Stoppa allt, nya Gardell har landat!

Peppen har varit enorm, detta är årets mest efterlängtade bok för mig. Har försökt att inte gå overboard med höga förväntningar, för jag vet att det ofta blir besvikelse då, men jag tror ändå inte jag har lyckats hålla det på en okej nivå. För kom igen, det är ju en ny Jonas Gardell! Läste en fantastisk intervju med honom i nya ViLäser som kom igår och i morse när sms:et om att boken fanns att hämta på ICA kom så gick jag omedelbart och hämtade den. Hade egentligen tänkt spendera dagen på soffan med att dricka juice, snörvla, klia myggbett och läsa serier, då jag tydligen drog på mig en sommarförkylning i lördags. Så kan det gå när man kramar ett tjugotal småbarnsföräldrar och sitter utomhus i alldeles för tunna kläder för länge: alla nya bakterier har just nu en brakfest i min kropp. Men, men, härmed avbryts Hetero i Hägersten, Theos ockulta kuriositeter och Röda rummet. Nu ska jag läsa Torka aldrig tårar utan handskar!

(Är till och med så otålig att börja läsa att jag inte ens orkade ta en ordentlig bild. Fanken, den blev suddig! Och katten ser enbart sur ut. Äh, strunt samma.)

Oblivion High, av Johanna Koljonen, Nina von Rüdiger

Bokbeskrivning från SF-bokhandeln:

Under första dagen på högstadiet råkar vännerna Nin och Soon Mi se en naken ung man sitta vid vattenbrynet. Mannen försvinner spårlöst, men dyker upp igen som klassens nye japanske utbytesstudent Nix. Det tar inte lång tid för tjejerna att inse att den mystiske nykomlingen i själva verket är sagornas Näcken.
Frågan är om den odödlige men malplacerade Näcken kommer att klara av högstadielivet? Och kommer hans vänskap att ge dem en fribiljett till skolans häftiga elit eller gör det istället att han också blir en av "töntarna"?
Oblivion High är en högoktanig äventyrssåpopera i mangaformat med övernaturliga inslag, förlagd till den gråa svenska förortsvardagen i Upplands Väsby.

Jag förstod ganska snart att jag är usel på att läsa Manga och det tog mig nästan halva boken (som är på 206 sidor) innan jag på riktigt började förstå och tycka om historien. Till en början var allt nästan enbart förvirrande. I stort sett alla ser likadana ut och jag blandar ihop dem hela tiden, om det inte vore för persongalleriet i början av boken så skulle jag ha varit helt bortttappad. Sen har vi de sidor där nästan all handling speglas i karaktärernas ansikten och då får jag kämpa för att hänga med, dålig som jag är på att tolka ansiktsuttryck (och speciellt ritade sådana). Men precis när jag var på gränsen att ge upp så vände allt. Kom på mig själv med att omväxlande sitta och fnissa och bli upprörd på pendeltåget och plötsligt så var jag fast. Det var som att jag behövde den där uppförsbacken, behövde kämpa lite extra för att få belöningen. Nu ser jag fram emot del två i den här serien!

Bild lånad från Oblivion High-bloggen.

Fortsätter på seriespåret och öppnar nu Hetero i Hägersten av Sofia Olsson. Har insett att det är precis lagom läsning så här i värmen.

Jag har blivit en Svensk Zombie!

Hej, jag heter Ela och är beroende av zombier. För att säkerställa att jag får min dagliga fix så ska jag nu även börja läsa och skriva för fantastiska Swedish Zombie! Så kika gärna in där och läs min presentation om inte annat så för att du nu för första gången har chans att se min gamla nuna på fotografi i bloggsammanhang (jag verkligen avskyr att vara med på bild). I morgon publiceras min första zombierecension där.

30 Days of Harry Potter - Day 12: Most beautiful character

När det här publiceras så sitter jag tillsammans med sjuttio andra människor i Ingarö Kyrka och väntar på att två av mina bästa kompisars vigsel ska börja. Så jag tycker absolut att Harry Potter-utmaningen har kommit till det perfekta inlägget: most beautiful character. För bruden idag kommer att vara smashing!

Har insett att jag måste välja personer ur filmerna när jag väljer på utseende, för hur jag än tänker mig en person i boken så är det vid läsning svårt att bli förälskad enbart på hur vackra eller snygga de är. Både Most Handsome och Most Beautiful Character är jättesvårt, för kom igen - vacker, schmacker. Det betyder oftast inte så mycket. Men om vi nu ändå pratar om "vacker" så finns det egentligen bara en för mig:

- I'm the Doctor. And I just snogged Madame de Pompadour.

Spoilervarning. Givetvis.


Doctor Who, säsong 2 - 2006.

Det är något så ofantligt tryggt med Doctor Who's ickevåldsfilosofi, man bara vet att allt kommer att ordna sig trots att Doktorn kliver in mitt emellan Daleks och Cybermen. Obeväpnad. Men man får aldrig vara trygg i den benämningen att saker aldrig förändras för det ligger i Doktorns natur att regenerera och hans följeslagare byts obönhörligt ut. Så i början av säsong två säger vi hej till underbare David Tennant men i sista avsnittet säger vi hej då till Rose. Många känslor blir det.

