En roman om vampyrer, varulvar och parasoller

Hundra sidor in i Själlös av Gail Carriger är jag lite kluven. Det är irriterande att allt ständigt beskrivs som skandalöst och opassande, jaja, vi fattar tidsandan utan att få det skrivet på näsan hela tiden. Och varför omväxlande kalla huvudpersonen för Alexia och Miss Tarabotti? Pick one and stick to it. Men det är mycket svårt att inte gilla henne, hon är en perfekt outsider både kroppsligt och mentalt. Och bara det att läsa en bok som innehåller ordet luftskeppstidtabeller gör mig ganska lycklig.

11 kluriga och inte helt bokrelaterade frågor

Fick en rolig utmaning av Schitzo-Cookies bokblogg! Så jag kör väl bara igång.

1.       Nämn en favoritscen från en fin film som du gillar så där extra mycket!

 Just nu kan jag inte sluta kolla på scenen i Dumma mej när Agnes får sin enhörning på nöjesfältet. It's so FLUFFY! 

2.       Vad är ditt favoritljud? 

När det regnar på sommarstugans tak och man kan ligga inne och läsa. Det får gärna mullra lite ute över havet också, men helst inte uppe hos oss för berget förstärker allt och man tror att alla rutor ska hoppa loss.

3.       Har du någon konstig fobi och i så fall vilken?

Konstig och konstig, men jag är hysteriskt rädd för getingar. Denna fobi gör att jag även springer så fort jag tror att jag anar en geting, till mina vänners stora nöje så får jag utbrott och välter folk även på grund av flugor och dammkorn.

 4.       Vilken är den finaste miljöbeskrivningen du läst om i en bok och bara dött av avundsjuka för att du inte var där på riktigt? 

Miljöbeskrivningar är oftast inte något jag reagerar på men alla gånger fantasy, postapokalyps, sci-fi lyckas få mig att tro på den världen blir jag lycklig. Alla beskrivningar av Hogwarts till exempel, kan bli gråtfärdig över att jag aldrig kommer få vara där.

 

5.       Om du fick välja en valfri frisyr från någon tecknad karaktär, vems frisyr skulle du då sno?

Nemi. Hon är min idol vad gäller det mesta. Har redan hennes tatuering, kan lika gärna ha hennes hår.

6.       Har du någon favoritlåt som alltid får dig att le när du hör den, även om du precis innan varit ledsen?

Don't stop me now av Queen gör mig alltid glad. 

  7. Vilken avslutad tv-serie skulle du vilja fick en extra säsong?

Åh, lätt! Firefly! Saknar Captain Tightpants. 

 

8.       Om du tvingades dejta Draco Malfoy (Harry Potter), Effie (Hunger games) eller James (Twilight)? Vem skulle du då välja?

Jag måste nog säga Draco Malfoy här. 

9.       Vilken är din favorit när det gäller övernaturliga varelser? Vad gillar du mest att läsa om?

Just nu är det nog zombier, just för att de skrämmer skiten ur mig. Varje. Gång. Titta gärna in hos Jonny och Linda på Swedish Zombie för att få litteraturtips om de odöda.

10.       Vilken bok är du mest sugen på att läsa just nu? (behöver inte ha släppts)

Läste i nyaste VI Läser (Uppdatering: det var givetvis i tidningen Skriva jag läste intervjun.) att John Ajvide Lindqvist kommer med en ny bok snart, det ser jag fantastiskt mycket fram emot. Fanns den här och nu så skulle jag lägga ner allt annat. 

 11.       Kan du något coolt partytrick, vad i så fall?

Haha, absolut inte! Gör allt för att inte hamna i mittpunkten på fester.

Sen ska man egentligen hitta på elva nya frågor som man utmanar andra bloggare på, men jag struntar i det. Har alldeles för lite fantasi just nu. 

Vinnaren av Rör mig inte!

Grattis Desirée!!

Du har vunnit boken Rör mig inte! Maila din adress till: beroendeavbocker@gmail.com så skickar jag den så fort som möjligt.

Jättetack till alla som deltagit. Hoppas ni får möjlighet att läsa den här suveräna boken ändå, den är värd många läsare.

Veckans tips: Art Spiegelman

Den första serieromanen jag läste var MAUS. Jag fick de båda albumen av mamma och var nog egentligen något för ung för historien även om jag tidigt plöjde igenom litteratur om andra världskriget och speciellt koncentrationslägren. MAUS handlar om Vladek Spiegelman, Arts pappa, och hans liv i Polen före kriget, som krigsfånge, i Auschwitz (Mauschwitz) och till slut i USA. Alla människor i boken ritas som djur: judarna är möss, nazisterna är katter, polackerna är grisar och så vidare.  Det är omöjligt att sammanfatta handlingen och djupet i den här berättelsen på några få rader men det är en av de böcker jag fortsätter att återvända till, om och om igen, den är kort sagt fantastisk. Man känner så oerhört för Vladek, allt han tvingas gå igenom, men sedan måste man även konfronteras med det faktum att han själv inte drar sig för att vara rasistisk eller fördomsfull. MAUS har många bottnar och det är inte för intet det var den första serieromanen som vann Pulitzerpriset.

