berättad på ett sätt som gör det svårt för mig att engagera mig. Det blir mer ett uppräknande av händelser än berättande. Och så tar han anabola. Och så onanerar han. Och så provoceras han av "tunnisar". Och så tar han anabola. I all oändlighet.