När Rose skrattar så ler hela världen, när hon är ledsen så fulgråter hon verkligen, mascaran rinner som på alla andra, inga Hollywoodfasoner här inte. Hon känns äkta. Jag älskar henne av hela mitt hjärta och saknar henne varje gång jag sätter mig ner för att se ett avsnitt efter säsong två. Men samtidigt så är förändringarna delar av tjusningen med den här serien.

Ett par favoritavsnitt:

• Tooth and Claw

Artonhundratal, drottning Victoria och varulvar. Kan det bli bättre?

• Love & Monsters

Några av de bästa avsnitten i Doctor Who är de när vanliga människor spelar huvudrollerna och Doktorn med följeslagare enbart sniffar runt i periferin. I säsong tre kommer ett av de bästa avsnitten någonsin, modellerad efter den här mallen: Don't Blink.

• The Girl in the Fireplace

Ett av de finaste och samtidigt sorgligaste avsnitten på de säsonger jag sett hittills. Madame de Pompadour, sjuttonhundratalsklänningar och längtan. Så. Vackert.

Nämen jag fortsätter väl med säsong tre då. Har ju lite mer än ett dygn innan jag måste glida ur tunikan, klä upp mig och infinna mig på ett bröllop.

Fever Pitch, av Nick Hornby

Fever Pitch är författaren Nick Hornbys kärleksförklaring till det engelska fotbollslaget Arsenal. Från det allra första besöket på Highbury på sextiotalet när hans pappa försökte hitta en gemensam aktivitet efter föräldrarnas skilsmässa, till tusentals matcher senare i början av nittiotalet när han bodde ett stenkast från hemmaarenan. Han betar av allt som en icke-fanatiker kan behöva veta och framför allt detta stora varför som familj, vänner och bekanta aldrig förstått. Varför är en lördagsmatch viktigare än dop, bröllop, fester och middagar och han kan faktiskt inte komma fram till något tillfredsställande svar. Inte för en utomstående. Fast det är en del av svaret, det går faktiskt inte att förklara.

Varje kapitel har en titel, en undertitel (en specifik match) och ett datum. Exempelvis:

Examen

Arsenal - Ipswich 14.10.72

På det här sättet går han igenom trettio år av sitt liv med Arsenal som nav. Han betar av jobb, politik, familjeliv och krig och han sätter fingret på något viktigt på vägen dit, han beskriver hur vi som älskar och följer ett lag stundtals hatar det nästan lika mycket som motståndarna. Hur vi hatar oss själva som om och om igen utsätter oss för plågan som varje förlust innebär men att det ändå är värt det.

Jag har årskort på AIK Fotboll. Tillsammans med tre vänner ser jag de flesta hemmamatcherna på Råsunda och vi försöker komma iväg på åtminstone en bortamatch per säsong. Ofta när bekanta får veta vilket lag jag följer så kommer allt det dåliga upp. Och visst, jag har sett Black Armys tifo försvinna i storskalig brand på Norra läktaren, klackmedlemmar kicksparka andra klackmedlemmar ned för trapporna, fullskaliga upplopp på väg till och från arenor, rusande polishästar, bengaler och kravallutrustad polis. Jag har sett slagsmål mellan vuxna män på den Östra läktaren som ändå anses som lugna platser. Men det har alltid varit en promille av vad fotboll är för mig, det har varit försvinnande litet. Ändå är det vad många människor ser framför sig när jag tar på mig halsduken för att åka på match. Killarna jag går med har aldrig ens tänkt tanken att använda nävarna mot någon, mina fotbollskompisar är de som blir hotade med stryk av andra aik:are när de ber dem att inte skrika så många könsord. För vi är en del av den ickevåldsam majoriteten, som de allra flesta på läktaren, och Fever Pitch beskriver den majoritetens känsla inför spelet, därför har jag älskat den här boken. Rekommenderas till sportälskare och deras familjer.

30 Days of Harry Potter - Day 11: Most handsome character

I min värld så beskriver ordet ”handsome” en snygg man och ”beautiful” en snygg kvinna, sen får Jane Austen säga vad hon vill. Så det är så jag väljer att tolka det här och nästa inlägg (most beautiful charachter).

Snyggaste mannen var svårt, riktigt svårt. I boken så tänkte jag mig Sirius Black som ganska attraktiv, för jag ska inte sticka under stol med att jag har en grej för långhåriga män, och även om Gary Oldman ser bra ut så var han inte helt så som jag tänkte mig karaktären. Sen har vi Lucius Malfoy. Givetvis struntar vi för ett ögonblick i att han är ond (ond, schmond) för snygg är han baske mig trots den elaka tatueringen och det fulblonderade håret. Och sen har vi de flesta bröderna Weasley, både Charlie och tvillingarna kvalar in högt på den här listan. Men den karaktär som jag ändå måste välja är Oliver Wood, han är den med det mest perfekta (men därmed inte sagt mest intressanta) utseendet. Så, därför:

August Strindberg på Fotografiska

Var tvungen att fördriva lite tid inne i stan och gick förbi Fotografiska för lunch samt se vilka utställningar de har nu. Tänkte inte gå allra längst in men tur var väl att jag gjorde det, för jag hittade en fin utställning med foton av August Strindberg. Om du har möjlighet, gå dit och kika du också. Och ignorera mina fantastiskt dåliga mobilbilder...