Efter elfte september publicerade Art Spiegelman In The Shadow of no Towers, han säger att det var ett sätt att bearbeta det som hände honom och hans stad under terroristattentaten. Han berättar att han alltid plågat sin pappa med frågan: Men varför flydde inte fler judar tidigare under andra världskriget, redan när det började gå åt helskotta? Och att pappan aldrig riktigt haft något svar Art accepterade, Vladek sa bara: Men det var ju hemma. Först under elfte september förstod Art vad hans far menat. Art befann sig med fru och barn enbart några få kvarter ifrån Ground Zero och trots att deras liv kunde vara i fara så ville han inte fly staden. Det var ju deras hem.

Though he’d never own an ”I ♡ NY” t-shirt, he had a pang of affection for his familiar, vulnerable streets.

Spiegelman har ett unikt sätt att rita, det är varken fint eller fult - det är sanning, råhet, tårar och skratt. Han kallar tornens kollaps för "awesome" och man kan inte säga emot.

I was sure we were going to die! I've always sorta suspected it, but that morning really convinced me..



Det bästa bokpaketet på länge

Det är nog exakt såsom Åsa skrev hos Fiktiviteter: bilder på nyuppackade exemplar av Eld kommer vara den vanligaste bilden på svenska bokbloggar den här veckan. Och varför ska jag vara ett undantag? När sms:et kom på jobbet väste jag förtjust They're here... och gnuggade händerna som Mr Smithers. Och jag fick en fin tygpåse också! Trodde jag beställt för sent för att få det så nu är lyckan fullständig.

Fast ni kanske vill se den utan kattrumpan?

Vinnaren av härmskrikebroschen

Försökte filma, jag lovar. Men liksom bagarbarn äter gammalt bröd och skomakarungar går barfota så har de som jobbar på mobiloperatör en värdelös mobil. Eller åtminstone en mobil med dålig kamera, inte ens stillbilderna är längre något att ha.

Men det struntar ju ni i. Med all rätt. Okej, efter att ha skrivit, klippt till och vikt fyrtiotre lotter så samlade jag dem alla på mormors tårtfat.

Sedan h ä l l d e jag dem över persern vilket var extremt tillfredsställande. Som om katterna inte blivit tillräckligt upphetsade av alla remsor av papper och den där svansen som jag olyckligtsvis satte mig på...

Ett tag trodde jag inte jag skulle få en vinnare på hela kvällen då katten vägrade ha ner en enda pappersbit på golvet men sedan jag förstått att hon tuggat på en och samma lott en bra stund så fick det bli den!

Så, grattis Ruth Robertsson!!!

(Maila mig din adress så postar jag broschen snarast.)

Stort tack till alla som kommenterat och mailat, det här var fantastiskt roligt. Härmskrikebroschen finns att beställa från Amazon redan nu och Science Fiction-bokhandeln  från och med juni.

Härmskrikebroschen - sista chansen

Idag klockan 20:00 går tiden ut för att vara med i härmskrikebrosch-utlottningen.

Se här för att vara med!

Vinnaren presenteras någon gång under morgondagen.

Utlottning av ungdomsboken Rör mig inte!

Vi kör på med ännu en utlottning! Fick ett extra exemplar av B Wahlströms (Tack Tiina!) så vi gör väl som vanligt: skriv en kommentar nedan för en lott och om du bifogar länk till ett inlägg där du tipsar om min tävling så har du två lotter. Önskar du hellre maila deltagande och länk så går det givetvis bra: beroendeavbocker@gmail.com, märk mailet "Rör mig inte!"

Här hittar du min väldigt positiva recension.

Såhär beskriver förlaget boken:

Ingen vet varför Juliettes beröring är dödlig. Och så länge hon sitter inlåst och inte kan skada någon är det ingen som bryr sig om det heller. Världen har för fullt upp med att falla sönder för att ha tid med en 17-årig, trasig och inbunden tjej. Svält och sjukdomar decimerar befolkningen, fåglarna flyger inte längre och molnen har fel färg.
Återetablissemanget sa att bara de kunde ställa saker till rätta igen, och de låste in Juliette i en cell. Nu har så många människor dött att de överlevande viskar om krig. Och Återetablissemanget ändrar sig. Kanske är Juliette mer än en pinad själ i en giftig kropp. Kanske är hon precis vad de behöver just nu.
Juliette tvingas välja: bli ett vapen i Återetablissemangets tjänst. Eller slåss mot dem.

Här kan du läsa ett smakprov.

Jag presenterar vinnaren någon gång under fredagen den 27:e april och deadline för att meddela sitt deltagande är torsdagen den 26:e april kl 20:00.

PS: Jag vill att du har en svensk adress som jag kan skicka boken till.

