Jag ska på en gång erkänna att jag inte läst hela den här boken, utan bara vissa kapitel här och där. För trots att jag själv bad förlaget om ett exemplar och är intresserad av fotboll så visade den sig inte vara något för mig. Så jag kan inte ge någon komplett recension men jag ska försöka förklara varför jag aldrig kom igenom hela texten.
Den brittiske journalisten Graham Hunter har skrivit en fyrahundra sidor lång hyllning till vad många anser vara världens bästa fotbollslag. Och han har sannerligen gjort ett fantastiskt grundarbete med att se massor av matcher och gjort intervjuer med tränare och spelare. Men allt genomsyras av en känsla av att ingen som får sin lön från fotbollslaget Barcelona någonsin kan göra något fel. Och gör någon fel så har de sedan dess fått sparken och omfattas därför inte längre av magin. Rapporteringen från de matcher som Barcelona förlorar berättar om en allmän känsla av att "något var fel" redan från början men att man gick med öppna ögon mot undergången. Och när de vinner så skiner solen hela dagen, fåglarna kvittrar och alla hade en god känsla i magen från det att de vaknade. Till och med motståndarlagets tränares kroppsspråk signalerar att de ödmjukt accepterar nederlaget. Okej, jag överdriver. Men ni förstår förhoppningsvis hur jag menar. Jag saknar nyanser, en beskrivning av världens bästa fotbollslag från någon som kan se att även idoler har dåliga sidor. Någon som kan ta det bra och det dåliga utan att hela tiden hitta försvar och ursäkter för det som händer, att låta det bara hända utan att tolka in gudomliga ingripanden. Så trots att den här boken utsetts till "Årets fotbollsbok" (av The Football Supporters' Federation) och de flesta verkar hylla den så var den inget för mig. Tyvärr, måste jag tillägga.
Tack till Modernista för recensionsexemplaret!