Hello Kitty måste dö, av Angela S. Choi

Fiona är en tjugoåttaårig kinesisk-amerikansk kvinna i San Fransisco som arbetar som jurist, bor kvar hemma hos föräldrarna och hjälper till på familjens kemtvätt efter åttiotimmarsveckorna på kontoret. Men hon har börjat tröttna på att försöka leva upp till de omöjliga förväntningarna, speciellt när hennes pappa fått för sig att hon ska gifta sig. Efter att ha försökt ta sin egen oskuld med en dildo (Mr Happy) och en tub bedövningsmedel kommer hon åter i kontakt med sin gamla skolkamrat Sean som numera arbetar som plastikkirurg och mycket snart börjar Fionas påtvingade dejter råka ut för diverse mystiska olyckor...

Det här är en bok med Nirvana-citat, en segelbåt som luktar död ekorre, halsbrytande humor, kinesiska begravningar, juristkontor, höga klackar och död. Jag föll pladask för det morbida. Det må vara något överdrivet men för mig passade Hello Kitty måste dö perfekt just nu efter Moa Martinson, jag har skrattat högt flera gånger under läsningen och det har kittlat i magen som när man åker bergodalbana. Allt är fullkomligt absurt och jag älskar det.

Två citat ur boken:

Det kantonesiska ordet för "ja" är "hai". Det kantonesiska uttrycket för "fitta" är detsamma, men då betonar man ordet som en fråga. "Hai?"Den som påstår att mandarin är ett bättre språk än kantonesiska borde lära sig att uppskatta den hårfina skillnaden i tonfall och betoning som kan får ett "ja" att låta som "fitta".

Kinesisk hjärngympa. Två saltomortaler och en frivolt och man var inte ens i närheten av dit man nu skulle. Det var bara folk som luktade svett som använde deodorant. Om man inte använde deodorant luktade man alltså inte svett. Det var bara håriga personer som rakade sig. Om man inte rakade sig så var man alltså inte hårig. Om man hade hår på benen och under armarna hade man troligen också hår på könet. Skamligt.

Fler som läst: Schitzo-Cookie's Bokblogg och I bokens värld är allt möjligt.

30 Days of Harry Potter - Day 10: Favorite shop in Diagon Alley

Ett av de ögonblick som på en gång fastnade hos mig från den första boken/filmen var shoppingen i Diagon Alley. Vet att jag tidigare har nämnt John Ajvide Lindqvist som började gråta när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts. Jag fick tårar i ögonen när tegelväggen öppnade sig bakom The Leaky Cauldron och avslöjade en värld som jag innerst inne alltid vetat måste finnas men ändå inte riktigt vågat tro på. Och bäst av alla butiker var Ollivanders. Den där dammiga, mörka och mystiska affären med den lika gåtfulle affäresinnehavaren vars minne för trollstavar, dess beståndsdelar och ägare är otroligt. Det var något med att det inte gick att göra fel, att det inte gjorde något om man välte halva butiken i jakten på den rätta trollstaven, bara man verkligen fann den.

30 Days of Harry Potter - Day 9: Least favorite subject

Bilden säger det mesta, eller hur? Divination med Professor Sybill Trelawney. Varje gång de stackars studenterna tvingas stirra in i spåkulor eller tolka teblad så får jag en överväldigande lust att liksom Willow i Buffy säga: Bored now... Okej om de faktiskt kunde få veta vad framtiden ska föra med sig men då de allt som oftast hittar på istället för att spå så får hela den här lektionen tummen ner av mig. Att Professor Trelawney dessutom gör sitt bästa för att skrämma upp minderåriga barn med att de snart ska dö är bara grymt.

Mor gifter sig, av Moa Martinson

Jag har läst om Moa Martinsons självbiografiska roman Mor gifter sig, en bok som jag inte läst sedan de sena tonåren men då vill jag minnas att jag plöjde igenom den flera gånger. Och inte bara just denna utan alla tre delarna i serien. Fast något jag aldrig riktigt reflekterat över utan insåg först när jag läste Kerstin Engmans Moa Martinson-biografi, var hur kontroversiell titeln var när boken kom ut 1936: en mor som gifte sig. En kvinna skulle först gifta sig, sedan bli mor. Och om det var uppseendeväckande på trettiotalet, tänk då hur samhället såg på det nästan fyrtio år tidigare när händelserna utspelade sig på riktigt.

Bokens första meningar:

Jag minns så väl dagen, mor gifte sig. Vi bodde båda hos en syster till henne i Norrköping. Det var en fredag. Mor hade ledigt från fabriken. Hon hade på sig en svart klänning som hon lånat av en kamrat, ty mors ekonomi hade aldrig riktigt repat sig efter en dyrbar kur hon måst kosta på mig för "engelska sjukan". De pengar mor fått "ett för allt" av min riktiga far, som var alldeles för fin för att gifta sig med mor, ty det lär vara stor skillnad på att gifta sig och på att bli far, de pengarna hade mor givit min morfar för att jag skulle få stanna där för alltid. Min morfar fick lunginflammation samma år och dog.