Fallet Vincent Franke, av Christoffer Carlsson

Vincent Franke är en man vars liv kretsar kring morfin, han både använder det själv och säljer vidare. De två viktigaste punkterna i hans värld är en lägenhet i Björkhagen utanför Stockholm samt en postbox i City där han förvarar sitt knark. När boken börjar har han just återvänt till sin lägenhet efter att ha suttit häktad i två veckor och då de fjorton dagarna inneburit en ofrivillig avgiftning börjar han genast ta morfin igen. Lägenheten är uppochnervänd efter polisens husrannsakan men Vincent får snabbt annat än städning att tänka på. Mycket snart finns det en ung kvinna, Maria, där i hans förortsetta. Vincent får veta att han ska hålla ett öga på henne och inte låta henne rymma iväg och han lyckas ganska bra. Men sen försvinner hon lika fort som hon dök upp och Vincent börjar leta efter henne, till stort förtret för de som styr den undre världen av knark, rån, våld och human trafficing.

Jag började läsa den här boken helt utan några förväntningar. Fick den i en goodiebag efter Let's Dance och trots att jag hört talas om den tidigare och blev extremt glad över att hitta den mitt bland glansiga damtidningar, smink och Vitaminvatten (boken var det tveklöst bästa i hela påsen!) så lyckades jag vara ganska nollställd när jag började läsa. Och jag måste säga att jag blev glatt överraskad. Det var väldigt lätt att falla ner i Vincents värld, ett så mycket skitigare och mer våldsamt Stockholm än jag är van vid. Allt det där som har pågått i skymundan eller som mest i ögonvrån i tunnelbanan, i portar man passerat eller bussterminalen vid Gullmarsplan, blev här helt synligt. Om det är trovärdigt eller inte har jag svårt att svara på men det känns faktiskt mindre viktigt, jag trodde åtminstone på det när jag läste. (Men då författaren läste till kriminolog när han skrev boken så misstänker jag att allt är tillförlitligt beskrivet.) Det är väldigt våldsamt men aldrig utan konsekvenser och det värsta våldet är det som inte beskrivs detaljerat utan det som enbart hintas. Jag tycker väldigt mycket om de delarna som beskriver Vincents barndom och hans urusla relation till sin pappa, hur morfinberoendet startade. Det är en historia om hur våld och missbruk vandrar neråt i generationer. En riktigt bra bok.

Vill dock lägga in en varning för de som, liksom jag, är känslig för när katter råkar illa ut. Så fort kissen Elsa dyker upp i historien, bläddra ett par sidor framåt innan du läser vidare. Okej?

Allra hemskaste syster

Det är lustigt. De allra flesta böcker som man hittills haft chansen att få från Booked har jag varit väldigt intresserad av men osvikligt svarat för långsamt för att få. Så när jag för en gångs skull såg mailet en kort stund efter att det skickats så var jag blixtsnabb, jag googlade inte ens boken utan skulle bara vara med! Och då blir det som det blir. Har aldrig tidigare läst något av Lina Forss men omslaget signalerar helt klart Chick Lit, vilket inte riktigt är min avdelning, men jag ser det som ett perfekt tillfälle att tvingas utanför min bekvämlighetszon.

Förlaget beskriver Allra hemskaste syster såhär:

"Allra hemskaste syster" är ett klassiskt drama i samtidsmiljö inspirerat av Shakespeares Kung Lear. Handlingen kretsar kring maktkampen mellan fyra systrar om den döende pappans modeimperium.
Kurt Leander äger en världsomspännande klädjätte. Han är svårt sjuk och förbereder sin bortgång. Patriarken samlar sina fyra döttrar och meddelar att den som älskar honom mest ska bli rikast belönad. Så ställs syster mot syster i kampen om makten över modeimperiet. Men det finns ett nytt testamente ingen av dem känner till och kriget mellan systrarna får en oväntad vändning.

Skuggsida, av Belinda Bauer

Jag ska nog börja med att säga att jag älskade Belinda Bauers första bok, Mörk jord. Den marknadsfördes som deckare men väldigt många läsare annonserade att den inte alls var en traditionell sådan så jag gav den ett försök och tur var väl det. När nu Bauers andra bok, Skuggsida, kom ut var jag naturligtvis väldigt nyfiken och sugen på att läsa så snart som möjligt. Även Skuggsida utspelar sig i den lilla byn Shipcott intill Exmoorheden men den här gången är landsortspolisen Jonas Holly huvudperson. Han kämpar för att hålla näsan över ytan efter föräldrarnas plötsliga död och för att samtidigt kunna hantera frun Lucys dödliga sjukdom när mordet på en rörelsehindrad äldre dam vrider allt ytterligare några varv åt det svårare. Dessutom verkar mördaren hysa ett speciellt agg till Jonas själv och snart hittar han en anklagande handskriven lapp på sin polisbil. Och det är bara början på eländet.