Mia växer upp i Norrköping med sin mamma Hedvig i början av nittionhundratalet, det är alltid fattigt, ofta slitigt och stundtals smutsigt. Boken börjar när Hedvig ska gifta sig med Albert och både hon och hennes dotter förväntar sig att ett nytt liv ska börja, ett där mat och husrum inte kommer sporadiskt. Men Albert har en benägenhet att dricka för mycket, varje gång han får pengar köper han brännvin och försvinner med andra kvinnor. Så familjen får flytta runt och Hedvig arbetar så mycket samt äter så lite att de barn hon föder dör inom några dagar eller veckor, för varje gång hon blir gravid så är Albert borta och hon får täcka upp inkomstbortfallet.

Moa Martinsons böcker är otäckare än de flesta zombiehistorier jag läst. Läskigare för att det är sant, har hänt på riktigt. Återigen blir jag helt lamslagen av fattigdomen, smutsen, svälten och alkoholmissbruket. Jag slår ihop boken och skriker: orättvist! Men det är samtidigt väldigt vackert skrivet, lilla Mia fastnar hos mig. Hon är ingen Kulla Gulla den här gulliga, omtänksamma men samtidigt själviska, inbilska och svartsjuka ungen. Hon får vara som barn är mest. Beskrivningarna av hur hon söker böcker att läsa är ganska hjärtskärande när man själv växte upp med tillgång till ett kommunalt bibliotek.

Snart går jag vidare med fortsättningen: Kyrkbröllop.

30 Days of Harry Potter - Day 8: Favorite subject

Jag har alltid förstått mig bättre på djur än människor så förmodligen vore Care of Magical Creatures något för mig. Fast Hagrids val av arter är ärligt talat ofta ganska läskiga. Och visst händer det mycket spännande under lektionerna i Defence Against the Dark Arts men jag har en känsla av att jag förmodligen inte skulle vara så duktig på det. Fast det finns en lektion (som visserligen enbart beskrivs i första boken) jag verkligen skulle vilja vara med på och det är flyglektionerna, blir lycklig bara av att tänka på det. Är extremt uttråkad av alla Quidditch-matcher, men själva flygningen... åh, där har ni något för mig.

Kaffe med dopp i sällskap av Moa Martinson

Tog en tur in till stan på min andra semesterdag för att gå på Skansen. Det är lite lustigt hur sällan jag är där med tanke på hur nära jag bor men det är ett riktigt fint friluftsmuseum vi har i Stockholm. Spenderade den mesta tiden i de så kallade arbetarkvarteren från artonhundratalet, de har varit min favorit så länge jag kan minnas (förutom den osynliga järven då). Satt en stund i solen på ett café med Mor gifter sig. Tänkte på hur det som för mig är fika ofta för karaktären Mia var hela dagens mat.

(Klicka på bilderna för att göra dem större.)

Letade efter hus från Norrköping men hittade inget, de flesta byggnaderna här är från Södermalm. Men visst kan man tänka sig bokens Mia springa omkring i de här kvarteren?

Var givetvis tvungen att dokumentera Bokbinderiets fina skylt.

Det var otroligt fint väder ända tills jag på vägen hem skulle gå av Djurgårdsfärjan vid Slussen då det kom en kombinerad regn/hagelstorm som pågick i minst en kvart. När haglet väl avtog så fortsatte regnet att ösa ner.

Temperaturen föll nästan tio grader och vi var många som stod i busskurer och trappuppgångar en lång stund innan man kunde gå vidare. Slank in på SF-bokhandeln på vägen till tunnelbanan och fick nästan vrida ur plånboken innan jag kunde betala för Oblivion High av Johanna Koljonen och Nina von Rüdiger.

Nu blir det soffa, te, katter, filt och läsning!

30 Days of Harry Potter - Day 7: Least favorite professor

Inte heller så svårt, svaret måste bli Gilderoy Lockhart. Maken till självupptagen människa får man leta efter, han är till och med så narcissistisk att han blir ointressant. Visserligen passar han i bok nummer två, Hemligheternas kammare, när historien ännu inte blivit så mörk som den blir senare. Men han känns ändå inte lika välskriven som i stort sett alla andra karaktärer i böckerna. De som, även om man avskyr dem, ändå tillför något. Lockhart blir aldrig mer än en parentes i väntan på större bad guys vars brott är värre än att se sig själva i spegeln hela dagarna.

Vad jag ska läsa under semestern

I morgon börjar min semester och idag har jag och bondkatten ägnat oss åt att inventera semesterläsningen. Två av böckerna, Fever Pitch och Mor gifter sig är halvlästa, Alla Själars Natt är påbörjad. Röda Rummet har jag försökt med tidigare men aldrig kommit igenom, får se hur det går den här gången och om det faktum att det är Strindbergs år i år hjälper något. Jag har medvetet valt att inte lassa upp för många böcker, läser jag ut dessa innan semestern är slut så kommer det inte finnas några som helst problem att fixa en ny hög på köksbordet.