Jag hade väldigt svårt att komma in i den här boken, det var nog en goda tvåhundra sidor när jag först kände att läsandet fick ett driv och syfte. Ingenstans är den dåligt skriven men det är för många karaktärer att följa, det blir lite för hattigt. Det tog även lång tid innan jag kände någon som helst sympati för personerna, inte ens den MS-sjuka Lucy kröp innanför huden förrän mot slutet. De sista femtio sidorna var ruskigt spännande men jag förstår om man aldrig kommer dit, om man skulle ge upp långt innan dess. Slutet vete fåglarna om jag accepterade… Mitt största problem med boken var nog ändå att jag inte kände igen mig från Mörk jord. Jag vet att det inte är så bra att jämföra med tidigare verk, men när historien verkligen utspelar sig på samma pyttelilla fläck på jorden så är det praktiskt taget oundvikligt. I Mörk jord så kunde jag känna hedens fukt och mörker, det fattiga Storbritannien låg som ett klister mot huden och allt var hjärteknipande hemskt och fint. Att de här två böckerna beskriver samma by går över mitt huvud. Jag läser det, men jag känner det inte.

Skuggsida är mer deckare än Mörk jord, kanske är även det ett problem för mig. Har attans svårt för sådana. Men gillar du en traditionell kriminalhistoria så är det här förmodligen boken för dig! För Bauer är en riktigt, riktigt bra författare, jag hoppas bara att nästa bok blir lite mer åt Mörk jord-hållet.

Utlottning hos Swedish Zombie

Kika in hos Swedish Zombie och delta i en utlottning om Kelly Links novellsamling Fel grav. En bok som Bokus beskriver så här:

I Fel grav - och andra berättelser, möter vi bland annat en poesiskrivande yngling som gräver upp sin hastigt avlidna och nyligen begravda flickvän; en föräldralös, tankeläsande ung man som säljs av sin moster och skickas iväg för att passa upp på de mytomspunna Trollkarlarna i Perfil; en handväska som kan öppnas på två sätt - åt ena hållet är den som vilken handväska som helst men öppnar man den åt andra hållet rymmer den en hel by som tvingades ta sin tillflykt dit, en gång för länge sedan. ...
Stig in i Kelly Links magiska värld!

Skalpelldansen, av Jenny Milewski

Författaren Jonas Lermans böcker om den sadistiske seriemördaren Carl Cederfeldt är bland de mest populära i landet och han behöver varken lida brist på pengar, beundrare eller tid i media. Visst har han lite svårt att förklara det extrema våldet som förekommer i hans litteratur men kom igen, det är ju bara på låtsas. Eller hur? Men en dag börjar det bli svårt för Jonas att hålla isär verklighet och fantasi och han tvingas ta reda på mer om sig själv, sin familj och romankaraktär.

Det här är en riktigt bra historia med ett nervkittlande slut och allt är fint skrivet. Ändå gör det sig inte riktigt för mig, det är som att något saknas men jag kan inte sätta fingret på exakt vad. Kanske är det att människorna inte känns så angelägna eller ens riktiga. Jag bryr mig för lite om Jonas för att bli upprörd när hans verklighet börjar rasa samman. Jag tycker heller inte illa om honom, men han är mig lite likgiltig. Boken för en intressant diskussion om ondska och mörker, att det inte är något som tillförts utan istället består av något som saknas, ett tomrum. Jag gillar även resonemanget kring skräcklitteratur och seriemördare i allmänhet. Varför vi gillar att läsa böcker och se filmer om något som vi aldrig skulle närma oss i verkligheten.

Det är väldigt troligt att mitt omdöme blev lidande av att jag praktiskt taget precis lagt ifrån mig Jurtjyrkogården, en bok som jag var väldigt trollbunden och tagen av, när jag började läsa Skalpelldansen. Det var svårt att lämna Ludlow, Maine och Skalpelldansen blev nog lidande i jämförelsen.

Stort tack till Telegram Förlag för recensionsexemplaret!

Utlottning av härmskrikebrosch!

För att fira 1000 kommentarer på Beroende av böcker så har jag en härmskrikebrosch att lotta ut! (Börjat dregla än, Miriam?)  Den är ca 3,5 cm och kommer från och med juni finnas att köpa hos SF-bokhandeln. Det enda kravet för att kunna delta i min utlottning är att du har en svensk adress, i övrigt är reglerna som följer:

• För en lott: lämna en kommentar till det här inlägget.
• För två lotter: lämna i din kommentar en länk till ett inlägg på din egen blogg där du tipsar om min tävling.
• För tre lotter: allt ovanstående samt maila mig [beroendeavbocker@gmail.com] svaret på frågan: Vem, enligt boken, gav Katniss härmskrikebroschen? (Har du ingen egen blogg går det givetvis bra att tillförskansa sig två lotter genom punkterna 1 och 3.)

Var noga med att identifiera vem du är/ditt alias när du mailar in svaret på frågan så att jag lätt kan koppla ihop dig med din kommentar till det här inlägget. Jag kommer inte ha möjlighet eller tid att trixa för att reda ut oklarheter utan kommer agera som enväldig domare, oklara mail räknas ej. Dragning kommer som vanligt att ske medelst perser, det vill säga att jag lägger alla lotterna hullerombuller framför henne och den första som hon har ner på golvet är vinnaren!



Era kommentarer och mail måste vara inkomna senast tisdagen den 24:e april kl 20:00 och jag presenterar vinnaren någon gång dagen efter. Lycka till!

Ny Jonas Gardell!