Röda rummet, av August Strindberg
I morgon när kriget kom, av John Marsden
Fever Pitch, av Nick Hornby
Pandemonium, av Laura Oliver
Mor gifter sig, av Moa Martinson
Sargassohavet, av Jean Rhys
Hello Kitty måste dö, av Angela S. Choi
Alla själars natt, av Deborah Harkness
Svärdets makt, av George R.R. Martin

30 Days of Harry Potter - Day 6: Favorite professor

För en gångs skull en lätt fråga! Har sagt det förut och jag säger det igen: Remus John Lupin. Han gick på Hogwarts med James och Lily Potter och återvände senare för att bli professor. Redan från första gången han presenterades i böckerna så älskade jag honom, det var något med hans slitna kläder och hur han senare lärde Harry att frammana sin patronus. En man med en benhård tro på principer samt offervilja. När han sedan fick ihop det med Nymphadora Tonks så var jag riktigt lycklig. (Är det förresten bara jag som hur länge som helst missat att hon som spelar Nymphadora är samma kvinna som är Osha i GoT?)

30 Days of Harry Potter - Day 5: Saddest moment

Det är så väldigt mycket som är sorgligt i Harry Potter-böckerna: Harry själv som tidigt förlorat sina föräldrar, Neville likaså även om det är på ett annat sätt, familjesituationen hos Dursleys, alla som lider och blir dödade längs med vägen. Första gången jag läste om när Sirius gick bort så var jag otröstlig, bläddrade fram och tillbaka för att läsa om och försöka förstå. Han fick inte dö! Harry skulle ju återigen få en familj som faktiskt ville ha honom. Sen Dumbledore, och Dobby! Även slutet av sista boken är en enda gråtfest med alla dessa älskade karaktärer som dör i den sista striden. Men det ögonblick som alltid berör mig mest är när Harry möter de som lämnat honom och säger: Why are you here, all of you? Och Lily svarar:

We never left.

Om jag fick chansen att tala med mina döda så är det svaret jag skulle vilja få.

Miljökapitalisterna, av Carl Hall

Det är riktigt roligt att Booked erbjuder smygläsning av så olika böcker hela tiden, det här är andra gången jag fått röra mig utanför min bekvämlighetszon. Miljökapitalisterna beskrivs så här på Adlibris:

Miljökapitalisterna är de svenska entreprenörer som tjänar miljardbelopp och samtidigt räddar vår planet. De har tidigt sett att det vi kallar miljöproblem också är världshistoriens största affärsmöjlighet. I den här boken får du läsa om deras historier och vad som gjort dem framgångsrika.

Jag gillar människor som vill, försöker och verkligen lyckas göra något för miljön och då många tecken visar på att vi kan vara på god väg att använda slut på våra resurser så behövs dessa miljöarbetare. Under många år ansågs man lite flummig när man källsorterade, återvann och förespråkade jordens bästa, folk tog en för en hippie. Tack och lov ändrades det på nittiotalet men ändå känns det som att Miljökapitalisterna fortfarande försöker locka folk från det gamla tankesättet genom att säga: kom igen, du kan tjäna pengar på det! Som om det vore det enda sättet att få folk engagerade, att locka med rikedom. Eller är det bara jag som får dåliga vibbar och har en felaktig uppfattning av ordet "kapitalist"? Boken är indelad i tre delar: Världens största affärsmöjlighet, Tio trender - Affärsmöjligheterna och entreprenörerna, Hur tar vi vara på möjligheterna? Mycket är riktigt intressant, det är sprängfyllt med otroliga fakta som man ooh-ar och aha-ar över och det är roligt att läsa om smarta lösningar. Men ändå får jag ofta en känsla av att de försöker sälja mig något. Miljökapitalisterna är för de verkligt insatta och för de som själva har planer på att starta eget eller utvecka ny produkt inom branschen, men för mig blev den mest en parentes i mitt läsande. Måttligt intressant men inte så mycket mer än så.

Efter tjejmiddag en regnig tisdagskväll behöver man...

...komma hem till en massa nya böcker givetvis. Lade in en beställning för att... ja, behöver man verkligen en anledning? För att det är sommar kan vi säga. Det bidde:

Svärdets Makt av George R.R. Martin eftersom säsongsavslutet på teveseriens andra säsong fick mig att längta efter mer.

Fever Pitch av Nick Hornby då fotbollssäsongen äntligen är igång igen och jag insåg att trots att jag älskar filmen (den från 1997 med Colin Firth, INTE den amerikanska remaken från 2005) så har jag aldrig läst boken. Och då älskar jag ändå Hornbys andra böcker.

Sargassohavet av Jean Rhys efter att Bokstävlarna hyllat den.
Hello Kitty måste dö av Angela S. Choi har jag velat ha sedan första gången jag såg den, men efter att Schitzo-Cookie's Bokblogg skrivit en positiv recension så hamnade den ännu snabbare på inköpslistan.

(Notera tassen högst upp i bild. Det är helt omöjligt att lägga upp böcker på bordet för fotografering utan att få med en bit av en katt.)

Förhandsbeställning av Kärleken

Gick in hos Adlibris för att slösurfa lite (har absolut ingenting att göra på jobbet) och blev alldeles till mig när jag såg att Jonas Gardells nya bok har släppts för förhandsbokning. Se HÄR. Blir nästan tårögd bara jag läser bokens beskrivning eller hör Jonas själv berätta om handlingen. Ser så otroligt mycket fram emot det här.

30 Days of Harry Potter - Day 4: Favorite villain

Man borde kanske välja Voldemort, han vars namn inte får nämnas, men är han inte lite för ond? Visst är han djupt obehaglig, speciellt då han dödar till höger och vänster eller dyker upp i Harrys huvud och man inte vet var den enes tankar slutar och den andras tar vid. Men nej, jag gillar mina skurkar mer nyanserade, mer mänskliga (om man får säga så i en bokserie om trollkarlar och häxor). En storfavorit är den galna Bellatrix Lestrange som man aldrig vet riktigt var man har. Fast läskigast av alla tycker jag ändå att Dolores Umbridge är. Kvinnan som inte drar sig för att tortera barn med förtrollade pennor och som medvetet underlåter att undervisa det som studenterna verkligen är i behov av. Känns bra att J.K. Rowling nu avslöjat att Umbridge sitter på Azkaban för brott mot mugglarfödda!

Och i Wienerwald står träden kvar, av Elisabeth Åsbrink

Så, käraste pojke, idag har jag än en gång skrivit ett allvarligt brev, antagligen för att det är så vackert ute och jag känner starkt hur bra det är att du inte längre är kvar här. Men bry dig inte om allvaret, fortsätt vara glad och obekymrad. Jag kan inte alltid skratta och vara rolig, jag funderar alldeles för mycket.

Otto Ullmann är tretton år när han i februari 1939 får lämna Wien för att åka till Sverige där han först hamnar på barnhem och sedan arbetar för sitt uppehälle på olika gårdar i Småland. Kvar hemma finns föräldrarna Josef och Elise och de bestämmer sig för att skriva till varandra så ofta de kan i väntan på återförening. Breven Otto skickade har gått förlorade men de flera hundra som hans föräldrar, mostrar, faster och hemhjälp skickade till honom finns kvar och de utgör stommen för den här boken. De skrevs mellan 1939 och 1944 innan de upphörde helt, den sista avsändaradressen var Theresienstadt.

Runt dessa brev skriver Elisabeth Åsbrink om hur situationen i Sverige såg ut vid den här tiden och hon har intervjuat människor som kände Otto. Det är rent ut sagt äckligt att läsa hur många människor såg på judar, jag får en känsla av att vilja tvätta händerna hela tiden. Men det är intressant att läsa argumentationen för varför dessa ”annorlunda” människor inte skulle få beblandas med svenskar, den är nästintill exakt densamma som används mot muslimer idag. Inte mycket har förändrats, inte egentligen. Den här boken innehåller ett av de otäckaste orden jag någonsin läst. Rasduglig. Smaka på det, låt det rulla på tungan, Otto och hans familj var inte rasdugliga. Miljontals människor över Europa dömdes till en utdragen och plågsam död då de inte var rasdugliga.

Och i Wienerwald står träden kvar är en bok sprängfylld av kärlek till familjen, skriven på ett hisnande vackert språk. Ofta läste jag om stycken, läste dem högt även om ingen annan var där, enbart för att få höra orden och meningarna uttalas. Men samtidigt är det en fruktansvärd bok av den allra värsta sorten där man redan från början anar att det inte kan sluta väl eftersom man vet vad som hände en majoritet av de judar som inte lyckades fly Österrike innan krigsutbrottet. Alla de här människorna kom mig så nära trots att jag ”bara” läste deras brev som dessutom ofta var upprepningar av kärleksförklaringar, samma försäkringar om att de var friska. Ändå kändes det som att jag kände dem. Mot slutet kunde jag knappt andas, deras panik och ångest låg som en hinna på min hud när jag läste ut boken klockan två på natten. Detta trots att allt passerade för över sjuttio år sedan, Åsbrink lyckas verkligen göra historien levande. Man kan läsa siffror och statistik om förintelsen i all oändlighet men det är först när man kommer innanför känslorna på människorna som var med som man faktiskt börjar förstå. Det här är en bok som alla borde läsa och jag kommer göra mitt absolut bästa för att människorna i min närhet får den här i ett paket så snart som möjligt.

Läs även gärna Breakfast Book Club's otroligt vackra recension. 