Fick glädjerysningar längs med ryggraden när jag i DN läste att Jonas Gardell i sommar utkommer med en ny roman, den första sedan Jenny 2006. Äntligen! Det kommer att komma tre böcker om AIDS-epidemin på åttiotalet: Kärleken, Sjukdomen och Döden, detta under samlingsnamnet: Torka aldrig tårar utan handskar. På Norstedts beskrivs serien bland annat så här:

Torka aldrig tårar utan handskar är en engagerad, passionerad och förtvivlad skildring av 80-talets Stockholm, om människor som för första gången i historien börjat gripa efter sin frihet och om en sjukdom som bryter ut och hotar att döda alla.

Jag var väldigt liten när AIDS blev känt men även jag minns paniken, förvirringen och skräcken. Den där första tiden innan man förstod hur det spreds var fruktansvärd men fortfarande idag behandlas många sjuka med förakt. Min mosters bästa kompis arbetade med AIDS-drabbade i Stockholm där på åttiotalet och hennes berättelser var förfärliga. Det fanns perioder när det dog någon nästan varje dag och det fanns lite eller inget de kunde göra för att lindra plågorna. Länge var det en avdelning utan hopp. Jag har tidigare inte läst något om den här händelsen i Sverige, har det skrivits skönlitteratur om det tidigare?

Det går trögt med Skuggsida

Det känns som att jag står och stampar på samma ställe hela tiden även om jag ser att sidnumren faktiskt går uppåt. Och det händer ju ändå saker i boken, det är inte sömnigt på det sättet, men ändå drar jag mig för att öppna Skuggsida och "tjuvläser" Revolt om kvällarna. Igen. Har lite svårt att uppbåda någon medkänsla med människorna i Schipcott, även om så många av dem verkligen förtjänar sympati. Inte ens de mindre goda som man får tycka illa om känner jag något inför och jag försöker lista ut om det är jag eller om det är boken.

Fast det nog inte bara Skuggsidas fel, jag har faktiskt inte läst så mycket alls de senaste dagarna, har återigen fallit i lunken sova-åka pendeltåg-jobba-äta-sova. Den lilla vakna tiden som finns över har gått till att halvsova på soffan framför 2½ Men samtidigt som jag försökt ge katterna lite uppmärksamhet.

Namnsdagsflickan, av Kristoffer Leandoer & Åsa Ekström

I ena rummet satt Kim och jag och bråkade sönder Berghendia. I andra satt mamma och pappa och bråkade sönder vår familj. Sen flyttade pappa. Sen slutade Kim ringa på. Och en dag var det alldeles tyst hemma hos oss.

Kim och Robin har tillsammans med Kims lillasyster Namnsdagsflickan byggt upp en fantasivärld i form av teckningar, berättelser och modeller. Världen de skapat har de döpt till Berghendia. Men så blir Kim och Robin osams och allt läggs i kartonger på vinden, till Namnsdagsflickans stora sorg. När historien börjar har hon legat i oförklarlig koma i en vecka och nu är det upp till Kim och Robin att lösa mysteriet och kan det ha något att göra med den fantasivärld de kämpat så hårt med att lämna bakom sig?

Boken växlar mellan tre berättarstilar. Först den om Kim, Robin och Namnsdagsflickan som är en slags blandning mellan text och bilder (se foto nedan). Och så har vi historien om Leana i Berghendia som enbart består av text. Slutligen så dyker Kims serier om superhjälten Kassandra Karat upp här och där i boken. Det är en väldigt söt men samtidigt angelägen bok, den för bland annat en intressant diskussion om kreativitet. Jag älskar de olika typerna av berättande, har inga som helst problem att följa med när det växlar. Intressant är även greppet med att inte berätta vilket/vilka kön Robin och Kim har, de är båda androgynt ritade medan Namnsdagsflickan är väldigt flickig med långt hår och mangastora ögon. Till en början kom jag på mig själv med att ständigt leta efter ledtrådar till om de är ”hon” eller ”han” men ganska snart släppte jag allt sådant. Det blev ärligt talat enbart befriande.

Möjligen kommer historien om Leana i Berghendia lite i skymundan, jag hade väldigt gärna läst mer om henne och det skulle lätt kunna bli en egen bok. Men annars har jag få negativa synpunkter. Det är fint och lagom läskigt för målgruppen, jag ramlade igenom de hundrasjuttiofem sidorna på nolltid och längtade genast efter mer.

Aw, stormtroopers....

Jag veeet att jag sade att jag skulle stanna i soffan med bok, te och en filt idag, men vad ska en lätt tokig kvinna ta sig till när hon inser att det är Star Wars-dag på SF-bokhandeln? Trots förkylning och snöstorm så var jag faktiskt tvungen att åka in, det skulle ju finnas stormtroopers där! Är väldans svag för dessa anonyma soldater. Det gick även runt en jättesöt prinsessan Leia med kanelbullshår och allt. Och så fanns det Lego, massor av olika roliga leksaker/produkter att köpa samt intervju och signering med en Derek Lyons (har på något sätt jobbat med Star Wars-filmerna). Hörde en tonårstjej förtvivlat sucka "Men varför köpte jag mat..?" när hon insåg hur mycket roligt det fanns.