30 Days of Harry Potter - Day 3: Favorite character

Ujujuj vad hjärteknipande det var att välja enbart en favorit när det finns så många underbara och välskrivna karaktärer. Jag har passerat väldigt många i min process för att komma till ett beslut. Harry själv är givetvis högt upp på listan, men bäst är han inte. Hermione var en toppfavorit i början av serien men inte längre. Och så Ron då, ja nu börjar vi närma oss! Men ändå inte helt framme, för där finns ju Dumbledore, resten av fantastiska familjen Weasly och så Lupin.  Fast hur jag än vrider och vänder på det här så måste jag ändå säga att Professor Severus Snape är min absoluta favoritkaraktär. Älskar att man får vara osäker på honom ända till slutet, man vacklar mellan att absolut tro att han är ond, till att tveka, till att tycka synd om honom, till att hata honom. Och sen tillbaka igen. Visserligen tror jag att jag hämtar stora delar av mitt ”tycke” om Snape från filmerna där Alan Rickman gör en otrolig rolltolkning, men som med de flesta filmkaraktärerna så har det nästan blivit omöjligt att skilja dem från böckernas. Deras ansikten finns där när man läser om böckerna, vad man än tycker om det.

En mening som skulle leda fram till bokstaven J*

Har haft mina ögon på Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink sedan den fick Augustpriset förra året och när jag nyligen såg att den kommit i pocket så uppgraderades den till en given sommarbok. När jag sedan läste Breakfast Book Club's otroliga recension så gick jag ut och köpte den på en gång. Har bara läst sjuttio sidor av ca trehundra men är helt stum av den ohyggliga historien och det vackra språket. Hur kunde jag vänta så länge på att köpa den här? Och på vägen hem igår tog jag en tur förbi SF-bokhandeln där jag plockade upp Pandemonium av Lauren Oliver, fortsättningen på Delirium.

*Citat från Och i Wienerwald står träden kvar, syftar på meningen "Det bästa vore om medverkan från tysk sida kunde påräknas" och handlar om Sveriges inblandning i att Nazityskland började märka alla judar med ett J.

30 Days of Harry Potter - Day 2: Least favorite book in the series

Andra frågan känns lika svår som den första, för hur ska jag kunna välja vilken som är sämst  i en så älskad serie som den här? Efter mycket tänkande kom jag ändå fram till att det måste vara Harry Potter och Hemligheternas kammare. Inte för att den är dålig utan för att den känns lite som en mellanbok då den  inte är den första magiska erfarenheten men heller ännu inte har blivit det där episka och storslagna. Den känns mer trevande än de senare, som om J.K. Rowling ännu inte hittat receptet. Och ärligt talat, Gilderoy Lockhart, är inte han mest bara irriterande? Han må vara Ravenclaw men i övrigt enbart mesig.

Jellicoe Road, av Melina Marchetta

Då det är juli månad och varmt, samt för att detta är en svårförklarad bok som jag inte vill spoila, så lånar jag de få rader som Bokus använt för att beskriva Jellicoe Road:  

Som barn överges Taylor på 7-Eleven av sin mamma. Sex år senare hinner det förflutna ikapp henne. Samtidigt pågår gängkriget på Jellicoe internatskola, där ännu en i Taylors närhet försvinner och någon återvänder.

Jag vet att det här är en av de mest hyllade böckerna just nu och kanske är det en del av mitt problem, att jag förväntade mig mer än en text faktiskt kan leverera. Med risk att få hela bokbloggarmaffian på mig så måste jag ändå säga att det här inte riktigt fungerade för mig. Det är inte med flit jag är käringen mot strömmen, jag tycker inte annorlunda för att jävlas, men Jellicoe Road var långt ifrån den fulländande bok andra vittnat om. Jag hade enormt svårt att uppbåda något intresse för ungdomarnas Röda Vita Rosen om territorium, jag blandade ständigt ihop personerna, vilken gruppering de tillhörde och än svårare blev det när somliga karaktärer bytte skepnad mitt i boken.

Visst älskade jag huvudpersonen Taylor, hon kändes trovärdig och äkta och jag brydde mig verkligen om hur det gick för henne. Bokens andra del tyckte jag väldigt mycket bättre om än den första. Språket var fantastiskt fint rakt igenom och det är intressant med den kursiverade berättelsen som pågår parallellt med den vanliga. Men det räckte inte. Insåg efter halva boken att jag överskattat betydelsen av territoriekrigen, att jag läst in för mycket i dem och därför förlorat viktig information vad gäller kärlekshistorien. Fast mest av allt så blev jag ledsen på mig själv för att jag inte förstod storheten, för att jag inte kände kärleken som de flesta andra verkar ha känt.

Zombiehäst

Spoilervarning för teveserien Game of Thrones, säsong 2.

Jisses amalia, såg ni närbilden av zombiehästen i sista avsnittet av Game of Thrones!? Snyggt, läskigt och helt, helt.. underbart. Hela armén av White Walkers var fantastisk och där beställde jag den tredje boken i serien från Adlibris. Detta trots mina tidigare velanden angående om jag skulle läsa vidare eller inte.