Egentligen hade jag inte tänkt köpa några nya böcker alls den här helgen men det gick inte att hålla plånboken stängd, det går sällan på SF-bokhandeln. Det bidde Pariah av Bob Fingerman och Namnsdagsflickan av Kristoffer Leandoer och Åsa Ekström.Tror båda är efter tips av Swedish Zombie faktiskt. Och så stormtroopers-isformar. Så klart.

Mucy?

Har tyvärr inte alls hunnit läsa ut Skuggsida av Belinda Bauer som har recensionsdag idag. Har faktiskt bara kommit till sidan trettiofem men till helgen har jag tänkt bädda ner mig i soffan med te och läsa så länge jag orkar. Det har varit en galen vecka på jobbet och jag har en envis förkylning så två dagar av soffa, böcker, film och filt känns som en bra idé.

Har som sagt inte hunnit så långt i Skuggsida men har redan hittat en handfull korrfel. Väldigt trist när de stavat det allra första ordet i boken fel. Mucy, när det borde vara Lucy. Och bristen på korrekturläsning verkar tyvärr hålla i sig.

Map of the Dead

Måste tipsa om sidan Map of the Dead som ska hjälpa dig att hitta förnödenheter, bensin, vapenaffärer och sjukvårdsprylar efter zombieutbrottet. Hur man nu ska kunna gå ut på nätet när strömmen gått... Detaljer, detaljer.

Map of the Dead

The Reapers are the Angels, av Alden Bell

She means, Moses Todd explains quietly, survival ain’t a team sport.

Det här är min typ av apokalyps. Om man nu får säga så när miljontals människor har dött, återuppstått som zombier och vandrar på jordens yta. Men i stort sett alla andra böcker om ämnet som jag läst (och filmer jag sett) så har situationen snabbt blivit gränslöst tröstlös, en efter en dör alla människor och zombierna tar över. Det finns aldrig någonstans att fly, ingenstans att hämta andan eller börja om på nytt. Fast det finns det i The Reapers are the Angels. Visst är zombierna både obehagliga och väldigt dödliga men om man tänker efter lite så går det att överleva, det går till och med att bygga nya samhällen.

Femtonåriga Temple reser runt i ett ganska öde USA och tar dagen som den kommer. Hon är snabbtänkt, smart och dödlig för de som vill henne illa, människor som zombier. Det fanns en gång en bror, Malcolm, men honom vill hon inte berätta om eller ens tänka på. Snart hittar hon Maury, en utvecklingsstörd man som inte kan prata men som ändå blir ett resesällskap och tillsammans försöker de hitta Maurys familj. Sedan gör Temple sig en fiende i mannen Moses Todd och deras liv flätas om och om igen samman på ett både våldsamt och oväntat sätt. En av de saker som gör mig mest illa berörd med sådana här berättelser är inte vad monstren (eller naturen, kärnvapen) kan göra utan vad människorna gör mot varandra när allt gått under. Allt det där som pågår redan nu men som det tunna skyddet av civilisation åtminstone delvis reglerar. Det handlar om stölder, våldtäkt och mord för sakens skull. För att man är starkare, för att man vill och kan. Allt det här blir väldigt synligt när man läser om en ung tjejs ensamma resa genom ett zombiefierat landskap och jag blir fruktansvärt arg när hennes största problem inte är de odöda. Men oftast blir jag upprörd i all ensamhet för Temple själv är van vid det. Moses Todd säger det bäst:

See, a lot of people think the planet’s out of whack because of the creepers – they think everything’s up for grabs, blood and mind and soul.

Mer än något annat så är The Reapers are the Angels en bok som är så vackert skriven att det nästan gör ont i mig när jag läser. Jag känner sympati för människorna istället för att sitta och förbanna deras dumhet, något som jag ofta gör när jag läser andra zombieböcker. Huvudpersonen Temple är fantastisk. På inga sätt en hjältinna som gör alla rätt, tvärtom, men utan att bli irriterad så förstår jag varför hon gör saker. Den enda tveksamma delen jag hittar är när det dyker upp mutanter, där någonstans tappar författaren mig en stund men det är verkligen en liten parentes i en övrigt storslagen berättelse. Det här är en bok som jag kan rekommendera precis alla för det spelar ingen roll om du inte gillar zombielitteratur, läs den för att det är en fantastisk bok. Och gör det snart.

Stort tack till Swedish Zombie för boktipset!

Ge upp och fortsätt*

Har funderat en hel del på det där med att läsa ut eller ge upp en bok efter att Fiktiviteter i måndags annonserade att hon inte tänkte avsluta Ön av Lotta Lundberg. Kan man hitta den perfekta balansen när man ger upp en bok eller är det alltid en lika stor chanstagning? För det kan väl inte sitta i sidantalet man läser? Hundrasidorsregeln som Fiktiviteter nämner är inte så dum men tänk om det där lyftet eller aha-upplevelsen kommer på sidan hundrafem, eller tvåhundrafem? Fast då är vi tillbaka där vi började igen, för man kan inte läsa ut allt bara för att det kanske, möjligen kommer något man gillar mot slutet. Jag tror jag eftersöker något slags sammansatt helhetsintryck när jag är klar, att boken i fråga ger mig något. Inte nödvändigtvis enbart ros, men bara inte att det enda den ger mig är en känsla av duktighet. För jag vill inte vara personen med kontrollbehov som gör saker av plikt eller för att få guldstjärna. Jag vill läsa för att det är roligt, tappar jag den känslan så är jag körd.

Men visst har även jag kämpat klart bara för sakens skull, nu senast var det Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Där gav jag mig bara attan på att jag skulle avsluta. Lite för att jag verkligen skulle kunna säga att jag gett den en rejäl chans (fyra, för att vara helt sanningsenlig) när de allra flesta ääälskade den och jag var negativ. Men ärligt talat, vad gav det mig? Egentligen. Jo, en massa timmar när jag svettigt kämpade fast jag kunde läst något jag verkligen gillade. Nej, jag är mer åt Ge upp-hållet när det gäller tveksamma böcker. Eller ”ge upp” kanske är fel uttryckt, ”lägg åt sidan” är nog en bättre beskrivning, lägg åt sidan och återkom en annan dag. Och om den dagen aldrig kommer? So what. Livet är för kort för dåliga böcker.

*Ett något motsägelsefullt felmeddelande som jag fick för inte så länge sedan på jobbet.

Pets With Books

Bokmilaskogen bad oss fota våra djur med de böcker vi läser och då jag sällan bangar en chans att få med mina pälsbarn i bloggen så kunde jag givetvis inte låta bli. Persern ville inte alls vara med men bondkatten var för slö för att fly. Den lätt ängsliga blicken berodde inte på boken eller fotograferingen utan på att persern smög omkring nedanför soffan och busade. Och trots ett femtontal försök så var den här bilden den hon var mest i fokus på, tänk om de kunde ligga still i fem sekunder...

Boken är The Angels are the Reapers av Alden Bell, har småläst i den ganska länge nu men först nu fått upp farten. Den är väldigt fin och förtjänar verkligen hela min uppmärksamhet. Är mer än förtjust i huvudpersonen Temple som lever sitt liv i zombieapokalypsens USA.

Rör mig inte!, av Tahereh Mafi

Det känns som om jag provat ut vingar.

Sjuttonåriga Juliette sitter inspärrad på ett mentalsjukhus eftersom hennes beröring kan döda. När historien börjar har hon suttit isolerad i ett år och kämpar för att inte bli galen, förtvivlat räknar hon sekunder, minuter, sprickor i väggarna och orden som virvlar runt i hennes huvud. Så får hon en rumskamrat, en ung man vid namn Adam. Men kan hon lita på honom? Kan han lita på henne? Utanför sjukhusets murar finns en förändrad värld där miljön har gått under med förlorade skördar och döda djur. Fåglarna har slutat flyga.

Jag kapitulerar helt inför den här berättelsen. Har förtrollad stulit till mig lästid mellan påskmåsten och sömn, Rör mig inte! är fantastisk. Det är klaustrofibiskt berättat, mycket utspelar sig i samma små rum, celler, och världen utanför existerar mest i berättelser om en katastrof som varit. Språket balanserar på gränsen mellan vackert och överbelastat men håller sig i stort sett alltid på rätt sida. Det är hårt, rått och sjukt sexigt utan att gå för långt. Det här är exakt den bok jag letat efter så länge, nämligen en helt utan moraliska pekpinnar. Inget: "Vi borde inte, jag vill men ska inte, vi kanske bör gifta oss först?" Mafi har gjort det jag inte trodde de amerikanska ungdomsförfattarna längre kunde, nämligen skriva om tonåringars kåthet (oops, I did it again Swedish Zombie) på ett sätt som jag faktiskt köper. Well done! Nu låter det kanske som att hela boken är sprängfylld med heta hångelscener och så är det inte alls. Hånglet är en ganska liten del men det är så snyggt gjort, och jag har eftersökt det så länge, att jag bara var tvungen att skriva överdrivet mycket om det.

Visst är det lite irriterande att Juliette är underskönt vacker men själv inte vet om det samt att Adam enbart består av stenhårda muskler som omnämns alltför ofta, men det är saker som jag är mer än villig att acceptera då allt det andra är så jäkla bra.

Stort tack till B Wahlströms förlag för recensionsexemplaret!

Uppdatering: Läs ett smakprov här!

Otroligt fin ungdomsbok!

Är helt förhäxad av Rör mig inte! Det var länge sedan jag kände så här inför en ny ungdomsbok. Språket är fantastiskt och jag inte bara står ut med ut med kärlekshistorien, jag till och med ser fram emot att få veta hur det går på den fronten, och det säger mycket om en bok.

   Vi är helt ensamma i ett nytt rum.
   "Var snäll och släpp inte taget släpp ner mig", säger jag.
   Mitt i rummet står en stor säng, mjuka mattor täcker golvet, en sekretär står intill väggen och lampor glittrar från taket. Skönheten är så solkig att jag inte står ut. Adam sänker ner mig på den mjuka madrassen och tar ett steg tillbaka.
   "Du blir nog kvar här ett tag, tror jag", är allt han säger.