30 Days of Harry Potter - Day 1: Favorite book in the series

Utmaningen går ut hårt och jag får svara på en väldigt svår förstafråga, nämligen favoritbok. Ingen av böckerna har drabbat mig såsom seriens början, Harry Potter och de vises sten, gjorde när jag hittade den av en slump på Åhléns i en annan tid och ett annat liv. Av den anledningen vill jag svara: den första boken. Men ändå kan jag inte göra just det. Bland det som jag älskar mest med Harry Potter och hans värld är att J.K. Rowling inte väjer för mörket och den del som alltid får mig att hoppa av ilska (hur många gånger jag än läser den) är Harry Potter och Fenixorden. Det är något med den där fasan att inte bli trodd när man varnar om vad som komma skall, när man blir öppet hånad. Och så innehåller boken en av de mest obehagliga skurkarna någonsin, kvinnan som en gång för alla bevisat att ondskan bär rosa: Dolores Umbridge. Så mitt svar är:

30 Days of Harry Potter

Det är lågvatten på de flesta bloggar nu så här i semester- och lovtider men jag tänkte att jag ska försöka hålla ångan uppe åtminstone någorlunda trots att även jag snart går på ledighet. Då jag läser om Harry Potter-böckerna så hittade jag en utmaning som verkar passa finfint - 30 Days of Harry Potter! Tror inte det blir ett inlägg om dagen men några i veckan ska jag nog fixa om jag inte gör någon längre resa under semestern.

Schemat ser ut som följer:

Day 1: Favorite book in the series

Day 2: Least favorite book in the series

Day 3: Favorite character

Day 4: Favorite villain

Day 5: Saddest moment

Day 6: Favorite professor

Day 7: Least favorite professor

Day 8: Favorite subject

Day 9: Least favorite subject

Day 10: Favorite shop in Diagon Alley

Day 11: Most handsome character

Day 12: Moste beautiful character

Day 13: Most missed dead character

Day 14: Favorite book cover

Day 15: Favorite Tri-Wizard Tournament challenge

Day 16: Favorite Hogwarts house

Day 17: Favorite animagus

Day 18: Favorite unforgivable curse

Day 19: Favorite horcrux

Day 20: Funniest moment

Day 21: Most emotional moment

Day 22: Aspired Quidditch position

Day 23: Who's patronus is you favorite?

Day 24: You own patronus

Day 25: Favorite Dursley

Day 26: Favorite wand

Day 27: Favorite magical ability

Day 28: Favorite Death Eater

Day 29: Favorite Hogwarts portrait

Day 30: Favorite spell

Vinnaren av Pojkarna

Persern har dragit vem som ska få Pojkarna av Jessica Scheifauer! Visserligen höll hon på att svälja den vinnande lotten men efter lite lirkande fick jag tillbaka den... Så, vinnaren är Hundöra!!! Stort grattis! Och tack till alla som var med och kommenterade, tipsade och mailade.

Hör av dig med adress till beroendeavbocker@gmail.com så lägger jag boken på posten så snart som möjligt.

Tävla om en Bergting-teckning hos Eli läser och skriver!

Fantastiskt rolig tävling, missa för bövelen inte detta utan kika in hos Eli läser och skriver. Exakt HÄR hittar du hur du är med.

(Det är inte den här teckningen man kan vinna, detta är omslaget till boken Demonprinsessan.)

Smittad, av Johanna Strömqvist

Det är en het sommar i Stockholm när Maria träffar Emmy och blir förälskad. Maria kommer från en välbärgad familj på Östermalm, har krav på sig hemifrån att studera på universitetet och har precis fått en lägenhet i Kristineberg. Emmy å andra sidan kommer från Husby långt ut på den blå linjen, använder sig av andra droger än fredagsölen och har kompisar som Maria inte riktigt tycker om eller förstår sig på. Till en början spelar skillnaderna inte så stor roll men ju längre tid som går, desto mer börjar Maria misstänka att något inte står helt rätt till. Emmy och hennes vänner är inblandade i någon slags blodmagi och sakta börjar det gå upp för Maria att hon inte bara kan stå tyst och se på.

Till en början blev jag ganska trollbunden av Smittad. Den där tryckande hettan, överfallen på kvinnor som pågår i bakgrunden men ändå sipprar igenom och färgar stora delar av berättelsen, samt Marias och Emmys förälselse - allt det är riktigt fint beskrivet. Det är även roligt att huvudpersonerna hänger på Anchors och Kelly's, samma hårdrocksbarer som jag själv var stammis på för tio år sedan. Men just som man börjar få svar på alla frågor som första halvan av boken ställer, när upplösningen närmar sig så tappar boken fart och jag irriterar mig mest på både Maria och Emmy. Den sistnämnda försvinner, tar droger nätterna igenom och kryper sedan tillbaka till Maria för att bli tröstad när det blivit för mycket och Maria bara fortsätter att ta emot henne. Sen den här vampyrtwisten.. Mja, boken hade nog blivit bättre utan den. Sammanfattningsvis så gillade jag de första tvåhundratrettio sidorna men blev lite besviken på slutet.

Andra som har läst: Swedish Zombie, Eli läser & skriver, Bokstävlarna.

Tack till MIX Förlag för recensionsexemplaret!

Påminnelse om utlottningen av Pojkarna

Här kommer en påminnelse om den utlottning av Jessica Schiefauers Pojkarna som pågår här till i morgon kväll. Anmäl ditt intresse här eller skicka ett mail till: beroendeavbocker@gmail.com.