Rör mig inte!

Ibland är det inte helt dumt med lite dåligt minne. Mailade B Wahlströms förlag för flera veckor sedan och frågade om jag kunde få Tahereh Mafis bok Rör mig inte! som recensionsexemplar och sedan glömde jag helt bort det. Så när det idag kom en lapp i brevlådan om att jag hade ett paket att hämta upp så hade jag ingen aning om vad det kunde vara och det var med nöd och näppe jag klarade mig från att slita upp kartongen på vägen från ICA.Väl hemma fick jag mig en glad överraskning! Bara förstameningen är extremt lovande: Jag har varit inlåst i 264 dagar.

(Sekunden efter fotograferingen kom persern rusande och hade ner både sig själv, kartong och bok på golvet med ett brak. Allt var givetvis mitt fel.)

Har precis kommit någorlunda in i The Reapers are the Angels där underbara Temple reser runt i ett postapokalyptiskt landskap och länsar affärerna på skraplotter bara för att se hur mycket hon kunnat vinna om världen varit som den skulle. Så den tänker jag inte lägga ner. Men jag tror Skuggsida får vänta lite till.

One down

Det är fantastiskt hur mycket man får läst när man väl sätter sig ner och kan läsa ostört. Förra veckan kämpade jag för att bli klar med en bok under vad som kändes som en litterär evighet (och då var det en bok jag verkligen älskade) och nu har jag klarat av Jenny Milewskis Skalpelldansen på ett par timmar. Ska försöka hitta orden för att skriva en recension också, det är långt till den tjugonde april och jag vill inte glömma.

Jahapp, nämen tar väl upp Skuggsida då.

Jurtjyrkogården, av Stephen King

Där han nu satt i sängen i denna förlamande baksmällas grepp, medan regnvattnet rann i slöa strimmor nedför fönstret bredvid honom, kom sorgen över honom med full kraft, likt någon grå föreståndarinna från krets nio i helvetet. Den kom och löste upp honom, överväldigade honom, undanröjde det försvar som fanns kvar, och han satte händerna för ansiktet och grät, gungade fram och tillbaka i sängen och tänkte att han skulle göra vad som helst för att få en chans till, vad som helst.

Louis Creed flyttar med frun Rachel och de två barnen Ellie och Gage till Ludlow, Maine, där han ska arbeta som läkare på det lokala universitetet. Familjen blir goda vänner med det äldre paret Jud och Norma Crandall som bor tvärs över vägen och Jud visar dem snart stigen till Jurtjyrkogården där traktens barn begravt sina döda husdjur i åtminstone hundra år. Men bakom Jurtjyrkogården finns ännu en begravningsplats, en som till och med ursprungsbefolkningen övergav då det är något djupt oroande med den lilla platån i skogen. När familjekatten Church blir överkörd av en lastbil begraver Louis kroppen där bortom Jurtjyrkogården och sedan tar det inte lång tid innan Church åter igen stryker sig kring Louis ben vid köksbänken. Men det är något som inte stämmer med den återuppståndna katten, något som inte är helt rätt. Och sedan drabbar en katastrof av enorma mått den lilla familjen, varvid onda krafter Louis inte ens visste fanns släpps lös över alla han älskar.

Jag kan inte skriva om mina känslor inför den här boken utan spoila stora delar av vad som händer, så om du inte har läst boken och vill ha kvar alla överraskningsmoment så ska du sluta läsa nu. Även i kommentarerna är spoilers tillåtna.

Jurtjyrkogården är en berättelse om döden, det som händer alla människor men som vi sällan eller aldrig talar om, vi skjuter det framför oss och försöker fly. Vi får möta Döden genom läkarens ögon, han som ser den i vardagen, samt genom hans fru som efter sin systers död är paniskt rädd att ens närma sig ämnet. Vi får vara med när femåriga Ellie för första gången tar till sig tanken att hennes katt, hennes föräldrar och hon själv en gång ska gå bort. Och vi får se den lite mer accepterande tanken från åttioåringarna som nästan levt klart sina liv.

Stephen King var osäker på om han verkligen skulle ge ut Jurtjyrkogården då han tyckte att det var den hemskaste bok han någonsin skrivit. Sedan kom den ut ändå men jag förstår så väl vad han menar. Visserligen tycker jag inte om när djur dör i böcker heller, men när King ”dödade” familjen Creeds tvååring så höll mitt hjärta på att brista. Även fast jag visste att det skulle komma. Även fast jag vet att det bara är på låtsas. Om jag ska vara ärlig så läste jag mellan fingrarna, svepte över textstycken och skumläste de värsta delarna. Förmodligen hade det varit lite lättare om jag inte vetat vad som komma skulle, om jag inte suttit och oroat mig flera hundra sidor i förväg. Den andra delen av boken är så nedtyngd av sorg att man knappt kan andas. Men samtidigt så slutade det att vara läskigt ungefär där också, precis efter sonens död och begravning. Det värsta hade redan hänt och inget kan vara otäckare än ett litet barns sönderdelande död under en långtradare med föräldrarna som åskådare.